En harmonisk, trött föräldraledig mamma (som i alla fall är good enough)

Två veckor in i min föräldraledighet och jag känner mig rätt så harmonisk. Om än en väldigt trött harmonisk människa. Saga sover dåligt på nätterna och jag håller mig fast i alla livlinor jag kan hitta: en utvecklingsfas (finns de på riktigt eller är det ett påhitt för att trötta föräldrar ska orka stå ut?), tandsprickning, magont. Men som sagt på något sätt ändå harmonisk, i alla fall så här på kvällarna när jag glömt bort (förträngt) hur jobbigt det är att vakna mitt i natten när man bara vill sova.

Dagarna går i ett. Frukost, lämning, lunch, egentid när Saga sover, hämtning, handling, fixa mat, äta, röja/leka, nattning, plugg. En del dagar blir det träning också och idag träff med föräldragruppen. Det kanske låter hektiskt men jag känner att jag ändå har börjat året mer förlåtande mot mig själv. Mitt mantra just nu är ”good enough” och även om det känns lite som att jag fuskar så känns det på något sätt också rätt. Som att jag behöver ha det förhållningssättet den här våren. Inte för att överleva, för det hade jag nog också gjort med alla krav på mig själv, utan för att testa och få lära känna en annan sida av mig själv.

Det kanske också låter som rätt tråkiga dagar och så kanske det även kan kännas ibland. Men dagarna består också av: Härliga promenader till och från förskolan med alltid lika intressanta ”samtal” med Oliver. Stunder hemma med Saga för mig själv då jag bara kan känna lugnet. Egentid med yoga, Netflix, promenad, löpning, en bok eller vad jag nu vill hitta på under lunchvilan (det stämmer, jag varken städar, tvättar eller viker tvätt..). Och stunder när jag få bevittna syskonkärlek, de blir faktiskt fler och fler.

Och även fast jag inte skulle vilja vara föräldraledig resten av livet så trivs jag väldigt bra.

Annonser

Magiska stunder och att få njuta av en kopp kaffe

Alltså, vad lätt det är att tappa perspektivet. Har ju varit en hel del trots i sommar från Olivers sida. Och istället för att se det som en naturlig del i utvecklingen hos en snart tvååring som dessutom precis blivit storebror och därför fått halva livet omkullkastat så har mina tankar mer gått i riktning dålig förälder. Kanske inte jättekonstigt för är det någonting en trotsig tvååring kan få en att känna sig som så kommer definitivt dålig förälder högt upp på den listan. Och mitt i trotsen känns det som det alltid kommer vara så. Som jag sa, man tappar perspektiv.

Men helt plötslig en dag märker man att det inte är så längre. Helt plötsligt är alla de bra tillfällena så många fler än skrik och bråktillfällena. Så är det nu. När han rusar mot mig för en kram. När han klappar och pussar Saga (eller glade som han kallar henne ❤). När han försöker trösta Saga genom att springa efter hennes napp. När han dansar drakdansen. När han försöker mata busnallen Rupert på samma sätt som han har sett mig mata Saga. Han är världens goaste och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med all kärlek. Såklart så har vi ju också bråk och skrikstunder, som när han vägrar att borsta tänderna för hundraelfte gången. Men det jag ville säga var att de stunderna inte dominerar just nu.

För övrigt har det gått jättebra på förskolan nu när han är frisk igen, så nu är han helt inskolad 😮 jag har haft min första vecka på praktiken och M har överlevt första veckan med båda hemma/på förskolan. Jag har njutit av att kunna ha haft lite mer avancerade (och hela!) konversationer och tankar. Kunnat dricka kaffe med andra vuxna personer. Kommit hem till en bamsekram och två stora leenden och ett mer lättat leende. Men också missat Sagas första rullning, Olivers utveckling på förskolan och säkert en massa mer magiska stunder. Även en känsla av dåligt samvete över att jag inte mått sämre över att varit ifrån mina barn och ett visst mått irritation över att jag antagligen hade sluppit det dåliga samvetet om jag varit pappan i familjen. Men, men, nu tänker jag bestämma mig för att jag visst räcker till som mamma trots att det just nu är pappan som drar det största familjelasset. Till våren blir det min tur 🙂 inte konstigare än så.

Och en sista sak. Imorgon röstar jag för mina barn och alla andra i Sverige som saknar en ”röst”. Glöm inte bort att göra det du också.

Björnmamman (?)

Tre dagar in på inskolningen så hälsade sjukdomen på. Fram till i eftermiddags har det varit jobbigt för att det är jobbigt att se sitt barn sjukt. I eftermiddags blev det dock ännu jobbigare när Oliver fick hög feber som inte ville gå ner trots Alvedon. Jag har aldrig sett honom så medtagen och för min del rullade den stora oron in. Den där som får det att göra fysiskt ont i magen. Att se sitt barn sjukt och känna sig hjälplös.. långt ifrån björnmamman som får superkrafter som gör att hon kan lyfta bilar från sitt barn. Och vad spelar det för roll att man kan lyfta bilar när det inte får ens barn att bli bättre? När man bara kan sitta bredvid och vänta på att hans lilla kropp, och i det här fallet värktabletterna, ska kämpa mot stora farliga världen. Useless.

