Rädslan att misslyckas som mamma

Den där blicken från främlingen på bussen. De välmenande råden från närmaste släkten och vännerna.

Jag är så fruktansvärt dålig på att hantera dem. För mig skriker blicken ”vad är du för mamma som inte kan hantera ditt barn”. Råden förvandlas på något sätt till ungefär samma sak. Jag har svårt för att ens begrunda dem för vad de är för jag känner mig på något vis dålig redan innan jag hört dem, dålig för att de anser att jag ens behöver råd. Att det betyder att jag inte klarar av att vara mamma utan deras hjälp.

De menar det ju inte så. Men där och då, när Oliver vägrar att lyssna, när jag redan känner mig sämst som mamma, då känns det verkligen så. Det förstärks såklart ytterligare om deras barn vid tillfället sitter snällt bredvid. Det får mig då att tvivla på allt jag någonsin gjort som mamma.

Att det inte finns någon universell sanning för hur man bäst uppfostrar barn är så jobbigt. Det betyder att jag kan misslyckas på två sätt: dels med att komma fram till bästa sättet, dels med att sedan följa det. Dessutom är det otroligt lätt att drunkna i alla texter det faktiskt finns om barnuppfostran.

Jag kan själv tycka att jag borde vara bättre på att navigera i denna djungel av texter då jag trots allt genomfört en forskarutbildning. Men det är ju så mycket enklare att sålla bland texter som rör partiklar i atmosfären jämfört med sådana som handlar om barn. Partiklarna följer snällt naturlagarna kända för oss sedan flera hundra år tillbaka, barn inte lika mycket så.

Det är väl ingen som påstått att det är lätt att uppfostra barn men hade ingen kunnat berätta hur jäkla läskigt det är? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv för att misslyckas med något som jag är för att misslyckas med Oliver och Saga.

Annonser

Det lunkar på

Att vara gravid och att föda fram sina barn är absolut något av de mäktigaste upplevelserna jag varit med om. Men att ha sina barn här hos sig slår det med hästlängder. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner mig klar med att vara gravid.

Det är så skönt att kunna dricka vatten igen utan att behöva hålla sig nära en toalett. Att kunna gå och stå utan att det gör ont, att känna att jag kan träna upp kroppen istället för att den bara klarar mindre och mindre belastning. Men framförallt att slippa fundera på när jag kände bäbisen inne i magen senast, att slippa den där isande känslan innan jag får den där underbara sparken – livstecknet.

Och nu är hon 2 veckor. Jag trodde kaoset skulle bryta loss men än så länge är det snarare tvärtom. Än så länge så är det mindre kaos nu än när jag var gravid. Saga verkar vara en nöjd liten människa. Äter, sover och bajsar. Skriker inte ofta, nästan bara när hon får för mycket mat för snabbt och får lite ont i magen.

Att både jag och M är hemma är nog ett av de bästa beslut vi tagit. Oliver behöver framförallt det. Behöver en famn att krypa upp hos när lillasyster snor för mycket uppmärksamhet. Det är mycket utåtagerande från honom i form av att kasta saker, bita mamma eller pappa och skrika. Får hela tiden påminna mig själv om att se det från hans perspektiv för det är så lätt att bli frustrerad. Men när jag tänker efter beror frustrationen mest på att jag känner mig misslyckad som mamma. Har jag inte lyckats bättre än såhär?

Överlag så inser jag att det är nu det svåra börjar, det är nu jag och M ska lyckas uppfostra en (snart två) individer till bra människor. Visst har man påverkan på bäbisars utveckling också men det handlar mest om att hålla dem levande och nöjda. Om prestationsångesten har varit hög hittills, vad kommer i så fall att hända med den nu och framöver? Lägg på det allt man inte kan styra över. Hur lyckas egentligen någon med det superuppdraget? Hur gjorde mina föräldrar? Jag vet inte. Det viktigaste måste ändå vara att man älskar varandra.