Tacksamheten och rädslan

Jag sitter i vårsolen ute på terrassen och vabbar. För en gång skull utan den bakomliggande stressen (eller i alla fall så har vabbandet denna gång inte orsakat mer stress). Kompetensutveckling var egentligen tanken men jag har fått mer jobbnytta gjort här hemma på ett par timmar än jag hade fått på jobbet idag.

Det är en annan typ av stress att vara hemma med mina små huliganer. En priviliegad form av stress. För trots att de retar mig till vansinne med jämna mellanrum så är livet underbart. Livet med dem. När läget i världen är som det är just nu så är tacksamheten ännu mer påtaglig. Rädslan också. De känslorna lever tillsammans, rädslan på något sätt ett resultat av tacksamheten samtidigt som tacksamheten får rädslan att bli uthärdlig. Om jag inte hade haft något jag var rädd att förlora hade jag ju inte varit rädd, men samtidigt hade ju livet varit meningslöst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s