Leenden och sköna gurglande skratt

För några veckor sedan trodde jag inte att jag skulle kunna se något härligare och mer underbart än Olivers lite sneda reflexleende som han kunde få ibland när han var mätt och livet bara var helt underbart. Jag visste inte då hur ovetandes jag var. Nu när han ler och skrattar med hela ansiktet så blir jag alldeles varm i själen och ler själv så jag får ont i ansiktsmusklerna. Så oerhört härlig känsla att veta att ens barn är lycklig och mår bra. Det är en av de sakerna som är så underbart med barn, de håller ingenting inom sig. Mår de dåligt så gråter de, mår de bra så ler och skrattar de, är de trötta så sover de. Vi behöver inte vara orolig för att han inte säger till när något är fel. Dock ligger ju svårigheten ibland i att avgöra varför han gråter när han gråter. Är han hungrig så har han dock ett väldigt karakteristiskt ljud för sig där han gör ett nöffande läte samtidigt som han gråter, så det är åtminstone skönt att vi vet när han är hungrig. Det känns som att Oliver överlag är en väldigt glad liten bebis och jag och E är så oerhört lyckligt lottade och får dagligen överdoser av underbara små leenden och sköna gurglande skratt. Det är bara att hoppas att det fortsätter så 🙂

Annonser

Träning och det dåliga samvetet

Oliver är 11 veckor idag och jag börjar bli mer och mer säker i rollen som mamma. Vågar göra allt fler saker utanför hemmets trygga väggar och min klippa till make.

Idag var jag och Oliver på mamma-baby gympa. Var nervös innan över amning, vad jag skulle göra om han bara skrek och inte alls tyckte det var roligt, att han skulle få för sig att bajsa ner både sig själv och hela gympasalen, att vi skulle komma dit för sent eller alldeles för tidigt så han skulle bli hungrig mitt i passet. Men det gick bra för både mamma och son. Det fanns ju massor av bäbisar att fascineras över och en mamma som gjorde massa konstiga rörelser med stång och en pinne. Fick dessutom dansa till babblarna i slutet och flyga flygplan. Och mamma ja, hon var i extas. Äntligen träna lite mer på riktigt och att få göra det med älsklingspojken! Kunde inte bli bättre 😀 Och alla farhågor? Visst han var lite grinig ett tag, men det var ju bara att plocka upp honom och köra benböj med 6.5 kg bäbis istället. Han bajsade inte ner någon, vi kom i tid och jag ammade nästan utan att bry mig om att jag var på ett offentligt ställe (fattar inte varför det ska vara en grej, varför jag gör det till en grej? Han måste ju få äta när han är hungrig).

Har varit på första träffen men föräldragruppen också, tråkigt nog missade vi första fikan då vädergudarna inte var på vår sida. Märker verkligen att jag har behov av att träffa andra vuxna på dagarna också.

Och då kommer vi över på ett annat ämne. Nämligen det dåliga samvetet. För på något sätt så känns det inte okej att längta efter vuxet sällskap, det känns som att alla texter jag läser och allt jag hör skriker till mig att jag inte borde ha tid med sånt. Inte utan att försumma Oliver. Jag läste någonstans att det är väl okej, kanske någon enstaka gång att slå på tvn och kolla på favvoserien vid amning. Smack. Jag som nästan alltid har igång tvn vid amning. Kommer Oliver känna sig mindre älskad nu? Och så fortsätter det. Hur länge är det okej att jag njuter av en kopp kaffe även fast han är vaken och jag inte ger honom 100 % uppmärksamhet när han snurrar på sin mobil i sittern? Det värsta är att jag inte vet om jag överdriver eller inte. Jag älskar ju honom mer än mitt liv, han är mitt liv. Han förtjänar bara det bästa men ibland tar lek-idéerna och mamma-energin slut och bara måste fyllas på med lite själviska aktiviteter.

Nu vaknade min underbara lilla bubbe, mamma-energin är påfylld av att ha fått skriva av sig lite och jag är redo att amma, flyga flygplan, skramla med leksaker och se på när han upptäcker sina små söta fossingar genom att stirra på de med världens sötaste min i flera minuter 😊

Overkligt

Så övervälmande mycket har hänt sedan sist och allt startade kl 11.35 den 27e oktober när vår underbara son äntligen kom till världen. När han kom ut, andades sina första andetag, grät för första gången, då släppte all anspänning och tårar av glädje föll från min kind (I skrivande stund så föll tårarna igen bara av att tänka tillbaka till det ögonblicket) Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så obeskrivligt lycklig. Vårt underbara bröllop kommer på en fin andraplats men kommer inte riktigt nära den här upplevelsen.

Det dröjde ett tag, kan ha varit sekunder, kan ha varit minuter, innan vi fick frågan om vi ville veta vad det var för kön. Då kom vi på oss med att vi inte alls tänkt på det utan bara brytt oss om att vårt mirakel kommit ut och börjat gråta. När vi sen fick reda på att det var en liten pojke så började vi testa vårt innan utvalda namn Oliver för första gången på riktigt. Känslan var väldigt märklig och overklig och det tog ett bra tag innan jag vant mig vid namnet.

Väl hemma igen efter 3 dagar på sjukhusområdet med folk i närheten att fråga om hjälp, så står vi där helt plötsligt, i hallen, ensamma igen, nästan. Nu är vi ju faktiskt inte ensamma längre. Nu har vi helt plötsligt en liten person att ta hand om. Mata, byta blöja, underhålla och inge trygghetskänsla. Man hamnade i en slags märklig trans där dagarna flöt ihop. Vi fick totalt sätt ändå sova tillräckligt även om sömnen var väldigt uppstyckad, men det resulterade i att jag ibland inte var säker på vilken veckodag det var.

Det ord som bäst beskriver alltihop är ”Overkligt”. Jag vet inte riktigt hur många gånger som man bara tittat på hans underbara lilla ansikte, känt på hans söta små fötter och händer, dragit fingrarna genom hans hår och frågat sig själv om det verkligen är sant? Är han verkligen vår? Får vi behålla honom? Det som för bara några veckor sedan var inne i E’s mage är nu utanför och är helt underbar. Overklighetskänslan slår mig gång på gång.

Overkligt men ändå verkligt, verkligt men ändå overkligt. Det tar nog någon vecka till innan alla känslor och sinnen är i synk så att bara verkligheten är kvar. Men jag njuter av varje minut med vårt lilla mirakel.