Jag visste ingenting

Det har snart gått ett år nu. Ett år sedan jag kissade på en sticka och blev världens lyckligaste människa.

Läser dagboksinlägg från förra hösten.

Jag visste ingenting.

Kommer ihåg att jag sa till M när vi började försöka att om det inte går på vanlig väg så vill jag inte genomgå en massa medicinskt för att lyckas, då kan vi lika bra adoptera. Ha! Just det ja! Som sagt, jag visste ingenting. Jag var en av alla de där som inte förstår hur det är när det inte går, månad efter månad som blir till år. Jag visste inte att det skulle göra så förbannat ont. Så till alla er som är rädda att såra mig genom att säga något klumpigt för att ni inte förstår, ni behöver inte vara rädda, jag förstod inte heller någonting.

Så mycket som kan förändras på ett år. Idag hade jag kunnat vara mamma till en liten knodd på ca 4 månader. Det blev inte så. Såna tankar gör ont. Men såna tankar är också svindlande när jag inser att ett år är lika lång tid framåt som bakåt.

Annonser

De ensammas klubb

De vanligaste samtalsämnena runt lunchbordet på mitt jobb handlar om barn. Det är inte så konstigt alls, jag kan till och med tycka det är mysigt att sitta och lyssna på deras vardagshistorier så länge jag inte behöver säga något. För jag har ingenting att säga. Ibland så skulle jag vilja klaga över att jag inte heller fick någon sömn inatt för det var så tyst och absolut ingen skrek efter min uppmärksamhet eller behövde mig alls. Och ibland skulle jag vilja klaga över all överflöd av egentid jag har, för ibland blir jag så urbota less på att umgås med mig själv och min längtan efter någon som slukar upp min egentid. Ibland nämner de sin oro över det dyrbaraste de har och jag kan inte låta bli att tänka på min oro över att aldrig komma dit. Och precis som de runt lunchbordet så är jag inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara att någon ska säga ”Ja, jag har inte heller sovit något inatt!” Och så formas det där bandet, vi förstår varandra, vi är med i samma klubb och vi är INTE ENSAMMA.

Men jag fortsätter att sitta tyst och betrakta deras gemenskap, kanske är det någon annan som också gör det. Men vi förblir tysta, vi bildar ingen klubb och vi är ensamma.

Sluta aldrig att hoppas

Det där med att hoppas. I början kastade jag mig in i hoppets förgyllda värld. Ett knip i magen, yey jag är gravid! Ett sus av illamående som säkert varade i mer än en sekund, kanske till och med lite yrsel. Trötthet, för kall, för varm, huvudvärk, bara måste kissa, hungrig, inte hungrig. Känner ingenting alls – yey, måste också betyda att jag är gravid.

Och visst var det spännande från början, allt var så magiskt, det fanns så många möjligheter och allt som behövde göras var att ligga med varandra på rätt tidpunkt i månaden och vårt liv skulle förändras för alltid. Så häpnadsväckande och fantastiskt.

Sen gick månaderna och varje gång hoppet ville komma fram så var det det där andra som trängde sig framför. Inte hoppas E, du inbillar dig ändå bara en massa saker och du blir inte mer gravid för det. Du kan lika gärna låta bli att hoppas så slipper du få upp förväntningarna. Du behöver inte hoppas för att lyckas bli gravid.

Och vet du vad, du har helt rätt, att hoppas gör varken till eller från när det kommer till att ett ägg ska befruktas och fastna på rätt ställe och vilja sitta kvar och växa och allt det där. MEN. Och här kommer det stora men:et som jag efter ytterligare månader av försök har insett.

Jag behöver hoppas för att inte döda allt det fina med mitt liv just nu.

För även om jag nu har insett att det är okej att tänka på och göra saker som inte har med barngörande så har jag ändå insett att längtan och förväntan ändå har en central roll i mitt liv nu. Och om den delen bara får lov att vara svart, svart och svart, hur ska jag då orka sätta färg på helheten?

Så nu hoppas jag igen. Kanske på ett annorlunda sätt. På ett försiktigare och långsiktigare, men på något sätt ändå starkare, sätt. För att inte gå miste om det fantastiska och för att ibland få känna den där svindlande känslan av något som är större än en själv.

På väg

Nu är vi på väg, kanske inte i rasande tempo, men vi har i alla fall rest på oss. Igår avklarades första läkarbesöket på vår barnlöshetsutredning och nästa år är det tanken att vi sätter igång med ivf. Om vi nu inte blivit gravida på egen hand innan dess. Och visst är det mer väntan som väntar oss, men jag är helt okej med det. Just nu iaf. Det finns något fint med att vänta på något så underbart som ens eget barn tillsammans med den man älskar mest. Det finns såklart också frustration över att behöva vänta när man längtar så, men jag är ändå helt övertygad om att varenda minut vi väntar kommer att vara värt det tillslut – hur vi än lyckas. Med eller utan hjälp. Adoption eller inte.

Ibland är jag hon – maj 2015

Jag ville inte publicera detta inlägg i maj för jag ville inte ge henne plats. Hon den där bittra tjejen som är jag ibland. Ville inte vara hon som har sig själv som världens centrum med en total oförmåga att sätta saker i perspektiv. Hon som inte är så rolig att umgås med. Men ibland är jag hon. Och det får vara okej att det är så. Ibland.

