Kram- och gosabstinens

Nu har det gått en hel vecka sen jag senast kramade om min älskade lille son och abstinensen är påtaglig. Jag har varit ensam förut men lägenheten har aldrig varit så tom som den är nu, och ensamheten har aldrig varit så stark. Det är tur att man kan ha videosamtal nu för tiden så man kan se varandra också. Det lättar åtminstone en liten aning på abstinensen. Jag längtar nåt innerligt till imorgon då E, Oliver och Olivers mormor och morfar kommer ner till mig igen så jag kan krama och gosa med min älskade lille son igen. 🙂

Leenden och sköna gurglande skratt

För några veckor sedan trodde jag inte att jag skulle kunna se något härligare och mer underbart än Olivers lite sneda reflexleende som han kunde få ibland när han var mätt och livet bara var helt underbart. Jag visste inte då hur ovetandes jag var. Nu när han ler och skrattar med hela ansiktet så blir jag alldeles varm i själen och ler själv så jag får ont i ansiktsmusklerna. Så oerhört härlig känsla att veta att ens barn är lycklig och mår bra. Det är en av de sakerna som är så underbart med barn, de håller ingenting inom sig. Mår de dåligt så gråter de, mår de bra så ler och skrattar de, är de trötta så sover de. Vi behöver inte vara orolig för att han inte säger till när något är fel. Dock ligger ju svårigheten ibland i att avgöra varför han gråter när han gråter. Är han hungrig så har han dock ett väldigt karakteristiskt ljud för sig där han gör ett nöffande läte samtidigt som han gråter, så det är åtminstone skönt att vi vet när han är hungrig. Det känns som att Oliver överlag är en väldigt glad liten bebis och jag och E är så oerhört lyckligt lottade och får dagligen överdoser av underbara små leenden och sköna gurglande skratt. Det är bara att hoppas att det fortsätter så 🙂

Overkligt

Så övervälmande mycket har hänt sedan sist och allt startade kl 11.35 den 27e oktober när vår underbara son äntligen kom till världen. När han kom ut, andades sina första andetag, grät för första gången, då släppte all anspänning och tårar av glädje föll från min kind (I skrivande stund så föll tårarna igen bara av att tänka tillbaka till det ögonblicket) Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så obeskrivligt lycklig. Vårt underbara bröllop kommer på en fin andraplats men kommer inte riktigt nära den här upplevelsen.

Det dröjde ett tag, kan ha varit sekunder, kan ha varit minuter, innan vi fick frågan om vi ville veta vad det var för kön. Då kom vi på oss med att vi inte alls tänkt på det utan bara brytt oss om att vårt mirakel kommit ut och börjat gråta. När vi sen fick reda på att det var en liten pojke så började vi testa vårt innan utvalda namn Oliver för första gången på riktigt. Känslan var väldigt märklig och overklig och det tog ett bra tag innan jag vant mig vid namnet.

Väl hemma igen efter 3 dagar på sjukhusområdet med folk i närheten att fråga om hjälp, så står vi där helt plötsligt, i hallen, ensamma igen, nästan. Nu är vi ju faktiskt inte ensamma längre. Nu har vi helt plötsligt en liten person att ta hand om. Mata, byta blöja, underhålla och inge trygghetskänsla. Man hamnade i en slags märklig trans där dagarna flöt ihop. Vi fick totalt sätt ändå sova tillräckligt även om sömnen var väldigt uppstyckad, men det resulterade i att jag ibland inte var säker på vilken veckodag det var.

Det ord som bäst beskriver alltihop är ”Overkligt”. Jag vet inte riktigt hur många gånger som man bara tittat på hans underbara lilla ansikte, känt på hans söta små fötter och händer, dragit fingrarna genom hans hår och frågat sig själv om det verkligen är sant? Är han verkligen vår? Får vi behålla honom? Det som för bara några veckor sedan var inne i E’s mage är nu utanför och är helt underbar. Overklighetskänslan slår mig gång på gång.

Overkligt men ändå verkligt, verkligt men ändå overkligt. Det tar nog någon vecka till innan alla känslor och sinnen är i synk så att bara verkligheten är kvar. Men jag njuter av varje minut med vårt lilla mirakel.

Allt som hänt sen sist.

Det var nu en halv evighet sen jag senast skrev men det känns som att tiden gått väldigt långsamt, samtidigt som den gått väldigt fort. Tiden är verkligen relativ när det kommer till saker man längtar efter. Det har hänt så oerhört mycket sen sist. Vi stötte på nya bekymmer efter bröllopet som sedan vändes till att det inte var någon fara, en moderkaka som satt lite dumt men som sedan flyttade sig. Ingen fara med knytet även om vi blev väldigt skrämda. Vi har fått se vårt lilla knyte hela 6 gånger, allt ifrån det allra första där det bara var ett litet tickande hjärta, till det sista tillväxtultraljudet där allt såg färdigt ut. Ska bara lägga på sig lite mer hull innan han/hon kommer ut till oss 🙂 Vi har inhandlat det mesta som knytet kan tänkas behöva. Barnvagn, skötbord, spjälsäng, babygym och massa kläder med mera med mera. Det senaste projektet är att jag har virkat ett gäng gosiga ugglor och även lärt E att virka så nu har vi hela 4 ugglor som vi kanske ska ha till en mobil. Eller bara som gosedjur 🙂

