Ett återfunnet perspektiv

De där höga kraven jag ställer på mig själv. Jag har alltid tänkt att jag måste jobba på att sänka ribban för min egen skull. Som att inga andra i min omgivning påverkas av dem.

Så otroligt naivt.

Min man är precis som jag en helt vanlig människa. Han kan bara vara på ett ställe samtidigt. Hans tålamod tar också slut ibland – precis som mitt. När jag ”sviker” mig själv genom att inte leva upp till mina krav är det fullkomligt orättvist att förutsätta att han ska vara den person jag inte förmår mig själv att vara.

Min son är två år gammal. Han testar gränser tills man undrar om han gör det bara för att vara jobbig. Men så är det ju inte, han gör det för att han är två år och försöker att lära sig hur världen egentligen fungerar. Han slåss, sätter sig på tvären och kan skrika rätt bra ibland. Inte för att vara jobbig. Utan för att världen är ett svårt ställe att förstå sig på. Och han är bara två år.

Min dotter blir nio månader imorgon. Ibland vaknar hon orimligt många gånger, fast det är mitt i natten. Och så har hon mage att vägra somna om. Inte för att hon tycker det verkar som en bra idé. Utan för att hon är nio månader och det är mörkt och hon vet inte om hon är ensam eller inte. Ensam klarar man sig inte om man är nio månader. Så då gråter man. För då kommer mamma och pappa, och då är man inte ensam längre.

Det är en sak att sätta för höga krav på sig själv. Men när de kraven innefattar att vara en sådan ”bra” mamma att ens två-åring inte slåss eller bråkar eller ens nio månaders bäbis inte vaknar på natten då har man tappat perspektivet. Och någon vidare bra mamma blir man inte heller – ironiskt nog.

Ibland behöver man se sitt liv utifrån, med någon annans ögon. Det är inte helt lätt alltid, speciellt inte när man är mitt uppe i det med minimal tid för sig själv och nätter med för lite sömn. Men är det något krav jag faktiskt ska ställa på mig själv så är det nog det – att inte förlora perspektivet.

Annonser

Kärlek och sunt förnuft är inte ”bara”, men det är viktigt

Jämförelsesjukan, den har blivit något annat – något mer – sen jag blev mamma. Jag kom ihåg att jag inte förstod vad grejen var när jag som gravid med Oliver fick tips om att inte lyssna på alla råd om föräldraskap som alla sa att jag skulle få. Varför inte? Tänkte jag. Jag vet ju praktiskt taget inget om att vara mamma så varför ska jag inte lyssna när jag får råd?

Och det är väl det som är problemet. Det går inte att inte lyssna. För jag har ju faktiskt inte gjort det här innan och jag behöver faktiskt de där råden. Jag har aldrig varit någon som bara kan höfta och tänka att det löser sig. Så varför skulle jag kunna göra det nu när det handlar om det viktigaste i mitt liv? Så jag spetsar öronen när folk pratar om hur de löser diverse problem. Jag betraktar hur andra gör i kniviga situationer eller bara i vanliga situationer för att få något hum om vad som egentligen är vanligt. Jag läser böcker, artiklar, bloggar, facebookinlägg, spanar in Instagram. Jag googlar. Jag är som en svamp.

Rätt ofta blir det information overload. Det är rätt ofta då det också blir onyanserat. Sådär så att det nästan inte spelar någon roll vad jag gör för det är ändå fel.

På 1177 avslutas en lång lista på hur ett normalt barns utveckling ser ut med: ”Barn utvecklas olika. Kontakta BVC om du behöver stöd eller har frågor om ditt barns utveckling.”. I preglife-appen står: ”Det är viktigt att komma ihåg att barn utvecklas i olika takt. Du behöver därför inte oroa dig om ditt barn inte går igenom exakt samma utveckling som vi beskriver.”. Jag förstår det, men hur ska jag veta om det avvikande beror på det eller om det beror på att jag inte har följt alla av (vad som känns som minst tusen) råd (eller är det direktiv?) ni skrev om innan ni skrev den där meningen?

Varför allt det här är jobbigt: För att jag vet att jag kan göra det bättre. Trots att jag lovat mig själv att alltid göra det bästa. Ändå vet jag att jag plockar fram telefonen ibland istället för att bygga ett torn av duplo. Ibland sätter jag på freaking Daniel Tiger på tvn för att få lite lugn och ro och för att tiden går orimligt långsamt.

Rätt så ofta gör jag också mitt bästa. Men det är inte de stunderna som fastnar i mitt samvete.

Kanske ännu oftare vet jag inte om jag gör på det sättet man ska göra. Och helt ärligt vet jag inte om någon faktiskt vet om det ens finns ett sånt sätt.

