Hemma bäst

Det är så jobbigt att gå hemifrån på morgonen. Att stänga en dörr mellan dig och mig när du ser på mig med dina stora ögon och sträcker dig efter mig. Jag tar trapporna ner även fast jag hellre vill gå tillbaka. Bara krama om en gång till i alla fall. Det är svårt att inte få dåligt samvete, att inte känna som om jag övergivit dig. Men så är det ju faktiskt inte, du har det bra hemma med pappa om dagarna. Folk verkar förövrigt vara jätte förvånade att M ska vara föräldraledig ett helt år, som om han skulle ha mindre rätt än mig att vara ledig med vår son.

Det bästa med att jobba är att komma hem. För varje dag får jag också öppna dörren och mötas av att det finaste ansiktet jag vet spricker upp i världens största leende.

Väl på jobbet försvinner dagarna så fort att jag blir helt dagsvill. Har väl något att göra med en bok som ska tryckas om bara några veckor och så mycket kvar att göra innan den är färdig för tryck. Får ont i magen när jag tänker på hur mycket som ska hinnas med så jag försöker att inte tänka på det utan bara att plöja igenom det som ska göras. Härom natten valde dock det undermedvetna att tänka på det då jag drömde ångestdröm där jag blev underkänt efter försvaret. Var svårt att somna om efter det. Men snart är det över på ett eller annat sätt.

Snart ska vi också flytta till större lägenhet och snart fyller Oliver 1 år. Ofattbart. Snart är det höst också. Jag tycker om hösten. Och sommaren, våren och vintern (ja, kanske inte den skånska vintern så värst mycket). Jag tycker om årstider helt enkelt, det känns lite som nystart när man går in i en ny årstid. Man kan välja vad man vill ta med sig in och vad man vill lämna bakom sig.

Annonser

Inte bra nog

Jag är så otroligt arg, ledsen och besviken på min arbetsgivare just nu. Det verkar vara noll förståelse från deras håll. Jag hade blödningar i ca 1 månad, varav 2 veckor där vi inte visste om det var stundande missfall på gång eller inte. När vi sedan fick veta att det var moderkakan som satt lågt så andades vi ut, men inte helt, för det är ju inte optimalt att ha en lågt sittandes moderkaka som det blöder lite ifrån. Så vi gick en månad till som på nålar innan vi på rul:et fick reda på att den nu hade flyttat sig uppåt. Den oron jag kände under dessa nästan 2 månader kan jag inte riktigt beskriva, jag levde en dag i taget och helt ärligt så sket jag i att jobbet blev lidande. Jag visste vad det viktigaste var och jag skulle inte riskera det med en massa stress som det faktiskt innebär att vara i sluttampen på sin doktorandtjänst. Mitt huvud var dessutom på ett helt annat ställe än på jobbet och det blev inte mycket gjort.

Så det är med blandade känslor jag nu får höra att nedsatt arbetsförmåga under en graviditet inte är ett giltigt skäl för lite förlängning på doktorandtjänsten. Jag blir ledsen för att det får mig att känna mig dålig, som att jag borde ha klarat av att jobba bättre. Men jag blir också arg och besviken för att det inte finns lite mer förståelse på min arbetsplats. Och jag blir stressad, dels över hur det ska gå (både med avslutandet av avhandlingen men också med framtiden om jag inte lyckas bli klar i tid), men också hur knytet påverkas över mitt stressande. Så jag får dåligt samvete både gentemot jobbet men framförallt gentemot knytet, att jag liksom inte lyckats lösa det hela bättre för hens skull.

Jaja, just nu är det inget jag kan göra för att ändra på det som redan varit, det blir till att göra mitt bästa fram till föräldraledigheten, mer än så går ju inte.

Har varit på MVC idag också och druckit den ökända glukosdrycken (75 g glukos rakt ner i fastande mage, mums…). Värdena såg bra ut, så ingen graviditetsdiabetes tack och lov. Min mage hade dock inte växt lika mycket som den borde trots att jag tycker att den blivit rätt mycket större. Så då dyker såklart orostankar upp trots att BM trodde det berodde på att knytet verkar ha lagt sig tillrätta med huvudet rätt långt ner samt att jag har rätt lång överkropp. Hon skickade iväg en remiss till tillväxtultraljud så det känns skönt att följa upp det. Det är bara att hålla tummarna att allt ser normalt ut. Kanske borde ha satsat på en doktorstitel i att hålla tummarna och andas sig igenom oro istället.