Övermäktiga krav botas bäst med kärlek

Livet rusar på snabbt nu. Känns som att marginalerna nästan är obefintliga så när Oliver kräktes igår natt blev de genast mer kännbara. Hur ska jag klara mig med bara de fem sjukdagar jag får ha i höst för att inte praktiken ska förlängas? Hur ska jag hinna skriva ett exjobb innan januari? Bara att hinna med planering av lektioner är tajt. Och alla dessa krav ovanpå det. Som jag ställer på mig själv alltså. Som yrkesproffesionell, som student och inte minst som mamma.

Jag måste på allvar hitta något sätt att sänka ribban. Tillåta mig själv att vara bra nog som jag är. Lära mig att komma ihåg de bra prestationerna i alla fall lika mycket som de dåliga. Men det är svårt, svårt att vara något mer än mina prestationer, att bara få vara.. jag.

När kraven blir för många är det tur att det finns underbart Sagamys och underbara Oliverkramar. Det är verkligen spännande nu när det blir allt tydligare att de är två olika individer. Lika på en del sätt, olika på andra. Och att se dem tillsammans det är nästan mer än vad mitt hjärta klarar av. Som imorse när Oliver vaknade sist av oss och tassar ut till mig i köket och genast frågar efter ”glada” och springer in till henne för att Säga god morgon. Jag hade ingen aning om hur underbara barn kan vara, under mina längtansår handlade nästan alla drömmar om bäbismys. Hjärnan visste kanske att hjärtat inte skulle klara av mer mitt i all längtan.

Annonser

Att räcka till

Nyss hemkommen från BVC, lillen går upp som han ska och väger nu hela 4865 g och är 58 cm lång, inte illa för en imorgon 4-veckor gammal Oliver. Jag är lika nervös varje gång vi ska väga honom, för tänk om han inte har gått upp som han ska? Tänk om jag har gjort något fel? Jag har ju hela tiden vetat att ett barn betyder ansvar över ett helt nytt underbart liv, men jag har liksom aldrig riktigt förstått hur svårt det är att ta in att det kan bli fel trots att jag gör mitt allra bästa. Och hur svårt det är att inte veta om jag gör rätt eller inte. Så när vågen visar plus så andas jag ut för ett tag. Mitt bästa räckte den här gången. De här känslorna kommer fram även när det gäller andra saker än amning. När han sovit ett tag kan jag bli orolig att jag inte är tillräckligt närvarande hos honom, att han sover för att jag inte är där och pratar, leker, sjunger eller läser för honom så han utvecklas som han ska. Eller tvärtom när han inte sovit på ett bra tag kan jag bli orolig över det. Den sansade och rationella människan i mig vet att någonstans får det räcka med att göra sitt bästa. Men mamman i mig vill göra allt rätt och ibland känns det som att jag inte räcker till. För han förtjänar det allra bästa och ibland gråter jag bara av att se på honom för att kärleken till honom blir så stor att den svämmar över. Jag är så stolt över honom att jag ibland bara vill skrika till hela världen: Titta här, det här är min son och han är bäst i världen! Och när prestationsångesten har lagt sig lite så är jag faktiskt stolt över mig själv också, att jag har varit med och skapat något så fantastiskt. Burit på honom i 9 månader och sedan förlöst honom, matat och tröstat och älskat honom. Och i de stunderna så känner jag mig stark, som att jag kan klara vad som helst. Och med en stor portion tålamod och ”leva i stunden”-attityd så tror jag faktiskt att jag i alla fall nästan kan göra det – klara vad som helst. Det är lite som under förlossningen, liksom en värk i taget och bara följa med. Nu är det en dag i taget och bara följa med Olivers rytm och inte tänka så mycket på när jag nästa gång kommer få sova en hel natt, utan bara njuta av att vår tid tillsammans. Och inse att ibland går hjärtat sönder lite när han skriker otröstligt men att det också svämmar över ibland när han ser på mig med de där stora ögonen och ger ifrån sig världens gulligaste leende.

Tänk att vi har alla dessa dagar att bara lära känna varandra mer och mer.

Vad som betyder mest

Semestern börjar närma sig sitt slut, vi har en helg kvar nu med M:s familj. Det är bara ca 3 månader kvar tills vi förhoppningsvis får träffa vårt knyte. Jag ska jobba i drygt 2 månader till, på de månaderna ska jag fixa min avhandling. Tur att hjärnan är på topp och fokuset som aldrig förr… Jag tror att jag är stressad någonstans där under ytan av miraklet jag bär på för ibland vill jag bara gråta av prestationsångest. Inget känns speciellt roligt med jobbet längre och jag vill bara bli klar så jag kan hitta ett jobb där det är okej att vara lite mer mänsklig. Det är tur att knytet finns där inne och påminner mig med sina rörelser och sparkar om vad som är viktigast. Att vad som än händer på jobbet så kommer mitt liv att fortsätta och vår familj alltid att betyda så mycket mer än diverse titlar och prestationer.