En harmonisk, trött föräldraledig mamma (som i alla fall är good enough)

Två veckor in i min föräldraledighet och jag känner mig rätt så harmonisk. Om än en väldigt trött harmonisk människa. Saga sover dåligt på nätterna och jag håller mig fast i alla livlinor jag kan hitta: en utvecklingsfas (finns de på riktigt eller är det ett påhitt för att trötta föräldrar ska orka stå ut?), tandsprickning, magont. Men som sagt på något sätt ändå harmonisk, i alla fall så här på kvällarna när jag glömt bort (förträngt) hur jobbigt det är att vakna mitt i natten när man bara vill sova.

Dagarna går i ett. Frukost, lämning, lunch, egentid när Saga sover, hämtning, handling, fixa mat, äta, röja/leka, nattning, plugg. En del dagar blir det träning också och idag träff med föräldragruppen. Det kanske låter hektiskt men jag känner att jag ändå har börjat året mer förlåtande mot mig själv. Mitt mantra just nu är ”good enough” och även om det känns lite som att jag fuskar så känns det på något sätt också rätt. Som att jag behöver ha det förhållningssättet den här våren. Inte för att överleva, för det hade jag nog också gjort med alla krav på mig själv, utan för att testa och få lära känna en annan sida av mig själv.

Det kanske också låter som rätt tråkiga dagar och så kanske det även kan kännas ibland. Men dagarna består också av: Härliga promenader till och från förskolan med alltid lika intressanta ”samtal” med Oliver. Stunder hemma med Saga för mig själv då jag bara kan känna lugnet. Egentid med yoga, Netflix, promenad, löpning, en bok eller vad jag nu vill hitta på under lunchvilan (det stämmer, jag varken städar, tvättar eller viker tvätt..). Och stunder när jag få bevittna syskonkärlek, de blir faktiskt fler och fler.

Och även fast jag inte skulle vilja vara föräldraledig resten av livet så trivs jag väldigt bra.

Annonser

Det mindre kravfyllda

Denna vinter och vår är det jag och Saga. Och Oliver såklart när han inte är på förskolan. Första dagen snart avklarad och trots alldeles för lite sömn senaste tiden gick det faktiskt bra. Mina hjärna går på kaffe och dagsljus så kanske bra att jag inte behöver använda den till avancerade saker just nu, ja förutom ett exjobb då.. Känner mig lite såhär just nu:

Hej hej vardag är förövrigt min inspirationskälla för tillfället och jag är riktigt sugen på den nya boken Hej igen vardag.

Trots sömnbrist är jag ändå pepp på föräldraledigheten. Det händer så mycket med Saga just nu. Hon har precis lärt sig krypa och utforskar för fullt här hemma. Ser fram emot lunchpromenader, träffar med föräldragruppen, träningen som sätter igång imorgon (hoppas Saga är lika pepp..).

Ser också fram emot att komma igång med löpningen och tänkte passa på att testa en ny löpteknik nu när min kondition ändå är i botten. Till sommaren har nämligen jag och M anmält oss till O-ringen som i år kommer vara i Norrköping. Jag har inte orienterat på läänge men ska bli roligt ändå. Det bästa med orientering är att jag faktiskt inte känner så stora prestationskrav, jag tycker mest det är härligt att få komma ut i skogen.

Överlag tänker jag att det är det jag ska sträva efter nu i vår – det kravlösa. Eller i alla fall det lite mindre kravfyllda, om jag ska vara realistisk.

Det lunkar på

Att vara gravid och att föda fram sina barn är absolut något av de mäktigaste upplevelserna jag varit med om. Men att ha sina barn här hos sig slår det med hästlängder. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner mig klar med att vara gravid.

Det är så skönt att kunna dricka vatten igen utan att behöva hålla sig nära en toalett. Att kunna gå och stå utan att det gör ont, att känna att jag kan träna upp kroppen istället för att den bara klarar mindre och mindre belastning. Men framförallt att slippa fundera på när jag kände bäbisen inne i magen senast, att slippa den där isande känslan innan jag får den där underbara sparken – livstecknet.

Och nu är hon 2 veckor. Jag trodde kaoset skulle bryta loss men än så länge är det snarare tvärtom. Än så länge så är det mindre kaos nu än när jag var gravid. Saga verkar vara en nöjd liten människa. Äter, sover och bajsar. Skriker inte ofta, nästan bara när hon får för mycket mat för snabbt och får lite ont i magen.

Att både jag och M är hemma är nog ett av de bästa beslut vi tagit. Oliver behöver framförallt det. Behöver en famn att krypa upp hos när lillasyster snor för mycket uppmärksamhet. Det är mycket utåtagerande från honom i form av att kasta saker, bita mamma eller pappa och skrika. Får hela tiden påminna mig själv om att se det från hans perspektiv för det är så lätt att bli frustrerad. Men när jag tänker efter beror frustrationen mest på att jag känner mig misslyckad som mamma. Har jag inte lyckats bättre än såhär?

Överlag så inser jag att det är nu det svåra börjar, det är nu jag och M ska lyckas uppfostra en (snart två) individer till bra människor. Visst har man påverkan på bäbisars utveckling också men det handlar mest om att hålla dem levande och nöjda. Om prestationsångesten har varit hög hittills, vad kommer i så fall att hända med den nu och framöver? Lägg på det allt man inte kan styra över. Hur lyckas egentligen någon med det superuppdraget? Hur gjorde mina föräldrar? Jag vet inte. Det viktigaste måste ändå vara att man älskar varandra.