Ny på jobbet och ”ny” som mamma

I en månad har jag varit gymnasielärare nu. Och det är ju såklart som alla sagt; att första året/åren är hundår. Det tar tid att skapa undervisningsmaterial och rutin.

Det var väl just detta som jag bävade mest för. Jag har ju inte så mycket övertid jag kan använda. När jag åker från jobbet är det ju hem till två små barn som behöver mig. Jag har många gånger under utbildningen grämt mig över att jag inte började med detta tidigare i livet. Men sedan jag satte min fot i klassrummet så grämer jag mig inte över det längre. För trots att det är många sena kvällar som hade blivit tidigare om jag gjort detta innan barnen kom så finns det en sak jag har mer av nu efter barnen. Vet inte vad jag ska kalla det. Pondus kanske? Blandat med mer tålamod och livserfarenhet.

Det är inte bara gråa hår barnen har gett mig. Jag hoppas jag kan ge tillbaka till dem i alla fall en bråkdel av allt mervärde de skänker till mitt liv.

Annat som har hänt sen senast:

  • Sagas inskolning gick hur bra som helst.
  • Oliver har börjat visa sina känslor även på förskolan vilket såklart är bra. Inte lika bra är att han har svårt att uttrycka de i ord vilket leder till att han ibland slåss. Det dåliga samvetet hos mig men framförallt den stora oron driver in och ibland över mig. Det är inte lätt att vara förälder.
  • En sista lite roligare grej: om banken går med på det så kommer vi snart köpa ett radhus! Det hade varit en dröm som gått i uppfyllelse.
Annonser

Lärarexamen

Jag sitter på tåget hem från Umeå och sista träffen under utbildningen. Nu ska jag bara sammanställa den sista uppgiften sen är jag klar!

Jag vågar knappt räkna ihop hur många år jag spenderat på universitetet men blir väl en sådär 12 år och 4 examina. Och till hösten blir det mer skola, fast som lärare. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Och nu kan alla sluta läsa för nu är det varning för skryt, men tänker att det här är det bästa forumet för skryt eftersom det går att sluta läsa utan större dramatik 🙂

Januari 2018 påbörjade jag utbildningen mot ämneslärarexamen fullt medveten om att jag var gravid och redan hade en knodd ute i världen. Utbildningen skulle dessutom gå på mer än helfart. Så idag, ett och ett halvt år senare har jag alltså slutfört utbildningen och fött ett barn som dessutom hunnit bli ett år. Det har inneburit resande fram och tillbaka till Umeå som höggravid, pumpande av bröstmjölk på personaltoaletten på en gymnasieskola dagligen i fyra månader och skrivande in på nätterna när småttingarna sovit.

Har det varit värt det?

Ja jag tycker ändå det. Jag förstår de som tycker att det hade varit smartare att skjuta upp utbildningen ett år för att verkligen ta sig tid att vara föräldraledig och inte behöva tänka på allt som måste hinnas med när barnen somnat.

Men jag förstår också mig själv och min vilja att bli klar och få ett jobb så snabbt som möjligt för att skapa en stabil familjesituation för vår familj.

Jag är stolt över mig själv och min man som valt att stötta mig. Det här har verkligen varit en team-insats och till hösten så kommer vi ha dubbel inkomst för första gången på ca tre år.

Värdelös

Fullständigt värdelös. Så känner jag mig nu. Lektionen jag höll igår var typ kaos. Sjukt rörigt och jag kunde riktigt känna hur de inte ville ha mig där. Hur de inte alls hade tillit till mig som lärare. Hur vänder man sånt? Hur ska jag kunna vinna deras tillit nu? Värsta uppförsbacken och jag känner bara: ”jag orkar inte”. Kanske går det inte ens att öva upp att bli en bra lärare, kanske saknar jag helt enkelt något som gör att jag som person inte passar som lärare. Och vad gör jag då? Ännu mer vilsen i världen. Första jobbet, där slutade jag för det var för långt från där jag kände mig hemma. Sen forskning. Men där kände jag mig aldrig hemma, det var mest 5 år av att känna mig otillräcklig och dum. Och nu lärarutbildning. Fram till praktiken har det ändå känts motiverande. Tänk att få förmånen att utveckla människor och få dem att inse sin potential. Men här och nu, när praktiken är igång så känns det mest som jag förstör för dem. Så vad gör jag nu? Vem är jag? Så kommer jag hem. Hem till en snart tvååring som inte heller lyssnar på mig. Och vem är jag som mamma som aldrig är hemma? Som jobbar hela dagarna. Jag vill prata med någon. Någon som ärligt kan tala om för mig om jag överhuvudtaget kan utvecklas till en bra lärare. För om jag bara får veta det så har jag inga problem med att göra mitt yttersta för att komma dit. Det är lördag. På måndag ska jag tillbaka och vem är jag då?

120 mil hemifrån

Sitter på ett fik i Umeå, ungefär 120 mil hemifrån. Känns konstigt att vara så långt ifrån Oliver. Men för en vecka sedan fick jag lite goda nyheter, jag blev nämligen erbjuden en plats på den kpu jag nämnde i tidigare inlägg, den för forskarutbildade som innebär att jag inte behöver ta mer lån från CSN. Utbildningen är visserligen på distans men innebär en del kursträffar i Umeå under året. Ska bli spännande och jag hoppas verkligen att läraryrket är något för mig och att jag har något att tillföra lärarkåren. Skrattar lite för mig själv när jag tänker tillbaka till ett yngre jag som bodde hemma hos mamma och pappa och lovade mig själv att aldrig bli lärare (mamma är lärare). Men det har liksom växt fram hos mig, speciellt under doktorandtiden. Visst att forskning i sig är intressant och ja, ibland rent spännande, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att det jag gjorde inte betydde något (sen att universitetet som arbetsgivare ibland kändes som att åka tillbaka ett sekel i tiden hjälpte inte). Den undervisning som ingick kanske inte var den mest inspirerande, men i de stunderna visste jag iaf att jag gjorde nytta.

Så nu sitter jag alltså här i Umeå med 2018 framför mig. Det känns väldigt spännande på så många plan.