Kärlek och sunt förnuft är inte ”bara”, men det är viktigt

Jämförelsesjukan, den har blivit något annat – något mer – sen jag blev mamma. Jag kom ihåg att jag inte förstod vad grejen var när jag som gravid med Oliver fick tips om att inte lyssna på alla råd om föräldraskap som alla sa att jag skulle få. Varför inte? Tänkte jag. Jag vet ju praktiskt taget inget om att vara mamma så varför ska jag inte lyssna när jag får råd?

Och det är väl det som är problemet. Det går inte att inte lyssna. För jag har ju faktiskt inte gjort det här innan och jag behöver faktiskt de där råden. Jag har aldrig varit någon som bara kan höfta och tänka att det löser sig. Så varför skulle jag kunna göra det nu när det handlar om det viktigaste i mitt liv? Så jag spetsar öronen när folk pratar om hur de löser diverse problem. Jag betraktar hur andra gör i kniviga situationer eller bara i vanliga situationer för att få något hum om vad som egentligen är vanligt. Jag läser böcker, artiklar, bloggar, facebookinlägg, spanar in Instagram. Jag googlar. Jag är som en svamp.

Rätt ofta blir det information overload. Det är rätt ofta då det också blir onyanserat. Sådär så att det nästan inte spelar någon roll vad jag gör för det är ändå fel.

På 1177 avslutas en lång lista på hur ett normalt barns utveckling ser ut med: ”Barn utvecklas olika. Kontakta BVC om du behöver stöd eller har frågor om ditt barns utveckling.”. I preglife-appen står: ”Det är viktigt att komma ihåg att barn utvecklas i olika takt. Du behöver därför inte oroa dig om ditt barn inte går igenom exakt samma utveckling som vi beskriver.”. Jag förstår det, men hur ska jag veta om det avvikande beror på det eller om det beror på att jag inte har följt alla av (vad som känns som minst tusen) råd (eller är det direktiv?) ni skrev om innan ni skrev den där meningen?

Varför allt det här är jobbigt: För att jag vet att jag kan göra det bättre. Trots att jag lovat mig själv att alltid göra det bästa. Ändå vet jag att jag plockar fram telefonen ibland istället för att bygga ett torn av duplo. Ibland sätter jag på freaking Daniel Tiger på tvn för att få lite lugn och ro och för att tiden går orimligt långsamt.

Rätt så ofta gör jag också mitt bästa. Men det är inte de stunderna som fastnar i mitt samvete.

Kanske ännu oftare vet jag inte om jag gör på det sättet man ska göra. Och helt ärligt vet jag inte om någon faktiskt vet om det ens finns ett sånt sätt.

Så tillbaka till gravida mig med Oliver. Hon som tänkte (när hon fick varningarna om att inte drunkna i för många råd) att det bara handlar om att låta det sunda förnuftet och kärleken styra. Hon hade ju uppenbarligen ingen aning när hon tänkte att något någonsin igen innefattar ett ”bara”, men det behöver ju inte betyda att hon hade fel.

I denna informationstid vi lever i kan nog ett sunt förnuft och en massa kärlek räcka längre än man tror. Ge lite perspektiv. Få en att acceptera det som är, det som inte är och det som kan bli.

Annonser

Kräksjuka

Första kräksjukan för mig sen vi fick barn. Fy, alltså så vidrigt. Hatar att kräka, men att kräka och samtidigt ha småbarn… M har dragit hela lasset idag för så fort jag rört mig, om så bara lilltån, har det varit kört.

Önskat ännu mer att mina föräldrar var närmre. Hur överlever man sånt här om hela familjen kräker samtidigt? Tackar högre makter att det bara var jag som var dålig under dagen.

Antar att man frågar sig den frågan även när allt är över. Fokuserar på just det nu, att det kommer vara över snart.

