Rest in the now

Idag har vi fått se vårt lilla knyte igen som har blivit ännu lite större. Helt overkligt magiskt att det bor en liten människa inne i mig. Fantastiskt. En livlig en som sparkade och hade sig, längtar så tills jag kan känna alla sparkar. Fick också en förklaring till mina blödningar som numera är rätt sparsamma, som flytningar med lite gammalt blod i. Tydligen ligger min moderkaka rätt så långt ner nära livmoderhalsen och då är det inte helt ovanligt att blöda. Förhoppningsvis så flyttar den sig uppåt då livmodern växer. Denna läkare verkade lite mer hoppfull och avslutade med ett ”vi ses på förlossningen sen när det är dags”. Jag hoppas verkligen det av hela mitt hjärta. Det är såklart svårt att släppa oron helt, men just nu idag tänker jag njuta av att ha fått sett dig igen, mitt älskade barn.

Annonser

Ett andetag åt gången

Tanken var egentligen att jag skulle skriva om en av de bästa helgerna i mitt, i vårt liv. Om vår bröllopshelg som blev finare än jag någonsin vågat drömma om. Men sen, ett dygn efter jag kommit hem så hände det som inte fick hända. Jag började blöda. Mycket och rött, hemsk blod. Efter massa timmar på akuten fick vi se vårt lilla knyte som låg och sprattlade som om inget hade hänt. Men det hade det ju. Läkaren visste inte varför det blödde, betonade att det nu var en riskgraviditet och att det inte ska blöda egentligen men att det kan hända. Risken att det var början på ett missfall var inte 100 %, sa hon. Det enda jag kunde höra var 100 %. Fick komma tillbaka på vul idag igen, fick se vårt levande lilla underbara knyte igen. Blöder fortfarande lite så nu är det bara att vänta och se var det hela slutar. Och jag är så jävla rädd och orolig och har ingen aning om hur man hanterar såna här situationer. Det blir ett andetag åt gången tillsammans med min älskade man.