familjen uggla

I helgen var vi på en profylaxkurs där vi fick lära oss förlossningsandning och jag fick lära mig massage och massa andra bra saker vad gäller hela förlossningskeendet. Dyrt var det, men det får det väl kanske vara värt för att förlossningen ska gå så bra som möjligt för E och för knytet. Vi känner oss helt klart mer förberedda nu än vad vi gjorde innan iaf. Sen kommer man väl förmodligen aldrig vara riktigt förberedd för detta men iaf mer förberedd nu än innan. Vi har ju nu dessutom mindre än 2 månader kvar till beräknat datum, så det börjar bli ganska nervöst. Nervositet med många ansikten. Nervositet över om allt ska gå bra med förlossningen, nervositet om hur föräldraskapet ska gå, nervositet över hur man kommer vara som förälder, nervositet över allt som kan drabba ett spädbarn. Samtidigt så finns det bara en oerhört stor längtan över att köra huvudet raklångt in i väggen av olika nervositetsmoment och bara leva livet i nuet, med E och lilla knytet. Än är vi dock inte riktigt där och vi får hålla oss till tåls i 2 månader till, eller när knytet nu bestämmer sig för att kravla ut 🙂 Tills dess så kommer jag fortsätta att gosa med magen och prata och sjunga för den. Och virka fler ugglor så klart.

Svävar på moln

En vecka har gått nu sedan E låg och väntade på att jag skulle vakna för att berätta den mest fantastiska nyhet jag hört på väldigt länge, att den där stickan äntligen visade ett positivt besked. Med tanke på alla negativa besked och motgångar vi stött på sedan vi började denna resa så har jag lite svårt att ta ut någonting i förskott. Jag vill så gärna bara jubla och berätta för alla, men rädslan för att jag då jublar för tidigt är paralyserande. Jag behöver se det hela i etapper. Första etappen är om en vecka då det är dags för ultraljud och då får vi se om den lille parveln åtminstone sitter på rätt ställe den här gången. Andra etappen är att stå ut till vecka 12 så vi passerar den där försmädliga gränsen då alla risker är större. Och det är ungefär så långt min hjärna klarar av att se för tillfället. Dock har vi ett bröllop som dyker upp kort innan dess som jag också ser fram emot.

Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att i första hand ultraljudet ser bra ut. Fram tills dess så kommer jag sväva på mitt moln i en blandning av eufori, ovisshet, nervositet, glädje, rädsla, lycka och skräckblandad förtjusning. The Journey has begun! 🙂

Om inte om hade varit

Jag vet att man inte ska hänga upp sig på saker som hade kunnat varit då det tillhör det förflutna och inte går att göra något åt. Men ändå så kommer jag på mig själv ibland med att tänka på hur det hade kunnat vara om inte oturen hade varit framme den där olycksaliga månaden för lite drygt ett år sen. Då hade vi haft en liten knott att överösa med kärlek. Att ha möjligheten att dra ut och springa en runda med barnvagnen. Att ha en extra ”spelare” när det är dags för brädspel. Att ha någon som håller en vaken på nätterna. Att kunna gå till den fina lekplatsen i närheten. Gå på sköna barnvagnspromenader. Trösta, natta, mata, torka, tvätta, byta på och allt annat härligt som man under några dagar började tänka på innan det slets från en. Saker vi önskar vi hade, saker vi hoppas snart kunna få, saker som vi hade kunnat haft, om inte om hade varit.

Babyboom på jobbet

Det har de senaste månaderna varit en rejäl babyboom på mitt jobb där 4 personer under ganska kort tid meddelat att de väntar barn. Man vill inget annat än att vara glad för deras skull men någonstans där inne så sitter den bittra personen som tycker att världen bara är fruktansvärt orättvis och jävlig etc etc. Oftast kan den gubben förtryckas och man kan vara genuint glad för dem men samtidigt är man oundvikligen ledsen för att man inte får vara med i den exklusiva skara som kan känna den glädjen på riktigt. Det värsta är att väldigt få på jobbet vet om att vi försöker få barn vilket oundvikligen resulterar i kommentarer eller frågor då och då om det inte är dags snart eller nåt liknande. Det blir oftast bara nåt väldigt flyktigt svar om att ”jodå, tanken har väl slagit oss” eller nåt i den stilen.

Jag längtar efter den dagen jag glatt kan meddela alla om att vi också väntar barn precis som mina kollegor fick göra. Att kunna prata om ämnet utan att känna ett styng av sorg för att vi ännu inte lyckats. Det är bara svårt och jobbigt att behöva säga att vi försökt i över ett år men ännu inte lyckats. Men om vi blir gravida så gör det inte så mycket att det tog så lång tid. Då blir allt bara så mycket härligare för att man väntat och längtat så länge. Jag vill inget annat än att få vara lycklig tillsammans med de andra istället för att bara vara lycklig för deras skull. Att vara lycklig själv är trevligt men att vara lycklig tillsammans är underbart, och att vara den enda som inte är lycklig är fruktansvärt. Och när vår dag äntligen kommer så kan man bli lycklig på riktigt även för alla andra utan några restriktioner, och den dagen kan aldrig komma fort nog.