Tror att kroppen väntar på att hjärnan ska hänga på

Vecka 39+0. Jag tror faktiskt jag är mer nervös inför denna förlossning än förra. Känner mig konstigt nog inte lika förberedd och är mer orolig att något ska gå fel. Vill inte känna så för då känns det ännu mer som att något ska gå fel.. tänker på alla som säger saker som ”Jag kände på mig att något var fel/skulle gå fel” och sedan visade det sig att deras känsla stämde. Men samtidigt, trots att jag just nu verkar ha slängt ut min vettiga del av hjärnan, vet jag att det är många som känner på sig både det ena och det andra innan, men att det bara är när man uppfyller sin profetia som man kan säga såna saker i efterhand. Jag vet ju själv hur många gånger jag kände på mig saker när jag var gravid med Oliver, saker som tack och lov visade sig vara just bara saker i min fantasi. Känns ändå skönt att ha skrivit ner oron, nu är den ute där istället för att ligga och mala.

Denna graviditet är, kanske inte så konstigt, rätt olik den förra. Kände typ inget innan värkarna kom. Så är det inte nu, har haft en hel del sammandragningar den senaste veckan som stundvis har molat på rätt bra. Vissa kvällar när sammandragningarna känts rätt mycket och verkar komma alltmer regelbundet tänker jag att det snart är dags. Men sen mer eller mindre försvinner de under natten. Så med andra ord känns det som att knodden inte kommer att välja att komma ut fyra dagar innan beräknat såsom Oliver gjorde.

Jag försöker att inte räkna ner dagar utan istället leva mer för dagen. Pussa lite extra på Oliver som faktiskt snart ska gå igenom en minst lika stor förändring som M och jag. Spendera lugna kvällar med M när Oliver sover.

Men visst längtar jag. Massor.

Annonser

Jag ska bli mamma

Det slog mig precis att om sådär 8 veckor kanske knytet är här hos oss. Vårt barn. I våra famnar. Gåshud. Min hjärna har liksom inte hitills vågat tänka till efter förlossningen. Alltid den där säkerhetspärren. Alltid tänk om. Men nu släppte det bara helt plötsligt. Jag ska bli mamma till vårt barn.

Visst inser jag att saker fortfarande kan gå fel men det kan de ju alltid här i livet. Och oftast tillåter jag mig själv att se fram emot saker jag längtar efter. Det här är dock det största jag någonsin längtat efter. Men nu känner jag bara att just därför förtjänar jag att se fram emot det här.

Ser också fram emot förlossningen. Profylaxkursen var super, det var så mycket vi inte visste om förlossningar innan. Så mycket vi säkerligen inte kommer veta förrän vi har gått igenom den men tryggheten att veta huvuddragen och att det finns verktyg att jobba med känns enorm bra. Och att veta att jag inte behöver göra det här ensam utan att jag kommer ha min bästa vän och älskade man vid min sida. Att vi tillsammans ska välkomna vårt barn. På hens födelsedag 🙂