Att bli sedd

Har dragit mig rätt länge inför att skriva in mig på ett mvc, trots ultraljud med en levande knodd så har jag inte vågat tro på det här då jag samtidigt har haft blödningar. Visserligen sparsamma men de har pågått i mer än en månad nu. Men för någon vecka sedan tog jag tag i det och var på första besöket igår. Och vilket bemötande. Kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Barnmorskan jag hade under förra graviditeten var det absolut inget fel på, jättegullig om än lite virrig. Men de hade nog helt andra rutiner på det stället, till exempel fick jag aldrig ett direktnummer eller mailadress till min barnmorska utan var tvungen att ringa en växel och prata med någon random barnmorska när jag undrade något. Men det nya stället alltså, jag berättade såklart om mina blödningar och utan att jag ens behövde fråga började hon kolla upp tider för att få komma på ultraljud (de har egen utrustning på det stället). Jag bara satt där helt paff när hon sa att jag kunde få komma samma kväll, hon ursäktade sig till och med att de inte hade några andra tider under veckan eftersom det var så nära inpå. I samma veva erbjöd hon mig kub och när jag sa att jag inte fyllt 33 år än så sa hon bara att det inte gör något. Jag kände mig så sedd.

Åkte iväg på ultraljudet igår kväll och där minsann så fanns vår knodd, ca 3 cm med ett underbart tickande hjärta. Den tomma hinnsäcken verkar vara kvar och blödningarna försvann ju såklart inte bara för att jag fick se vår underbara lilla knodd igen, men för ett tag släppte oron i alla fall.

Nu väntar en disputation, ett 1-årskalas och en flytt nästa vecka. Jag är för trött för att känna mig stressad tror jag men jag antar att jag kommer kolla tillbaka på den här hösten och undra hur det gick till. Vet inte hur jag hade klarat av det utan min lilla familj. De ger mig perspektiv.

Annonser

Lite svar, mycket oro men ändå lite försiktig lycka

Fick idag reda på att mina blödningar antagligen är kroppen som försöker stöta bort en tom hinnsäck bredvid hinnsäcken med vår lilla levande knodd. En tvilling alltså som aldrig utvecklats. Känns lite sorgligt men samtidigt helt osannolikt att vi ens varit kapabla till att befrukta två ägg som dessutom tagit sig ner till livmodern med bara en äggledare. Känner mig också lite som en tickande bomb då jag oroar mig för att kroppen ska råka stöta ut vårt levande foster samtidigt som den tomma hinnsäcken. Får som så många gånger tidigare förlika mig med att det inte är något jag kan styra över. Det blir som det blir. Får passa på att njuta av att få vara gravid igen, för trots illamående och trötthet är det något av det finaste jag vet.