Just idag orkar jag inte

Jag känner mig så fruktansvärt lurad och rätt dum i huvudet, borde inte jag har lärt mig att inte hoppas så här? Ville ju så mycket att det skulle vara vår tur nu, tänkte att det skulle stå ”gravid 2-3 veckor” på det där jävla testet eftersom det var så jag kände mig, istället stod det bara ”inte gravid”. Vadå inte? Nähä.Då var det bara att rycka upp sig igen, bryta ihop och komma tillbaka, försöka igen, inte ge upp hoppet men inte hoppas för mycket, orka lite till – eller ja ska vi vara helt ärliga så får det nog bli mycket till. Men just nu orkar jag inte skriva mer, just idag kanske jag inte orkar, för om jag ska ha ork att orka så mycket så får jag nog ta ledigt från det för en dag. För att orka orka imorgon och dagen efter det.

Annonser

Perspektiv

Den kom idag igen, mensen. Och visst är jag ledsen och besviken men denna gång föll i alla fall inte allt ihop. Denna gång känns det som att det fortfarande finns saker att leva för, att se fram emot. Något som inte bara är en dröm. Som till exempel att jag ska åka upp till en av Sveriges vackraste platser med min allra bästa vän. Han och jag ska bara njuta av att ha varandra och livet. För det måste ju finnas saker att leva för. Hela världen kan ju inte gå under för att jag inte blir gravid. Så det här är ett steg närmare att lära mig själv att släppa kontrollen på något jag aldrig kommer att kunna ha kontroll över. Ta hand om den enda kropp jag kommer att ha och låta den göra sitt. Och lära mig vara tacksam över allt som redan finns i mitt liv.

Bryta mönster

Det kan kännas ensamt att försöka få barn, speciellt när det inte går så bra. Och ibland, speciellt den här tiden på månaden, så undrar jag hur mycket det är meningen att jag ska klara av. Jag undrar när, men framförallt om, det kommer att vända. Jag hoppas för att det är för jobbigt att inte hoppas alls. Och varje månad så förlorar jag hoppet och är tvungen att pussla ihop det igen och det är det som blir så jobbigt, att behöva börja om varenda månad – att hitta kraften att göra det. Så det kanske är dags att börja se på det här mer långsiktigt. Sätta upp augusti som en stolpe och försöka att inte falla lika djupt fram tills dess. Försöka att njuta av livet lite också, försöka att komma ihåg hur det var innan allt detta, försöka komma ihåg vad jag levde för. Hitta nya saker att leva för.

Kommer det någonsin bli vår tur?

Det blev inte världens bästa julklapp, det blev mens istället. 4 dagar för tidigt. Lika bra att varna er för en negativ text, jag brukar ändå vilja avsluta texter med något positivt, men jag vet inte om jag har ork till det just nu. Vi får se.

För det känns ju så hopplöst, som om det aldrig kommer att gå. Som att det där pluset innan jul är det enda plus vi någonsin kommer att få se. Känns som att tiden springer iväg och att en paus i försöken inte hinns med. Trots att det är ett bröllop inplanerat som borde ge positiv energi men som äts upp av graviditesförsök som misslyckas. Gång på gång. Och det är jobbigt att behöva bryta ihop en gång i månaden. Nu när den kom så tidigt denna månad ser det ut som att vi missar ägglossningen i maj dessutom när jag är i Finland. Och om vi nu ska ta paus efter det så blir det inget mer försök förrän i augusti typ. Det betyder att vi ha en enda enstaka gång till på oss. Och hur slappnar man av då? Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtar som jag aldrig har gjort förut och är så jävla rädd att jag aldrig kommer få sluta att längta. Snälla, snälla, låt det vara vår tur nästa gång. Snälla.