Värdelös

Fullständigt värdelös. Så känner jag mig nu. Lektionen jag höll igår var typ kaos. Sjukt rörigt och jag kunde riktigt känna hur de inte ville ha mig där. Hur de inte alls hade tillit till mig som lärare. Hur vänder man sånt? Hur ska jag kunna vinna deras tillit nu? Värsta uppförsbacken och jag känner bara: ”jag orkar inte”. Kanske går det inte ens att öva upp att bli en bra lärare, kanske saknar jag helt enkelt något som gör att jag som person inte passar som lärare. Och vad gör jag då? Ännu mer vilsen i världen. Första jobbet, där slutade jag för det var för långt från där jag kände mig hemma. Sen forskning. Men där kände jag mig aldrig hemma, det var mest 5 år av att känna mig otillräcklig och dum. Och nu lärarutbildning. Fram till praktiken har det ändå känts motiverande. Tänk att få förmånen att utveckla människor och få dem att inse sin potential. Men här och nu, när praktiken är igång så känns det mest som jag förstör för dem. Så vad gör jag nu? Vem är jag? Så kommer jag hem. Hem till en snart tvååring som inte heller lyssnar på mig. Och vem är jag som mamma som aldrig är hemma? Som jobbar hela dagarna. Jag vill prata med någon. Någon som ärligt kan tala om för mig om jag överhuvudtaget kan utvecklas till en bra lärare. För om jag bara får veta det så har jag inga problem med att göra mitt yttersta för att komma dit. Det är lördag. På måndag ska jag tillbaka och vem är jag då?

Annonser

120 mil hemifrån

Sitter på ett fik i Umeå, ungefär 120 mil hemifrån. Känns konstigt att vara så långt ifrån Oliver. Men för en vecka sedan fick jag lite goda nyheter, jag blev nämligen erbjuden en plats på den kpu jag nämnde i tidigare inlägg, den för forskarutbildade som innebär att jag inte behöver ta mer lån från CSN. Utbildningen är visserligen på distans men innebär en del kursträffar i Umeå under året. Ska bli spännande och jag hoppas verkligen att läraryrket är något för mig och att jag har något att tillföra lärarkåren. Skrattar lite för mig själv när jag tänker tillbaka till ett yngre jag som bodde hemma hos mamma och pappa och lovade mig själv att aldrig bli lärare (mamma är lärare). Men det har liksom växt fram hos mig, speciellt under doktorandtiden. Visst att forskning i sig är intressant och ja, ibland rent spännande, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att det jag gjorde inte betydde något (sen att universitetet som arbetsgivare ibland kändes som att åka tillbaka ett sekel i tiden hjälpte inte). Den undervisning som ingick kanske inte var den mest inspirerande, men i de stunderna visste jag iaf att jag gjorde nytta.

Så nu sitter jag alltså här i Umeå med 2018 framför mig. Det känns väldigt spännande på så många plan.