På äventyr med bubben

Igår var det ett år sedan jag fick väcka M med den mest underbara och mirakulösa nyheten någonsin. Det är svårt att fatta att bubben inte fanns i våra liv för ett år sedan, eller han fanns ju men det kändes mer som ett abstrakt gravidbesked på en kisssticka – för svårt att ta in för att vara verklig just då. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan honom.

Sitter på tåget upp till mina föräldrar, det är bara jag och Oliver och såklart var det tvungen att bli tågstopp. Det är inte helt okomplicerat att åka med en backpackerryggsäck, en skötväska, en ihoppackad vagn och en 4-månaders bäbis när man blir tvungen att åka ersättningsbuss till nytt tåg. Men det gick, med lite hjälp, tålamod och envishet. Var väldigt osvensk och skällde ut en gubbe som försökte mosa sig fram med noll hänsyn till att jag hade en bäbis på magen. Det finns nog inget jag inte hade gjort för Olivers skull.

Annars rullar det mesta på, har bestämt mig för att vara föräldraledig under sommaren också, vilket känns skönt. Då får jag och M en sommar lediga tillsammans med vår älskling.

Var på 4-månaders kollen på bvc tidigare idag, snart är det dags att börja introducera smaksensationer. Så skoj att se vad han tycker om det. Jag hoppas på att han kommer tycka om vanlig mat så vi efter halvåret kan börja fasa ut amningen lite smått. Visst det är mysigt ibland men jag känner att det är dags för min kropp att sluta gå ner i vikt nu.

Nu blir det tågamning. Trevlig helg där ute!

Annonser

Min kropp och jag

Om IVF är tabu så är vaginism det som gömmer sig i skuggan bakom IVF. Så mycket att jag inte vet om det här inlägget någonsin kommer att publiceras. Ja, jag visste inte heller vad vaginism var fram till för två år sedan, och då har jag ändå levt med det sen jag blev medveten om min kropp – hela min kropp.

Ett kanske mer beskrivande namn för denna åkomma är slidkramp. Men där på toaletten första gången jag skulle använda en tampong och det bara inte gick så trodde jag helt enkelt att jag inte var formad som andra. Och det har jag fortsätt att tro tills för två år sen då jag för första gången fick höra ordet vaginism.

Och jag har skämts så mycket. När kompisarna med spänning började prata om killar och sex så vågade jag inte nämna något om att jag inte ens fick in en tampong och hur fan kan man då ha sex? Mitt första riktiga förhållande tog slut för jag inte ens vågade prata om sex, ännu mindre ha det fullt ut. Jag valde att inte ta några cellprov när jag fick kallelser för jag ville inte att någon främmande människa skulle se att jag inte var som andra.

Så träffade jag min nuvarande man. Att ha penetrerade sex var fortfarande något främmande och något som förhoppningsvis i alla fall skulle fungera de få gånger jag naivt trodde skulle behövas för att bli gravid när vi var redo för det. Jag tänkte att jag skulle bli den enda kvinnan som bara skulle ha haft sex lika många gånger som hon hade barn.

Så en sommar var vi redo att börja försöka. Det gjorde ont, så ont men det gick tillslut. Och jag hoppades så att det skulle ha lyckats på första försöket så vi kunde återvända till att ha sex som inte gjorde ont. Det gjorde det inte.

Men när fjärde mensen skulle komma testade vi positivt istället. Den lyckan.

Den lyckan blev kortvarig. Jag minns att jag satt i kyrkan på midnattsmässan på julafton och tänkte hur fel det var att livet blödde ifrån mig.

När nyår och ett par veckor till passerat och jag fortfarande blödde så blev jag tvungen att genomgå min första gynundersökning. Jag har aldrig känt mig så liten. Men ni vet, allt har en silver lining. För i samma veva som jag fick reda på att de skulle operera bort min äggledare så fick jag ett namn på det jag skämts över nästan hela livet. Vaginism. Och det fanns tydligen hjälp att få.

Så några månader senare fick jag träffa en sexolog och barnmorska. Jag fick veta att jag inte var missformad, det fanns till och med fler som led av detta. Jag var inte längre ensam. Och det blev bättre. Det var fortfarande inte skönt och hade det inte varit för vår starka barnlängtan så hade vi nog skyndat långsammare.

När vi försökt ett år var jag mer än redo att testa IVF. Pressat ägglossningssex får nämligen en annan dimension när man lider av vaginism (och det är förövrigt inte det bästa att ägna sig åt om man vill att det ska bli bättre). Läkaren under ferilitetsutredningen var orolig över om jag skulle klara en ivf-behandling med vaginism, själv tvivlade jag aldrig på att jag skulle kunna hantera den fysiska smärtan. Jag hade trots allt ”tränat” på det i ett år av måste-sex och jag hade hellre ont av något som skulle göra ont än något som skulle vara det bästa som fanns. Vet inte hur många gånger jag inte kunde låta bli att känna att det var mitt fel att vi inte lyckades för att vi inte hade sliskig-kärleksroman-totalt-överlämnande-och-underbart-sex.

Vet inte vad jag vill säga med det här inlägget, men vaginismen har varit en så stor del av mitt liv, inte minst nu när vi försökt få barn, men ändå en så nedtryckt och skamligt bit. På något sätt så vill jag med det här inlägget sluta fred med den delen av mig själv och bara säga att det är okej. Jag duger. På något sätt så vill jag nog också säga förlåt till min kropp som jag under större delen av livet, och speciellt under de senaste åren, har tittat snett på, skämts för och ibland förbannat mig över. Jag har inget än den största respekten för den idag, den har gett mig min son och är numer i mina ögon helt fantastisk. Så förlåt. Vi har bara varit lite osynkade tidigare. Jag förstår det nu.