Att våga tro

Jag har alltid varit en pessimist, eller som jag själv skulle uttrycka det ”lite av en realist”. Så därför har jag också alltid haft lättare att fantisera ihop ett värsta scenario än att tillåta mig själv att tro på ett bästa. Men häromdagen när jag låg och slappnade av på en yogamatta och hörde barnskratt i bakgrunden så bara visste jag att sådana skratt kommer tillhöra mitt liv i framtiden. Det fick mig att slappna av mer än jag någonsin slappnat av på den där mattan och även fast jag kanske inte längre är lika tvärsäker som jag var då så kan jag inte låta bli att le och bli varm i hela mig när jag tänker tillbaka på hur den känslan kändes.

Det är så lätt att plåga sig själv med oro över att aldrig nå fram, så mycket svårare att våga tro på att det kommer att gå. Känslan av att livet skulle skratta en rakt upp i ansiktet – vem tror du att du är som kan gå runt och tro på något som ingen kan garantera? Men sanningen är väl den att ingen skulle skratta om jag aldrig når fram och jag skulle göra precis lika mycket ont som om jag inte trott alls. Så jag tror, oftast lite försiktigt som om jag är rädd för att något ska gå sönder, men ibland så starkt så det känns som om inget kan stoppa mig.

Och när allt kommer omkring så är ju framtiden trots allt min att forma.

Annonser

De små segrarna

I 7 veckor och 3 dagar har vi väntat på svar från cellprovet för att få skicka in remissen till ivf. Idag låg det två brev i lådan från Region Skåne. Det är konstigt hur många tankar som hinner tänkas på sekunderna det tar att gå upp för 2 trappor. Såhär gick mina tankar.

Två brev, varför är det två brev?! Det måste betyda att jag har cancer och det andra brevet är en kallelse till var man nu går om man har cancer. Då blir det ingen ivf, och nej, inget barn alls, för då går det inte ens att adoptera. Ska jag skita i att öppna breven? Då kanske det aldrig har hänt?

Som så ofta nu för tiden så gick tankarna direkt till barnlösheten, cancer verkar för mig nu vara lika med inga barn. Första tanken är inte längre ”shit, jag kommer att dö”.

Hursomhelst så skakade hela jag när jag väl kommit innanför dörren. Jag öppnade såklart breven trots katastoftankarna och i det ena så stod det så väldans odramatiskt helt enkelt bara: ”Ditt cellprov från livmoderhalsen var normalt”

Det andra var en remissbekräftelse, så senast 3 månader från den 18 november ska vi bli kallade till RMC.

Jag skakar fortfarande, så lättad och så glad över att vara ytterligare ett steg närmare. Det är nog många steg kvar att gå, men jag tar ett i taget och försöker att komma ihåg att även resan har sitt eget värde.

Babyboom på jobbet

Det har de senaste månaderna varit en rejäl babyboom på mitt jobb där 4 personer under ganska kort tid meddelat att de väntar barn. Man vill inget annat än att vara glad för deras skull men någonstans där inne så sitter den bittra personen som tycker att världen bara är fruktansvärt orättvis och jävlig etc etc. Oftast kan den gubben förtryckas och man kan vara genuint glad för dem men samtidigt är man oundvikligen ledsen för att man inte får vara med i den exklusiva skara som kan känna den glädjen på riktigt. Det värsta är att väldigt få på jobbet vet om att vi försöker få barn vilket oundvikligen resulterar i kommentarer eller frågor då och då om det inte är dags snart eller nåt liknande. Det blir oftast bara nåt väldigt flyktigt svar om att ”jodå, tanken har väl slagit oss” eller nåt i den stilen.

Jag längtar efter den dagen jag glatt kan meddela alla om att vi också väntar barn precis som mina kollegor fick göra. Att kunna prata om ämnet utan att känna ett styng av sorg för att vi ännu inte lyckats. Det är bara svårt och jobbigt att behöva säga att vi försökt i över ett år men ännu inte lyckats. Men om vi blir gravida så gör det inte så mycket att det tog så lång tid. Då blir allt bara så mycket härligare för att man väntat och längtat så länge. Jag vill inget annat än att få vara lycklig tillsammans med de andra istället för att bara vara lycklig för deras skull. Att vara lycklig själv är trevligt men att vara lycklig tillsammans är underbart, och att vara den enda som inte är lycklig är fruktansvärt. Och när vår dag äntligen kommer så kan man bli lycklig på riktigt även för alla andra utan några restriktioner, och den dagen kan aldrig komma fort nog.

De ensammas klubb

De vanligaste samtalsämnena runt lunchbordet på mitt jobb handlar om barn. Det är inte så konstigt alls, jag kan till och med tycka det är mysigt att sitta och lyssna på deras vardagshistorier så länge jag inte behöver säga något. För jag har ingenting att säga. Ibland så skulle jag vilja klaga över att jag inte heller fick någon sömn inatt för det var så tyst och absolut ingen skrek efter min uppmärksamhet eller behövde mig alls. Och ibland skulle jag vilja klaga över all överflöd av egentid jag har, för ibland blir jag så urbota less på att umgås med mig själv och min längtan efter någon som slukar upp min egentid. Ibland nämner de sin oro över det dyrbaraste de har och jag kan inte låta bli att tänka på min oro över att aldrig komma dit. Och precis som de runt lunchbordet så är jag inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara att någon ska säga ”Ja, jag har inte heller sovit något inatt!” Och så formas det där bandet, vi förstår varandra, vi är med i samma klubb och vi är INTE ENSAMMA.

Men jag fortsätter att sitta tyst och betrakta deras gemenskap, kanske är det någon annan som också gör det. Men vi förblir tysta, vi bildar ingen klubb och vi är ensamma.

Sluta aldrig att hoppas

Det där med att hoppas. I början kastade jag mig in i hoppets förgyllda värld. Ett knip i magen, yey jag är gravid! Ett sus av illamående som säkert varade i mer än en sekund, kanske till och med lite yrsel. Trötthet, för kall, för varm, huvudvärk, bara måste kissa, hungrig, inte hungrig. Känner ingenting alls – yey, måste också betyda att jag är gravid.

Och visst var det spännande från början, allt var så magiskt, det fanns så många möjligheter och allt som behövde göras var att ligga med varandra på rätt tidpunkt i månaden och vårt liv skulle förändras för alltid. Så häpnadsväckande och fantastiskt.

Sen gick månaderna och varje gång hoppet ville komma fram så var det det där andra som trängde sig framför. Inte hoppas E, du inbillar dig ändå bara en massa saker och du blir inte mer gravid för det. Du kan lika gärna låta bli att hoppas så slipper du få upp förväntningarna. Du behöver inte hoppas för att lyckas bli gravid.

Och vet du vad, du har helt rätt, att hoppas gör varken till eller från när det kommer till att ett ägg ska befruktas och fastna på rätt ställe och vilja sitta kvar och växa och allt det där. MEN. Och här kommer det stora men:et som jag efter ytterligare månader av försök har insett.

Jag behöver hoppas för att inte döda allt det fina med mitt liv just nu.

För även om jag nu har insett att det är okej att tänka på och göra saker som inte har med barngörande så har jag ändå insett att längtan och förväntan ändå har en central roll i mitt liv nu. Och om den delen bara får lov att vara svart, svart och svart, hur ska jag då orka sätta färg på helheten?

Så nu hoppas jag igen. Kanske på ett annorlunda sätt. På ett försiktigare och långsiktigare, men på något sätt ändå starkare, sätt. För att inte gå miste om det fantastiska och för att ibland få känna den där svindlande känslan av något som är större än en själv.