Bäbislycka eller inte?

Om man hänger på sociala medier, om så bara några minuter i veckan, och har googlat tillräckligt på barn eller föräldrarrelaterade grejer eller har vänner med barn så är det stor risk/chans att stöta på artiklar/bloggar/memes/inlägg om föräldraskap. Såklart mycket om det rosaskimrande men också väldigt mycket om föräldraskapets baksidor.

Läste precis en artikel där de jämfört enkäter om lycka som skickas ut till allmänheten (i detta fall i Tyskland) under en längre tid där de jämfört hur lyckliga folk ansåg sig vara innan barn kontra småbarnstiden. Det visade sig att i genomsnitt hade lyckoindexet sjunkit med 3 punkter på en 10-gradig skala. De resonerade att det kan ha berott på inskränkten av frihet från att göra mer eller mindre vad man ville innan barn till att allt handlade om barnet(n).

Så antingen har jag och M berikas med ett barn utöver det vanliga (såklart vi har :)) som kompenserar för detta frihetstapp eller så hade vi fruktansvärt tråkiga liv innan.

Skämt åsido, jag tror att en del berodde på den i min och M:s värld långa längtan mot ett barn. Vi försökte så mycket vi kunde och orkade att hitta på saker bara vi två och njuta av att ägna oss åt fritidsintressen utan att behöva ta hänsyn till andra utom oss själva. Men i tanken ville vi vara i en annan värld som inte bara cirkulerade runt oss själva. Jag vet ju inte om det beror på det för jag vet ju inte hur det sett ut om vår första lilla böna inte fastnat i min äggledare eller om vi lyckats på första försöket.

Jag vet bara att jag är där jag vill vara i livet nu. Såklart så är varken jag och M immuna mot sömnbrist, en och annan situation av slita-sig-i-håret frustration när gränser ska testas till absurdum och ibland en längtan att bara få lägga sig i soffan och läsa en bok eller glo på någon dålig film istället för att bygga torn som bara rivs ner eller försöka hitta på någon ny lek när inget verkar gå hem. Men mer lycklig och tillfreds med livet än vad jag är nu, det har jag aldrig varit.

Annonser

Känslorus

Det är nästan så jag inte vågar skriva något här, jinxfaktorn känns skyhög (ibland undrar jag om jag verkligen är en rationellt tänkande person). Men det känns så konstigt att inte skriva när mina känslor håller på att bubbla över, åt alla håll.

Jag är gravid! 2-3 veckor stod det på testet imorse! Det är så blandade känslor just nu, den här dagen har varit målet i ett (för mig) långt, långt lopp så himla länge. Och nu står jag här. Inser såklart att det är långt kvar att springa, att i stort sätt allt kan hända. Och jag kan inte göra något annat än att följa med, ta en dag i taget och hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå vägen denna gång. Förra gången jag var här så kändes det annorlunda. Det var eufori och en lättnad över att det gått rätt snabbt ändå. Nu vet jag vad det kostat att ta sig hit och jag är livrädd för att kastas tillbaka och behöva börja om från början. Samtidigt som jag är så otroligt tacksam över att vara här. Ena sekunden är tankarna på framtiden; på namnförslag, vagntyper, föräldraledighet och hur underbart det ska bli att bli mamma (shit, jag ska bli mamma!). Nästa sekund är de på ett mörkare ställe där det inte gick den här gången heller. Samtidigt som det är nya känslor så liknar de ändå de känslorna jag har haft sen sommaren 2014, de är bara lite verkligare. Det som har hjälpt ”jag-kommer-aldrig-att-bli-mamma”-ångesten innan är att ta ett steg tillbaka, tänka att det kommer att lösa sig tillslut, jag vet kanske inte hur och när, men jag måste tro på att det kommer att bli bra. Tänker att det är så jag ska försöka att förhålla mig till allt nu också. Det kommer att bli bra. Nångång. Tillslut.