Det lunkar på

Att vara gravid och att föda fram sina barn är absolut något av de mäktigaste upplevelserna jag varit med om. Men att ha sina barn här hos sig slår det med hästlängder. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner mig klar med att vara gravid.

Det är så skönt att kunna dricka vatten igen utan att behöva hålla sig nära en toalett. Att kunna gå och stå utan att det gör ont, att känna att jag kan träna upp kroppen istället för att den bara klarar mindre och mindre belastning. Men framförallt att slippa fundera på när jag kände bäbisen inne i magen senast, att slippa den där isande känslan innan jag får den där underbara sparken – livstecknet.

Och nu är hon 2 veckor. Jag trodde kaoset skulle bryta loss men än så länge är det snarare tvärtom. Än så länge så är det mindre kaos nu än när jag var gravid. Saga verkar vara en nöjd liten människa. Äter, sover och bajsar. Skriker inte ofta, nästan bara när hon får för mycket mat för snabbt och får lite ont i magen.

Att både jag och M är hemma är nog ett av de bästa beslut vi tagit. Oliver behöver framförallt det. Behöver en famn att krypa upp hos när lillasyster snor för mycket uppmärksamhet. Det är mycket utåtagerande från honom i form av att kasta saker, bita mamma eller pappa och skrika. Får hela tiden påminna mig själv om att se det från hans perspektiv för det är så lätt att bli frustrerad. Men när jag tänker efter beror frustrationen mest på att jag känner mig misslyckad som mamma. Har jag inte lyckats bättre än såhär?

Överlag så inser jag att det är nu det svåra börjar, det är nu jag och M ska lyckas uppfostra en (snart två) individer till bra människor. Visst har man påverkan på bäbisars utveckling också men det handlar mest om att hålla dem levande och nöjda. Om prestationsångesten har varit hög hittills, vad kommer i så fall att hända med den nu och framöver? Lägg på det allt man inte kan styra över. Hur lyckas egentligen någon med det superuppdraget? Hur gjorde mina föräldrar? Jag vet inte. Det viktigaste måste ändå vara att man älskar varandra.

Annonser

Sagas välkomstberättelse

All oro inför förlossningen var tack och lov obefogad. Känns viktigt att skriva ner det om så bara för att bevisa för mig själv att när det kommer till oro så stämmer inte alltid (allt som oftast inte?) magkänslan. Det blev en perfekt förlossning för den slutade ju med att ännu ett mirakel kom ut till oss.

Till skillnad från när Oliver kom hade jag denna gång onda sammandragningar/förvärkar i 1-2 veckor innan hon valde att titta ut. Ja, en hel del skiljde faktiskt graviditetena åt. Tröttare, ett humör betydligt mer påverkat av hormoner, foglossning och halvt läckande i slutet trots kniiip. Men tillbaka till förlossningen.

När de riktiga förlossningsvärkarna satte igång kvällen/natten mot onsdag visste jag inte ens helt säkert om det verkligen var på riktigt. De kändes definitivt mer men de kom bara var 10e minut. Vid tre klarade jag inte av att ligga i sängen mer utan mötte värkarna sittandes i soffan där jag klarade av att somna i värkpauserna. De kom väl lite tätare nu, typ 6-7 minuter mellan dem. Framåt 6 började jag inse att det var dags att ringa förlossningen då de började trycka på. Blev lite förvånad att jag inte behövde tjata mig till att få komma in då jag bara hade en värk under hela samtalet men kanske var det för att jag inte var förstagångsföderska? Helt klart den jobbigaste delen av allt, känslan att vilja trycka men istället försöka andas. Vi ringde hem barnvakt, ringde taxi och hann pussa på Oliver som inte alls fattade att mamma hade ont utan ville leka, sötaste.

Cirka 7 var vi inne på förlossningen. Var helt öppen men huvudet hade en liten bit kvar. Tänkte att det skulle bli som med Oliver: 4 timmars kämpande med att få ner huvudet sen cirka en timmes krystande. Fick påminna mig själv att inte tänka på tiden utan bara ta en värk i taget. De sa åt mig att ringa på knappen om krystkänsla skulle komma, blev så sjukt förvånad när det bara hände några värkar senare. Försökte andas lustgas men kroppen ville trycka så då gjorde den det. Jag trodde barnmorskan skämtade när hon sa att det bara var några värkar kvar tills vi skulle få träffa vårt barn, att hon sa det mest för att sporra mig. Nu kom jag inte ihåg hur många värkar det blev men det var så befriande att bara få ta i. Visst det brände när huvudet skulle ut, men själva värkarna gjorde inte alls ont på samma sätt när jag väl fick ta i. Sen kom hon 8.30 upp i min famn direkt, så fin med en svart liten kalufs. Så mäktigt. 53 cm och 3620 g ren kärlek.

Jag är så nöjd över min upplevelse. Både barnmorskan och undersköterskan var toppen, de sa precis det jag behövde för att kunna krysta på rätt sätt och det kändes som jag hade kontroll över situationen. En bra start för mig och Saga helt enkelt 😊

Snart ska Saga få träffa sin storebror också. Hur overkligt känns det inte att skriva den meningen!? Hur stort ett hjärta kan bli? – oändligt.

Bf

Just nu känns det som att förlossningen aldrig kommer sätta igång, som att jag kommer vara såhär irriterad, pms:ig och på gränsen till tårar resten av livet. Så är det ju såklart inte. Bf idag så oavsett hur så kommer snart förlossningen att ske. Har onda sammandragningar/förvärkar som inte leder nånstans, en obefintlig blåsa och ett förkylt barn här hemma. Men det är upploppet nu, snart får vi äntligen träffa knodden och fram tills dess biter jag ihop. Livet är egentligen bra, det är bara jag som är som jag är just nu.

 

Tror att kroppen väntar på att hjärnan ska hänga på

Vecka 39+0. Jag tror faktiskt jag är mer nervös inför denna förlossning än förra. Känner mig konstigt nog inte lika förberedd och är mer orolig att något ska gå fel. Vill inte känna så för då känns det ännu mer som att något ska gå fel.. tänker på alla som säger saker som ”Jag kände på mig att något var fel/skulle gå fel” och sedan visade det sig att deras känsla stämde. Men samtidigt, trots att jag just nu verkar ha slängt ut min vettiga del av hjärnan, vet jag att det är många som känner på sig både det ena och det andra innan, men att det bara är när man uppfyller sin profetia som man kan säga såna saker i efterhand. Jag vet ju själv hur många gånger jag kände på mig saker när jag var gravid med Oliver, saker som tack och lov visade sig vara just bara saker i min fantasi. Känns ändå skönt att ha skrivit ner oron, nu är den ute där istället för att ligga och mala.

Denna graviditet är, kanske inte så konstigt, rätt olik den förra. Kände typ inget innan värkarna kom. Så är det inte nu, har haft en hel del sammandragningar den senaste veckan som stundvis har molat på rätt bra. Vissa kvällar när sammandragningarna känts rätt mycket och verkar komma alltmer regelbundet tänker jag att det snart är dags. Men sen mer eller mindre försvinner de under natten. Så med andra ord känns det som att knodden inte kommer att välja att komma ut fyra dagar innan beräknat såsom Oliver gjorde.

Jag försöker att inte räkna ner dagar utan istället leva mer för dagen. Pussa lite extra på Oliver som faktiskt snart ska gå igenom en minst lika stor förändring som M och jag. Spendera lugna kvällar med M när Oliver sover.

Men visst längtar jag. Massor.