Efter några samtal till bland annat sjukvårdsupplysningen, en promenad till apoteket för inhandlade av Ipren, intagning av Ipren, lite sömn och en väldans massa mamma-magont så gick febern ner. För det var ju bara en vanlig feberförkylning. Men det är ju mitt älskade barn. Och hur ska jag någonsin kunna förlika mig med tanken att det finns saker jag inte kan rädda dig ifrån? Jag antar att jag aldrig kommer göra det, för det finns ju bara en sak att göra egentligen – försöka. Alltid, alltid försöka vara den där björnmamman.

Apropå mammor och sånt så har det varit smått identitetskris hos denna mamma. Ska utföra min lärarpraktik i höst och min man kommer därför vara föräldraledig med vår älskade Saga. Och jag slåss så med mina (samhällets?) känslor att jag å ena sidan borde vara hemma med henne för hon är ju inte ens ett halvår än och å andra sidan att det här är det bästa för vår familj. Att jag hinner bli klar ett år tidigare med min utbildning och att vi kan få känna oss tryggare inför framtiden. Hon kommer ju vara hemma med sin pappa, han är ju precis lika mycket förälder till våra barn som jag är. Sen kommer det självklart kännas tungt, men det antar jag att det gör vare sig man är mamma eller pappa. Att inte vara med under veckodagarna och få se allt som händer i sånt rasande tempo. På ett annat plan ska det bli skönt att få vara bara jag under några timmar varje dag. Det känns som att det var längesedan. Inte för att jag inte trivs att vara mamma, det är på riktigt det bästa med mitt liv. Men jag var ju också någon innan, hon är ju fortfarande mig fast så mycket rikare. Och hon behöver få fortsätta finnas för att jag ska kunna vara den bästa mamman jag kan.

Rädslan att misslyckas som mamma

Den där blicken från främlingen på bussen. De välmenande råden från närmaste släkten och vännerna.

Jag är så fruktansvärt dålig på att hantera dem. För mig skriker blicken ”vad är du för mamma som inte kan hantera ditt barn”. Råden förvandlas på något sätt till ungefär samma sak. Jag har svårt för att ens begrunda dem för vad de är för jag känner mig på något vis dålig redan innan jag hört dem, dålig för att de anser att jag ens behöver råd. Att det betyder att jag inte klarar av att vara mamma utan deras hjälp.

De menar det ju inte så. Men där och då, när Oliver vägrar att lyssna, när jag redan känner mig sämst som mamma, då känns det verkligen så. Det förstärks såklart ytterligare om deras barn vid tillfället sitter snällt bredvid. Det får mig då att tvivla på allt jag någonsin gjort som mamma.

Att det inte finns någon universell sanning för hur man bäst uppfostrar barn är så jobbigt. Det betyder att jag kan misslyckas på två sätt: dels med att komma fram till bästa sättet, dels med att sedan följa det. Dessutom är det otroligt lätt att drunkna i alla texter det faktiskt finns om barnuppfostran.

Jag kan själv tycka att jag borde vara bättre på att navigera i denna djungel av texter då jag trots allt genomfört en forskarutbildning. Men det är ju så mycket enklare att sålla bland texter som rör partiklar i atmosfären jämfört med sådana som handlar om barn. Partiklarna följer snällt naturlagarna kända för oss sedan flera hundra år tillbaka, barn inte lika mycket så.

Det är väl ingen som påstått att det är lätt att uppfostra barn men hade ingen kunnat berätta hur jäkla läskigt det är? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv för att misslyckas med något som jag är för att misslyckas med Oliver och Saga.

Bäbislycka eller inte?

Om man hänger på sociala medier, om så bara några minuter i veckan, och har googlat tillräckligt på barn eller föräldrarrelaterade grejer eller har vänner med barn så är det stor risk/chans att stöta på artiklar/bloggar/memes/inlägg om föräldraskap. Såklart mycket om det rosaskimrande men också väldigt mycket om föräldraskapets baksidor.

Läste precis en artikel där de jämfört enkäter om lycka som skickas ut till allmänheten (i detta fall i Tyskland) under en längre tid där de jämfört hur lyckliga folk ansåg sig vara innan barn kontra småbarnstiden. Det visade sig att i genomsnitt hade lyckoindexet sjunkit med 3 punkter på en 10-gradig skala. De resonerade att det kan ha berott på inskränkten av frihet från att göra mer eller mindre vad man ville innan barn till att allt handlade om barnet(n).

Så antingen har jag och M berikas med ett barn utöver det vanliga (såklart vi har :)) som kompenserar för detta frihetstapp eller så hade vi fruktansvärt tråkiga liv innan.

Skämt åsido, jag tror att en del berodde på den i min och M:s värld långa längtan mot ett barn. Vi försökte så mycket vi kunde och orkade att hitta på saker bara vi två och njuta av att ägna oss åt fritidsintressen utan att behöva ta hänsyn till andra utom oss själva. Men i tanken ville vi vara i en annan värld som inte bara cirkulerade runt oss själva. Jag vet ju inte om det beror på det för jag vet ju inte hur det sett ut om vår första lilla böna inte fastnat i min äggledare eller om vi lyckats på första försöket.

Jag vet bara att jag är där jag vill vara i livet nu. Såklart så är varken jag och M immuna mot sömnbrist, en och annan situation av slita-sig-i-håret frustration när gränser ska testas till absurdum och ibland en längtan att bara få lägga sig i soffan och läsa en bok eller glo på någon dålig film istället för att bygga torn som bara rivs ner eller försöka hitta på någon ny lek när inget verkar gå hem. Men mer lycklig och tillfreds med livet än vad jag är nu, det har jag aldrig varit.