Så tillbaka till gravida mig med Oliver. Hon som tänkte (när hon fick varningarna om att inte drunkna i för många råd) att det bara handlar om att låta det sunda förnuftet och kärleken styra. Hon hade ju uppenbarligen ingen aning när hon tänkte att något någonsin igen innefattar ett ”bara”, men det behöver ju inte betyda att hon hade fel.

I denna informationstid vi lever i kan nog ett sunt förnuft och en massa kärlek räcka längre än man tror. Ge lite perspektiv. Få en att acceptera det som är, det som inte är och det som kan bli.

Kräksjuka

Första kräksjukan för mig sen vi fick barn. Fy, alltså så vidrigt. Hatar att kräka, men att kräka och samtidigt ha småbarn… M har dragit hela lasset idag för så fort jag rört mig, om så bara lilltån, har det varit kört.

Önskat ännu mer att mina föräldrar var närmre. Hur överlever man sånt här om hela familjen kräker samtidigt? Tackar högre makter att det bara var jag som var dålig under dagen.

Antar att man frågar sig den frågan även när allt är över. Fokuserar på just det nu, att det kommer vara över snart.

Trött och otillräcklig

I två dagar har Oliver varit hemma från förskolan då det går magsjuka där. Och det är tufft. Tufft att vara hemma med två småbarn ensam. Good enough flög ut genom dörren efter bara någon timme och jag är nu bara så hopplöst otillräcklig. Jag läser inlägg på Instagram om perfekt syskonkärlek och jag vill bara spy (ja, alltså inte på riktigt då för det finns ju en anledning till att Oliver inte är på förskolan och det är att magsjuka råkar vara bland det värsta jag vet).

Det har inte varit så mycket syskonkärlek här hemma kan jag tala om för er. Och jag blir så ledsen och känner mig så maktlös när Oliver är hårdhänt mot Saga. Det är ju inte hans fel. Det är mitt. Men jag vet liksom inte vad som blivit fel. Det är ju såklart jobbigt att få konkurrens av en lillasyster men jag vet inte. Alla andra verkar ju klara det så bra.

Så idag grät jag för att jag kände mig som världens sämsta mamma. Imorgon är det vi tre igen. Och jag är så trött. Har så dåligt samvete för att jag inte ser fram emot det som alla andra mammor i mitt flöde verkar göra. Som mammor ska göra.

Någonstans vet jag att jag behöver tanka energi för att bli den bästa mamman för mina små älsklingar. Behöver vara min egen för ett tag. Jag och M skulle också behöva få vara våra egna ett tag tillsammans, som ett par. Det är inte riktigt möjligt just nu, men det är i alla fall helg snart. Kanske hittar vi lite tid tillsammans en kväll när barnen sover och vi inte behöver jobba/plugga?

En harmonisk, trött föräldraledig mamma (som i alla fall är good enough)

Två veckor in i min föräldraledighet och jag känner mig rätt så harmonisk. Om än en väldigt trött harmonisk människa. Saga sover dåligt på nätterna och jag håller mig fast i alla livlinor jag kan hitta: en utvecklingsfas (finns de på riktigt eller är det ett påhitt för att trötta föräldrar ska orka stå ut?), tandsprickning, magont. Men som sagt på något sätt ändå harmonisk, i alla fall så här på kvällarna när jag glömt bort (förträngt) hur jobbigt det är att vakna mitt i natten när man bara vill sova.

Dagarna går i ett. Frukost, lämning, lunch, egentid när Saga sover, hämtning, handling, fixa mat, äta, röja/leka, nattning, plugg. En del dagar blir det träning också och idag träff med föräldragruppen. Det kanske låter hektiskt men jag känner att jag ändå har börjat året mer förlåtande mot mig själv. Mitt mantra just nu är ”good enough” och även om det känns lite som att jag fuskar så känns det på något sätt också rätt. Som att jag behöver ha det förhållningssättet den här våren. Inte för att överleva, för det hade jag nog också gjort med alla krav på mig själv, utan för att testa och få lära känna en annan sida av mig själv.

Det kanske också låter som rätt tråkiga dagar och så kanske det även kan kännas ibland. Men dagarna består också av: Härliga promenader till och från förskolan med alltid lika intressanta ”samtal” med Oliver. Stunder hemma med Saga för mig själv då jag bara kan känna lugnet. Egentid med yoga, Netflix, promenad, löpning, en bok eller vad jag nu vill hitta på under lunchvilan (det stämmer, jag varken städar, tvättar eller viker tvätt..). Och stunder när jag få bevittna syskonkärlek, de blir faktiskt fler och fler.

Och även fast jag inte skulle vilja vara föräldraledig resten av livet så trivs jag väldigt bra.

