Uncharted territory

Ja, där befinner jag mig just nu, och jag har svårt att sortera ut mina känslor. Djupt inne i mig är jag överlycklig men sen har jag lagt på mig lager efter lager av bedövning i form av ”ta inte ut något i förskott”. Och utanpå det lagret ligger något tungt som trycker ner alla andra lager, något som hela tiden viskar ”känns det lika mycket som igår? Gör det ont där det inte får? Är det över innan det knappt hann börja?” Och jag känner mig så fruktansvärt otacksam.

Försöker resonera med mig själv. Jag kan inte göra något nu (har jag någonsin kunnat i den här processen?). De allra flesta graviditeterna går bra och skulle inte vår göra det så vet jag att vi överlever. Men där är vi inte alltså nu, så det är dags att sluta leva som om jag vore där. Just nu idag, har jag precis gått in i vecka 6 och nästa tisdag är det dags för ett tidigt ultraljud. Och jag är världens lyckligaste, bara lite livrädd.

Annonser

Jag känner igen det här stället

Min mens skulle ha kommit för 2 dagar sen, jag har haft den på känn i över en vecka. Och ändå hoppas jag. Igen. Trots allt. Trots att jag har varit här så många gånger förut, helt övertygad att om det är nu det har hänt. Så övertygad och sen ett ”INTE GRAVID”. Jag hatar dig clearblue – bara så att du vet. Imorgon får det vara dags igen om mensen inte kommer inatt, men med en vecka kvar till första ivf-besöket känner jag ändå att det får bli som det blir. Nu släpper jag taget lite och bara åker med.

The art of flying

De senaste inläggen har handlat mycket om hopp och om att våga tro. Jag tror det beror på att det börjar bli så mycket svårare att tro på det när jag går in på mitt 16e försök (eller vad det nu blir). Liksom varför skulle det gå nu? Så de senaste månaderna har jag omedvetet stängt av när jag har börjat hoppats.

Denna månad tänkte jag försöka ge hoppet lite plats igen. Det är klart det kan gå och jag är så less på att känna mig avlägsen och bedövad; som att jag inte riktigt känner mina känslor utan bara betraktar dem. Denna månad tar jag hellre en krasch om det inte går. Vill hellre känna frustrationen, ilskan och smärtan än ingenting alls.

835b5b6c8a3701b786de766ac2cfc211

Dessutom vet jag ju att vi snart ska få hjälp så nu är det verkligen dags att sluta fega och bara hoppa. Eller som Douglas Adams skulle ha sagt:

”There is an art of flying, or rather a knack. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss”

Det är ju ändå den där lite magiska tiden på året då allt kan hända 🙂 Annars drar jag till Narnia ett tag för att ladda om och komma igen nästa år.

Om att släppa kontrollen

Studsade just precis nerför trapporna här på jobbet och kom på mig själv med tanken ”kan jag verkligen vara gravid och studsa ner för trapporna som om allt är helt normalt?”. Jag liksom gick där i trapporna och glömde helt bort att anstränga mig för att bli gravid – för att få fortsätta att vara gravid om jag nu lyckats bli det. Och hela mitt sunda förnuft skriker till mig att jag redan gjort det jag kan för att bli gravid så nu kan jag studsa i vilken trappa som helst och tänka på vad jag vill för jag vet ju att jag inte kan tänka mig varken till eller bort från en graviditet. Det är bara det att hela mitt undermedvetna vägrar att acceptera att jag inte kan göra något mer åt saken så den skiter helt i resten av mig. Den har liksom suttit där i bakgrunden och helt obemärkt styrt mitt liv. Inte längre, för nu är det dags att inse att det lika lite är min förtjänst om jag blir gravid som det är mitt fel om jag får mens. Det är dags att överrösta mitt undermedvetna och släppa kontrollen.