Tacksam

Älskade lilla mirakel ❤ vi längtar efter dig, alla tre.20171219_172404

Annonser

Att bli sedd

Har dragit mig rätt länge inför att skriva in mig på ett mvc, trots ultraljud med en levande knodd så har jag inte vågat tro på det här då jag samtidigt har haft blödningar. Visserligen sparsamma men de har pågått i mer än en månad nu. Men för någon vecka sedan tog jag tag i det och var på första besöket igår. Och vilket bemötande. Kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Barnmorskan jag hade under förra graviditeten var det absolut inget fel på, jättegullig om än lite virrig. Men de hade nog helt andra rutiner på det stället, till exempel fick jag aldrig ett direktnummer eller mailadress till min barnmorska utan var tvungen att ringa en växel och prata med någon random barnmorska när jag undrade något. Men det nya stället alltså, jag berättade såklart om mina blödningar och utan att jag ens behövde fråga började hon kolla upp tider för att få komma på ultraljud (de har egen utrustning på det stället). Jag bara satt där helt paff när hon sa att jag kunde få komma samma kväll, hon ursäktade sig till och med att de inte hade några andra tider under veckan eftersom det var så nära inpå. I samma veva erbjöd hon mig kub och när jag sa att jag inte fyllt 33 år än så sa hon bara att det inte gör något. Jag kände mig så sedd.

Åkte iväg på ultraljudet igår kväll och där minsann så fanns vår knodd, ca 3 cm med ett underbart tickande hjärta. Den tomma hinnsäcken verkar vara kvar och blödningarna försvann ju såklart inte bara för att jag fick se vår underbara lilla knodd igen, men för ett tag släppte oron i alla fall.

Nu väntar en disputation, ett 1-årskalas och en flytt nästa vecka. Jag är för trött för att känna mig stressad tror jag men jag antar att jag kommer kolla tillbaka på den här hösten och undra hur det gick till. Vet inte hur jag hade klarat av det utan min lilla familj. De ger mig perspektiv.

Nothing is ever easy

Varför kan inget få vara enkelt? Utan smärta och sorg?

Jag fick reda på att jag var gravid igen förra veckan. Allt kändes så underbart. Jag kände mig så normal. Så befriad från sorgen som jag kände som ofrivilligt barnlös.

Sen idag. 4 dagar innan avhandlingen ska tryckas så händer det. Blod. Tårar på jobbtoaletten igen. Jag ville bara åka hem. Krama om min son. Min älskade man. Ville bara kasta hela jävla avhandlingen i sjön, gräva ner mig någonstans och bara skita i jobbet. Istället satt jag kvar med tårarna brinnandes där bakom och blod på byxorna.

Fy fan.