”Okej, nu måste jag bara få vara den där hemska människan i några rader. Den där missunnsamma bittra tjejen som blivit gammal lite för snabbt. Så här kommer det. Jag är så förbannad på att jag som inte har rört en cigarett i hela mitt liv, som inte har druckit mig full på nästan ett år, som tränar regelbundet och som har en kille som lever lika sunt som jag inte får barn när andra personer som knappt ens vill ha barn bara ploppar ut dem som att det vore det enklaste i världen. Sen finns det dem som blir för fulla på en fest och glömmer kondomen och bara råkar ha en av sina typ 4 fertila dagar på månaden som blir gravida och sen gör abort. Men sen ännu värre finns det dem som inte tycker kondom är något att ha, och som använder dagen efter piller som sitt preventivmedel och abort som sista utväg. Det finns dem. Och så finns jag. Som febrilt försöker att pricka mina typ 4 fertila dagar i månaden för att ha sex även fast jag kanske inte alls är sugen. Och ändå så går det inte. Och när det faktiskt gick så gick allt ändå åt helvete. Och nu sitter det ärr på utsidan av kroppen också. Och sen så kommer dem, orden: Det är ju därför det inte går, det hör du ju själv, du försöker helt enkelt för mycket, anstränger dig för mycket. MEN VAD SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte försöker så kommer det ju definitivt inte att gå. Och hur fan lever man med en längtan som kanske aldrig tar slut? Hur blir man inte gammal, missunnsam och bitter då? Och hur pratar man om det här? Nej, just det, det gör man inte. Och därför blir man också helt ensam. Det borde vara tvärtom. Som i den där Kent-låten: ”Lyckan är privat, lyckan är ens ensak, men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor”. Det kanske är okej att vara en gammal, bitter och missunnsam tjej ibland.” – 16 maj 2015

Just idag är jag inte alls hon, men det känns skönt att ge mig själv rätten att känna även dem känslorna ibland.

Just idag orkar jag inte

Jag känner mig så fruktansvärt lurad och rätt dum i huvudet, borde inte jag har lärt mig att inte hoppas så här? Ville ju så mycket att det skulle vara vår tur nu, tänkte att det skulle stå ”gravid 2-3 veckor” på det där jävla testet eftersom det var så jag kände mig, istället stod det bara ”inte gravid”. Vadå inte? Nähä.Då var det bara att rycka upp sig igen, bryta ihop och komma tillbaka, försöka igen, inte ge upp hoppet men inte hoppas för mycket, orka lite till – eller ja ska vi vara helt ärliga så får det nog bli mycket till. Men just nu orkar jag inte skriva mer, just idag kanske jag inte orkar, för om jag ska ha ork att orka så mycket så får jag nog ta ledigt från det för en dag. För att orka orka imorgon och dagen efter det.

Tvivel

För en som har gått i skolan i typ 20 år så är jag förvånansvärt dålig på att tänka rationella tankar på senaste tiden. Jag har tolkat det ena tecknet efter det andra och trots att jag VET att jag inte kan göra mig själv gravid genom att inbilla mig alla möjliga symptom (där till och med bristen på symptom har varit ett symptom gott nog för mig) så är det precis det jag gör varenda jävla månad. Dessutom har jag även börjat diagnostiserat mig själv (såklart med hjälp av google) för eventuella fel hos min kropp som ligger bakom denna numera ett års kamp för att bli gravid. Och märk väl att i mitt undermedvetna så är det hos mig felet ligger och så har det varit sen ungefär 3:e misslyckade försöket. Från början visste jag inte så mycket om hur det faktiskt gick till på detaljnivå utan då var det mest bara lösa tankar som överröstades nästan helt av andra tankar om att det snart skulle fungera, att jag INTE var en av de som skulle få svårt att bli gravid. Sen kom x:et och efter det for tankarna åt alla möjliga håll. Endometrios kanske? Bara jävligt risiga äggledare (som nu bara var en)? Kanske var jag aldrig menad att få bli mamma, är det inte så att jag alltid har vetat om det? Och sen kom hoppet tillbaka, kanske var det bra att äggledaren var borta, kanske hade den varit problemet hela tiden, kanske hade alla de där som sa att de kände nån som kände nån som fullkomligt bara hade sprutat ur sig barn efter missfall/utomkvedes rätt. Men när månaderna gick utan plus började nya tankar formas. Kanske är min livmoderslemhinna för dålig, kanske kan det aldrig fästa något och det var därför det enda plusset jag kanske får uppleva kom för att den hade hittat någon annanstans att fästa? Och kanske är någon av de här teorierna rätt, men borde inte jag veta att det bara är dumt att hålla på så här. När sprang egentligen min förstånd ut genom dörren och ersattes av denna varelse som inte kan låta bli att leta fel hos sig själv hela tiden? Det är nog dags att överlåta diagnostiserandet till någon som faktiskt vet vad de pratar om. Fram tills dess tänkte jag försöka njuta av sommaren, att jag blivit moster, att jag snart ska gifta mig och att jag är frisk.