Kärlek och sunt förnuft är inte ”bara”, men det är viktigt

Jämförelsesjukan, den har blivit något annat – något mer – sen jag blev mamma. Jag kom ihåg att jag inte förstod vad grejen var när jag som gravid med Oliver fick tips om att inte lyssna på alla råd om föräldraskap som alla sa att jag skulle få. Varför inte? Tänkte jag. Jag vet ju praktiskt taget inget om att vara mamma så varför ska jag inte lyssna när jag får råd?

Och det är väl det som är problemet. Det går inte att inte lyssna. För jag har ju faktiskt inte gjort det här innan och jag behöver faktiskt de där råden. Jag har aldrig varit någon som bara kan höfta och tänka att det löser sig. Så varför skulle jag kunna göra det nu när det handlar om det viktigaste i mitt liv? Så jag spetsar öronen när folk pratar om hur de löser diverse problem. Jag betraktar hur andra gör i kniviga situationer eller bara i vanliga situationer för att få något hum om vad som egentligen är vanligt. Jag läser böcker, artiklar, bloggar, facebookinlägg, spanar in Instagram. Jag googlar. Jag är som en svamp.

Rätt ofta blir det information overload. Det är rätt ofta då det också blir onyanserat. Sådär så att det nästan inte spelar någon roll vad jag gör för det är ändå fel.

På 1177 avslutas en lång lista på hur ett normalt barns utveckling ser ut med: ”Barn utvecklas olika. Kontakta BVC om du behöver stöd eller har frågor om ditt barns utveckling.”. I preglife-appen står: ”Det är viktigt att komma ihåg att barn utvecklas i olika takt. Du behöver därför inte oroa dig om ditt barn inte går igenom exakt samma utveckling som vi beskriver.”. Jag förstår det, men hur ska jag veta om det avvikande beror på det eller om det beror på att jag inte har följt alla av (vad som känns som minst tusen) råd (eller är det direktiv?) ni skrev om innan ni skrev den där meningen?

Varför allt det här är jobbigt: För att jag vet att jag kan göra det bättre. Trots att jag lovat mig själv att alltid göra det bästa. Ändå vet jag att jag plockar fram telefonen ibland istället för att bygga ett torn av duplo. Ibland sätter jag på freaking Daniel Tiger på tvn för att få lite lugn och ro och för att tiden går orimligt långsamt.

Rätt så ofta gör jag också mitt bästa. Men det är inte de stunderna som fastnar i mitt samvete.

Kanske ännu oftare vet jag inte om jag gör på det sättet man ska göra. Och helt ärligt vet jag inte om någon faktiskt vet om det ens finns ett sånt sätt.

Så tillbaka till gravida mig med Oliver. Hon som tänkte (när hon fick varningarna om att inte drunkna i för många råd) att det bara handlar om att låta det sunda förnuftet och kärleken styra. Hon hade ju uppenbarligen ingen aning när hon tänkte att något någonsin igen innefattar ett ”bara”, men det behöver ju inte betyda att hon hade fel.

I denna informationstid vi lever i kan nog ett sunt förnuft och en massa kärlek räcka längre än man tror. Ge lite perspektiv. Få en att acceptera det som är, det som inte är och det som kan bli.

Annonser

Rädslan att misslyckas som mamma

Den där blicken från främlingen på bussen. De välmenande råden från närmaste släkten och vännerna.

Jag är så fruktansvärt dålig på att hantera dem. För mig skriker blicken ”vad är du för mamma som inte kan hantera ditt barn”. Råden förvandlas på något sätt till ungefär samma sak. Jag har svårt för att ens begrunda dem för vad de är för jag känner mig på något vis dålig redan innan jag hört dem, dålig för att de anser att jag ens behöver råd. Att det betyder att jag inte klarar av att vara mamma utan deras hjälp.

De menar det ju inte så. Men där och då, när Oliver vägrar att lyssna, när jag redan känner mig sämst som mamma, då känns det verkligen så. Det förstärks såklart ytterligare om deras barn vid tillfället sitter snällt bredvid. Det får mig då att tvivla på allt jag någonsin gjort som mamma.

Att det inte finns någon universell sanning för hur man bäst uppfostrar barn är så jobbigt. Det betyder att jag kan misslyckas på två sätt: dels med att komma fram till bästa sättet, dels med att sedan följa det. Dessutom är det otroligt lätt att drunkna i alla texter det faktiskt finns om barnuppfostran.

Jag kan själv tycka att jag borde vara bättre på att navigera i denna djungel av texter då jag trots allt genomfört en forskarutbildning. Men det är ju så mycket enklare att sålla bland texter som rör partiklar i atmosfären jämfört med sådana som handlar om barn. Partiklarna följer snällt naturlagarna kända för oss sedan flera hundra år tillbaka, barn inte lika mycket så.

Det är väl ingen som påstått att det är lätt att uppfostra barn men hade ingen kunnat berätta hur jäkla läskigt det är? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv för att misslyckas med något som jag är för att misslyckas med Oliver och Saga.

Det lunkar på

Att vara gravid och att föda fram sina barn är absolut något av de mäktigaste upplevelserna jag varit med om. Men att ha sina barn här hos sig slår det med hästlängder. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner mig klar med att vara gravid.

Det är så skönt att kunna dricka vatten igen utan att behöva hålla sig nära en toalett. Att kunna gå och stå utan att det gör ont, att känna att jag kan träna upp kroppen istället för att den bara klarar mindre och mindre belastning. Men framförallt att slippa fundera på när jag kände bäbisen inne i magen senast, att slippa den där isande känslan innan jag får den där underbara sparken – livstecknet.

Och nu är hon 2 veckor. Jag trodde kaoset skulle bryta loss men än så länge är det snarare tvärtom. Än så länge så är det mindre kaos nu än när jag var gravid. Saga verkar vara en nöjd liten människa. Äter, sover och bajsar. Skriker inte ofta, nästan bara när hon får för mycket mat för snabbt och får lite ont i magen.

Att både jag och M är hemma är nog ett av de bästa beslut vi tagit. Oliver behöver framförallt det. Behöver en famn att krypa upp hos när lillasyster snor för mycket uppmärksamhet. Det är mycket utåtagerande från honom i form av att kasta saker, bita mamma eller pappa och skrika. Får hela tiden påminna mig själv om att se det från hans perspektiv för det är så lätt att bli frustrerad. Men när jag tänker efter beror frustrationen mest på att jag känner mig misslyckad som mamma. Har jag inte lyckats bättre än såhär?

Överlag så inser jag att det är nu det svåra börjar, det är nu jag och M ska lyckas uppfostra en (snart två) individer till bra människor. Visst har man påverkan på bäbisars utveckling också men det handlar mest om att hålla dem levande och nöjda. Om prestationsångesten har varit hög hittills, vad kommer i så fall att hända med den nu och framöver? Lägg på det allt man inte kan styra över. Hur lyckas egentligen någon med det superuppdraget? Hur gjorde mina föräldrar? Jag vet inte. Det viktigaste måste ändå vara att man älskar varandra.