Lite mer hakuna matata

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt till mig själv att nu ska jag minsann leva normalt, inte tänka på det alls. Innan jag ens hunnit tänka klart den tanken ser jag mig själv med ett positiv test, genuint förvånad över resultatet eftersom jag hade levt så väldans vanligt att jag till och med glömt bort att känna efter. Råkade liksom bara komma på att mensen var försenad. Och redan innan jag hunnit tänka klart den tanken inser jag att min tanke om att inte tänka på det ledde till ännu mer tankar om det.. Jag inser också att jag, trots en massa uppmaningar från mig själv, inte ens försökt att leva normalt. Nästan innan allt jag gör så finns det en tanke – ett tänk om – och borde jag i så fall göra detta. Det som krävdes för att inse det var att höra det från någon annan. Och nu vet jag att jag antagligen inte kommer att lyckas leva helt normalt (och i vissa fall faktiskt inte borde) men jag vet också att för att leva mer normalt så måste jag faktiskt försöka att göra det också. Liksom lite mer hakuna matata. Så nu ska här planeras in sommarsemester, bröllopsplaner ska smidas med mer glädje och mindre stress och livet ska avnjutas så gott det går. Så jag inte tappar bort mig själv i alla dagar som passerar.

Annonser

Murphys lag?

Varje månad känns som att det är vår tur nu, och sen kommer Murphy och rycker det ifrån oss. Jäkla Myrphy’s lag! När man vill något som mest så händer det inte och när det inte passar lika bra så händer det helt plötsligt. Med alla motgångar som vi haft de senaste månaderna, och nu ytterligare en, så hade det varit skönt med något positivt att tänka på. Och jag väljer att tro att Murphy, som verkar vilja oss något ont, kanske kan komma till användning. Med tanke på att vi bestämt ett datum för vårt bröllop så finns det ju ett fönster i kalendern där våra försök kan resultera i en graviditet som kanske passar mindre bra då förlossningen eventuellt kan krocka med bröllopet. Om man känner Murphy rätt så kommer ju det fönstret att vara den bästa tiden att lyckas bli gravida på. För Murphy är nöjd så länge åtminstone en sak/händelse förstörs. Och ett bröllop kan ju alltid senareläggas en månad eller två, men jag orkar inte vänta och längta längre nu efter vår lilla plus ett. Och jag blir dessutom extra förstörd varje gång av att se hur krossad E blir.

Nästa gång så ÄR det vår tur, så Murphy, ur vägen!

Kommer det någonsin bli vår tur?

Det blev inte världens bästa julklapp, det blev mens istället. 4 dagar för tidigt. Lika bra att varna er för en negativ text, jag brukar ändå vilja avsluta texter med något positivt, men jag vet inte om jag har ork till det just nu. Vi får se.

För det känns ju så hopplöst, som om det aldrig kommer att gå. Som att det där pluset innan jul är det enda plus vi någonsin kommer att få se. Känns som att tiden springer iväg och att en paus i försöken inte hinns med. Trots att det är ett bröllop inplanerat som borde ge positiv energi men som äts upp av graviditesförsök som misslyckas. Gång på gång. Och det är jobbigt att behöva bryta ihop en gång i månaden. Nu när den kom så tidigt denna månad ser det ut som att vi missar ägglossningen i maj dessutom när jag är i Finland. Och om vi nu ska ta paus efter det så blir det inget mer försök förrän i augusti typ. Det betyder att vi ha en enda enstaka gång till på oss. Och hur slappnar man av då? Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtar som jag aldrig har gjort förut och är så jävla rädd att jag aldrig kommer få sluta att längta. Snälla, snälla, låt det vara vår tur nästa gång. Snälla.

Längtar så efter dig

Det här med att inte känna efter, att inte hoppas… Det går liksom inte när jag längtar ihjäl mig så efter dig. Kommer på mig själv med att fundera på vem du är, vem du kommer att bli. Allt jag vet just nu är att jag redan älskar dig på ett helt annat sätt än vad jag någonsin älskat någon förut. Så självklart på något sätt. Så vilkorslöst.

Jag hoppas så att du växer där inne. Hade varit så passande att du i så fall under dina första dygn som ett litet frö har varit omgiven av något så gränslöst vackert som den vilda fjällvärden. 20150411_093900

Känslor

Hur man visar, uppfattar och behandlar känslor är en väldigt subjektiv egenskap och det finns säkerligen lika många sätt att reagera och agera som det finns människor på jorden. Jag har själv aldrig varit direkt duktig på det här med att prata om känslor eller hur jag mår när jag kanske inte mår så bra som jag hade velat. Jag har varit sån ända sedan tonåren vilket förmodligen är en kombination av en allmänt introvert personlighet och att jag inte ville visa mig svag för min omgivning. Jag har dock av någon kanske märklig anledning varit, eller åtminstone blivit, duktig på att hålla inne, undertrycka och på det sättet bearbeta och hantera mina känslor. En introvert känslohantering helt enkelt. I mångas ögon kan det säkerligen anses vara en ytterst ohållbar metod men det har ändå fungerat ganska bra tycker jag. Klart att man då och då ventilerat på ett eller annat sätt, och tittar man tillbaka i backspegeln så var det säkert bra, men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis behövdes. En introvert känslohantering är dock mycket långsammare än en extrovert motsvarighet och man kan behöva bearbeta vissa saker under en väldigt lång tid. E är inte jättebra på att prata om sina känslor heller men hon ventilerar åtminstone genom att skriva och det verkar fungera för henne. Så detta blogprojekt blir väl mitt första försök till att skriftligen ventilera, så får vi se hur det går.