Trött och otillräcklig

I två dagar har Oliver varit hemma från förskolan då det går magsjuka där. Och det är tufft. Tufft att vara hemma med två småbarn ensam. Good enough flög ut genom dörren efter bara någon timme och jag är nu bara så hopplöst otillräcklig. Jag läser inlägg på Instagram om perfekt syskonkärlek och jag vill bara spy (ja, alltså inte på riktigt då för det finns ju en anledning till att Oliver inte är på förskolan och det är att magsjuka råkar vara bland det värsta jag vet).

Det har inte varit så mycket syskonkärlek här hemma kan jag tala om för er. Och jag blir så ledsen och känner mig så maktlös när Oliver är hårdhänt mot Saga. Det är ju inte hans fel. Det är mitt. Men jag vet liksom inte vad som blivit fel. Det är ju såklart jobbigt att få konkurrens av en lillasyster men jag vet inte. Alla andra verkar ju klara det så bra.

Så idag grät jag för att jag kände mig som världens sämsta mamma. Imorgon är det vi tre igen. Och jag är så trött. Har så dåligt samvete för att jag inte ser fram emot det som alla andra mammor i mitt flöde verkar göra. Som mammor ska göra.

Någonstans vet jag att jag behöver tanka energi för att bli den bästa mamman för mina små älsklingar. Behöver vara min egen för ett tag. Jag och M skulle också behöva få vara våra egna ett tag tillsammans, som ett par. Det är inte riktigt möjligt just nu, men det är i alla fall helg snart. Kanske hittar vi lite tid tillsammans en kväll när barnen sover och vi inte behöver jobba/plugga?

En harmonisk, trött föräldraledig mamma (som i alla fall är good enough)

Två veckor in i min föräldraledighet och jag känner mig rätt så harmonisk. Om än en väldigt trött harmonisk människa. Saga sover dåligt på nätterna och jag håller mig fast i alla livlinor jag kan hitta: en utvecklingsfas (finns de på riktigt eller är det ett påhitt för att trötta föräldrar ska orka stå ut?), tandsprickning, magont. Men som sagt på något sätt ändå harmonisk, i alla fall så här på kvällarna när jag glömt bort (förträngt) hur jobbigt det är att vakna mitt i natten när man bara vill sova.

Dagarna går i ett. Frukost, lämning, lunch, egentid när Saga sover, hämtning, handling, fixa mat, äta, röja/leka, nattning, plugg. En del dagar blir det träning också och idag träff med föräldragruppen. Det kanske låter hektiskt men jag känner att jag ändå har börjat året mer förlåtande mot mig själv. Mitt mantra just nu är ”good enough” och även om det känns lite som att jag fuskar så känns det på något sätt också rätt. Som att jag behöver ha det förhållningssättet den här våren. Inte för att överleva, för det hade jag nog också gjort med alla krav på mig själv, utan för att testa och få lära känna en annan sida av mig själv.

Det kanske också låter som rätt tråkiga dagar och så kanske det även kan kännas ibland. Men dagarna består också av: Härliga promenader till och från förskolan med alltid lika intressanta ”samtal” med Oliver. Stunder hemma med Saga för mig själv då jag bara kan känna lugnet. Egentid med yoga, Netflix, promenad, löpning, en bok eller vad jag nu vill hitta på under lunchvilan (det stämmer, jag varken städar, tvättar eller viker tvätt..). Och stunder när jag få bevittna syskonkärlek, de blir faktiskt fler och fler.

Och även fast jag inte skulle vilja vara föräldraledig resten av livet så trivs jag väldigt bra.

Fem en fredag v. 2: sena kvällar

Kör fem en fredag denna vecka igen, trevlig idé tycker jag. Dessutom kan jag relatera till veckans tema då Saga har fått för sig att sova dåligt.