Magiska stunder och att få njuta av en kopp kaffe

Alltså, vad lätt det är att tappa perspektivet. Har ju varit en hel del trots i sommar från Olivers sida. Och istället för att se det som en naturlig del i utvecklingen hos en snart tvååring som dessutom precis blivit storebror och därför fått halva livet omkullkastat så har mina tankar mer gått i riktning dålig förälder. Kanske inte jättekonstigt för är det någonting en trotsig tvååring kan få en att känna sig som så kommer definitivt dålig förälder högt upp på den listan. Och mitt i trotsen känns det som det alltid kommer vara så. Som jag sa, man tappar perspektiv.

Men helt plötslig en dag märker man att det inte är så längre. Helt plötsligt är alla de bra tillfällena så många fler än skrik och bråktillfällena. Så är det nu. När han rusar mot mig för en kram. När han klappar och pussar Saga (eller glade som han kallar henne ❤). När han försöker trösta Saga genom att springa efter hennes napp. När han dansar drakdansen. När han försöker mata busnallen Rupert på samma sätt som han har sett mig mata Saga. Han är världens goaste och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med all kärlek. Såklart så har vi ju också bråk och skrikstunder, som när han vägrar att borsta tänderna för hundraelfte gången. Men det jag ville säga var att de stunderna inte dominerar just nu.

För övrigt har det gått jättebra på förskolan nu när han är frisk igen, så nu är han helt inskolad 😮 jag har haft min första vecka på praktiken och M har överlevt första veckan med båda hemma/på förskolan. Jag har njutit av att kunna ha haft lite mer avancerade (och hela!) konversationer och tankar. Kunnat dricka kaffe med andra vuxna personer. Kommit hem till en bamsekram och två stora leenden och ett mer lättat leende. Men också missat Sagas första rullning, Olivers utveckling på förskolan och säkert en massa mer magiska stunder. Även en känsla av dåligt samvete över att jag inte mått sämre över att varit ifrån mina barn och ett visst mått irritation över att jag antagligen hade sluppit det dåliga samvetet om jag varit pappan i familjen. Men, men, nu tänker jag bestämma mig för att jag visst räcker till som mamma trots att det just nu är pappan som drar det största familjelasset. Till våren blir det min tur 🙂 inte konstigare än så.

Och en sista sak. Imorgon röstar jag för mina barn och alla andra i Sverige som saknar en ”röst”. Glöm inte bort att göra det du också.

Björnmamman (?)

Tre dagar in på inskolningen så hälsade sjukdomen på. Fram till i eftermiddags har det varit jobbigt för att det är jobbigt att se sitt barn sjukt. I eftermiddags blev det dock ännu jobbigare när Oliver fick hög feber som inte ville gå ner trots Alvedon. Jag har aldrig sett honom så medtagen och för min del rullade den stora oron in. Den där som får det att göra fysiskt ont i magen. Att se sitt barn sjukt och känna sig hjälplös.. långt ifrån björnmamman som får superkrafter som gör att hon kan lyfta bilar från sitt barn. Och vad spelar det för roll att man kan lyfta bilar när det inte får ens barn att bli bättre? När man bara kan sitta bredvid och vänta på att hans lilla kropp, och i det här fallet värktabletterna, ska kämpa mot stora farliga världen. Useless.

Efter några samtal till bland annat sjukvårdsupplysningen, en promenad till apoteket för inhandlade av Ipren, intagning av Ipren, lite sömn och en väldans massa mamma-magont så gick febern ner. För det var ju bara en vanlig feberförkylning. Men det är ju mitt älskade barn. Och hur ska jag någonsin kunna förlika mig med tanken att det finns saker jag inte kan rädda dig ifrån? Jag antar att jag aldrig kommer göra det, för det finns ju bara en sak att göra egentligen – försöka. Alltid, alltid försöka vara den där björnmamman.

Apropå mammor och sånt så har det varit smått identitetskris hos denna mamma. Ska utföra min lärarpraktik i höst och min man kommer därför vara föräldraledig med vår älskade Saga. Och jag slåss så med mina (samhällets?) känslor att jag å ena sidan borde vara hemma med henne för hon är ju inte ens ett halvår än och å andra sidan att det här är det bästa för vår familj. Att jag hinner bli klar ett år tidigare med min utbildning och att vi kan få känna oss tryggare inför framtiden. Hon kommer ju vara hemma med sin pappa, han är ju precis lika mycket förälder till våra barn som jag är. Sen kommer det självklart kännas tungt, men det antar jag att det gör vare sig man är mamma eller pappa. Att inte vara med under veckodagarna och få se allt som händer i sånt rasande tempo. På ett annat plan ska det bli skönt att få vara bara jag under några timmar varje dag. Det känns som att det var längesedan. Inte för att jag inte trivs att vara mamma, det är på riktigt det bästa med mitt liv. Men jag var ju också någon innan, hon är ju fortfarande mig fast så mycket rikare. Och hon behöver få fortsätta finnas för att jag ska kunna vara den bästa mamman jag kan.