Lucka 18: När jag valde att börja blogga

Jag har alltid sagt det bäst med det skrivande ordet. Eller kanske mer rättvist; jag har aldrig varit särskilt bra på att säga det med det talande ordet. Inte när det kommer till känslor, varken mina eller andras.

Att skriva har för mig varit att hantera alla outtalade känslor. Därför har jag så gott som alltid skrivit dagbok. Men många känslor delas ju med andra och kan liksom inte hanteras fullt ut ensam. Lite så var det när jag och M förlorade vår lilla en-millimetare. Jag insåg ganska snart att vi hanterade våra känslor på olika sätt trots att vi var med om det tillsammans. Jag grät och började tidigt fundera ivf, donation och adoption. M tänkte mer i banorna ”det löser sig”. Men det är ensamt att gråta själv när man inte vågar dela sina känslor. När man inte vet hur man ska börja, eller ännu mindre fortsätta, att dela med sig utan att allt försvinner i ett enda gråthulkande.

Så när inte dagboken räckte längre (för den får ingen läsa, inte ens M), så skapade jag en blogg till mig och M. Familjen Ö:s blogg, ett ställe där vi kunde dela våra känslor bakom tårarna. ”Familjen” för att befästa att jag och M var en familj trots att vi bara var två, men också ”familjen” för att beskriva en längtan om att bli fler.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

En måndag i oktober

Två veckor kvar till knytet är beräknad att komma och jag har min första föräldralediga dag idag. Det är typ jag, pensionärerna och barnvagnsrullande småbarnsföräldrar som är lediga en måndag i oktober. Är det verkligen så att jag snart kommer vara en av de där som får gå runt med barnvagn? Det finns så många känslor att känna att hjärnan nästan stänger av. Men under nätterna, ojoj, då är minsann hjärnan på högvarv. Mina drömmar har alltid varit lite spårade, men nu tar de verkligen alla pris. Det är inte så mycket som faktiskt handlar om stundande bäbis, de är bara jävligt skumma.

Känslorna kommer fram på dagarna ibland också. Men det är så svårt att greppa att vi snart ska få träffa vårt lilla knyte. Inte alls lång tid kvar. Dagar eller veckor. Inte längre månader eller år eller någon obestämd framtid som kanske bara är en dröm. Kommer jag någonsin kunna slita mina ögon från vårt mirakel när hen kommer?

Överlag mår min kropp fint, visst är jag tröttare än vanligt, får ont när jag går för långt, är kissnödig fast jag precis varit och kissat och har en del halsbränna till och från. Men kroppen har på något sätt vant sig vid att vara gravid så det känns inte som något som måste uthärdas ett tag till utan mer som ett nytt normaltillstånd. Nu är det ju som tur är inte det, för jag vill ju verkligen träffa knytet snart. 5 % av graviditeten kvar om nu knytet väljer att vara en av de lite drygt 4 % som tittar ut när de är beräknade. Hur som helst står mamma och pappa så redo man kan vara när man inte har en aning om vad som egentligen är på väg att ske.