  1. Vad är det bästa med att vara vaken när alla andra sover? Så här på kvällen när en hel dag har passerat så kan jag ändå tycka det finns något mysigt med att bara jag och Saga är vaken, känns lite som att vi har hela världen för oss själva. Fast där på natten så känns det ärligt talat mest jobbigt och hopplöst och jag funderar då ofta när jag egentligen ska få sova tills utvilad.
  2. När var du sist vaken mitt i natten, och av vilken anledning? I natt med Saga
  3. Vilket sent öppet ställe har någon gång räddat dig, och varför? Säkert någon affär någon gång men kan inte komma ihåg specifikt tillfälle
  4. När du inte kan sova av någon anledning, vad håller dig sällskap? Jag tycker om att läsa innan jag ska sova, speciellt när jag inte kan somna. Nu är dock kvällarna tillägnat till plugg då det är den enda tiden jag har tid till det. Längtar tillbaka till mina böcker..
  5. Vilket tv-program som liten fick du inte se för att det gick för sent? Det var ofta jag smög upp till mamma och pappa när jag inte kunde sova. Då hände det att jag såg arkiv x med dem. Det var mysigt att titta på tv med mamma och pappa men jag har min insektsfobi att tacka arkiv x för.

Med hopp om att få sova i natt.

Namaste

Nyss hemkommen från träningen idag fick jag en insikt.

Träning har betytt lite olika saker för mig under olika perioder i mitt liv. När jag var liten testade jag på det mesta tills jag fastnade för volleyboll. Under min studenttid spelade jag på en relativt hög nivå. Jag älskade verkligen matcherna. Att få tävla. Att få lyckas. Det gjorde ju jag såklart inte hela tiden, men jag satsade verkligen på det fullt ut. Träning var prestation för mig. När jag slutade spela volleyboll så följde den synen på träningen med. Alltid mot något mål och ständigt jämföra mig med andra.

Det som slog mig idag efter träningen var att det inte alls är lika mycket så nu. Jag har nått ett ställe i mitt liv där syftet med träning är mitt välbefinnande. Jag behöver inte längre räkna kilometertider eller snegla på hur många armhävningar personen bredvid mig orkar.

Så att träna mammaträning på en crossfit-anläggning kanske inte är optimalt för ett sånt mindset. Men det ligger nära hemmet och jag kan själv bestämma vad den träningen ska betyda för mig. Sen yogar jag lite här hemma, det är närmre och precis vad jag behöver. Det finns något som är väldigt genuint och essentiellt med yoga som jag inte riktigt kan förklara.

Det mindre kravfyllda

Denna vinter och vår är det jag och Saga. Och Oliver såklart när han inte är på förskolan. Första dagen snart avklarad och trots alldeles för lite sömn senaste tiden gick det faktiskt bra. Mina hjärna går på kaffe och dagsljus så kanske bra att jag inte behöver använda den till avancerade saker just nu, ja förutom ett exjobb då.. Känner mig lite såhär just nu:

Hej hej vardag är förövrigt min inspirationskälla för tillfället och jag är riktigt sugen på den nya boken Hej igen vardag.

Trots sömnbrist är jag ändå pepp på föräldraledigheten. Det händer så mycket med Saga just nu. Hon har precis lärt sig krypa och utforskar för fullt här hemma. Ser fram emot lunchpromenader, träffar med föräldragruppen, träningen som sätter igång imorgon (hoppas Saga är lika pepp..).

Ser också fram emot att komma igång med löpningen och tänkte passa på att testa en ny löpteknik nu när min kondition ändå är i botten. Till sommaren har nämligen jag och M anmält oss till O-ringen som i år kommer vara i Norrköping. Jag har inte orienterat på läänge men ska bli roligt ändå. Det bästa med orientering är att jag faktiskt inte känner så stora prestationskrav, jag tycker mest det är härligt att få komma ut i skogen.

Överlag tänker jag att det är det jag ska sträva efter nu i vår – det kravlösa. Eller i alla fall det lite mindre kravfyllda, om jag ska vara realistisk.