Om att släppa taget och hitta ut

Jag har en plats jag kan besöka där jag bara kan vara. Ibland ligger jag där och kollar på molnen som åker förbi. Ibland sitter jag på en sten och ser ut över den vidunderliga utsikten – mil efter mil av natur. Ibland dansar jag runt, runt med skrattet bubblandes överallt.

Hon är också jag, hon som är lycklig bara för att hon lever. Hon bor i mig, men ibland glömmer jag bort att hon finns där. Speciellt nu för tiden när jag mest är rädd. Rädd för att njuta för mycket, att jag inte har gett upp tillräckligt mycket – borde jag dricka den där koppen kaffe på morgonen? Äta den där chokladbiten på filmkvällen? Ta ut mig fullständigt på det där träningspasset för att få känna den där härliga känslan av att ha gett allt? Planera den där drömresan utan en massa restriktioner och tänk om?

Vissa säger; lev som vanligt! Andra att det är skönt att kunna göra något själv för att påverka. Jag skräms av båda tankarna lika mycket. För det som var vanligt i mitt liv är inte längre det. Jag kan fortfarande bli skitförbannad över att jag inte längre kan hinka kaffe, ta en öl när jag känner för det, gå all-in på tävlingar och träningar eller planera att vara borta utan att först behöva kolla i kalendern om det är så att jag ägglossar under just någon av de dagarna. Speciellt när det ändå inte går – trots det jag har offrat. Jag inser ju själv att det här inte är något trevligt ställe att vara på, både arg och besviken på livet.

Det finns nog många vägar ut.

  1. Det räcker nu. Jag vill kunna leva som jag vill. Göra vad jag vill, när jag vill. Jag orkar inte kämpa mer.
  2. Ta en paus från kämpandet och komma tillbaka förhoppningsvis starkare
  3. Fortsätta leva som innan men fortsätta försöka.
  4. Acceptera att livet ändras och anpassa mig. Bestämma mig för hur mycket kaffe, choklad och träning som är bra för mig i min nya situation, som jag kan leva med utan det dåliga samvetet, och hitta nya vanor som passar bättre in i mitt nya liv. Acceptera det jag måste ge upp men också välkomna det som blivit bättre. Inse att livet går att leva ändå, fast på ett annorlunda sätt.

För mig finns det just nu bara en väg ut. Jag är inte beredd att sluta kämpa och jag är inte trött nog för att behöva en paus. Punkt 3 är svår för mig, för det verkar som den lättaste vägen ut, för jag vet ju att det visst går att bli gravid under de mest usla förhållanden. Samtidigt så hade jag aldrig gett mig in i en löptävling med en stark målsättning utan att vara förberedd. För att fortsätta på den metaforen så vet jag att jag måste hitta sätt att göra löpträningen roligare för orka fortsätta träna eftersom jag egentligen inte alls tycker om att springa, men älskar känslan av att komma i mål efter en stor utmaning. Jag vet inte hur stor den här utmaningen egentligen är, men jag vet att det är den största och viktigaste utmaning jag någonsin har tagit emot. Så därför finns bara punkt 4 kvar för mig.

Det är inte första gången jag skriver de här orden, antagligen för att det är lättare sagt än gjort att acceptera att livet inte blev riktigt som jag tänkt mig. Men är det något som det får vara nog av snart så är det detta mellanland där jag varken lever livet som innan eller lever alls för den delen. För är det något jag är ännu räddare för än allt jag nämnt ovan så är det att fastna här i mellanlandet medan livet traskar på utan mig.

Det är dags att sluta att vänta på livet nu och börja leva mitt nya liv istället. Det handlar inte om att hitta tillbaka till tiden då hon den där sprudlande, lyckliga jag var närmre utan att våga låta henne få ta plats i en tid där hon kanske inte verkar lika självklar. Låta henne höra hemma mitt i kämpandet och göra mig starkare.

Annonser

Lite mindre vilsen

Ibland förundrar man sig själv, speciellt när man tittar tillbaka lite och har fått lite perspektiv. Vadå hitta strategier för att överleva fram till en eventuell graviditet? Lite som att varje söndag hitta nya strategier för att överleva veckan. Det bara slog mig att just det här som jag lever just nu är mitt liv och jag borde istället hitta strategier för att bli bättre på att leva hela mitt liv, inte fram till någon obestämd tid som jag hela tiden stressar mot. Även fast jag inte kan styra över hur lång tid det tar innan jag står där på mållinjen så väljer jag ju varje dag att kämpa för att komma dit. Det här är mitt liv nu. Och på något sätt så är jag jävligt lättad över att kunna acceptera det istället för att kämpa emot. Att hela tiden gå runt och tänka att ”nu, nu är det nog snart över” och hela tiden rasa ner i ett nytt hål när det inte var över denna gången heller. Jag accepterar kampen samtidigt som jag inte längre tvivlar på att den en dag kommer att vara över, på ett eller annat sätt. Jag accepterar att en del aspekter av mitt liv nu inte är som förut, vissa saker är jävligt mycket jobbigare men andra saker är också bättre. Livet är helt enkelt bara lite annorlunda än det var innan och det känns skönt att veta var jag är. Lite mindre vilsen än igår.