Orubblig

Jag kan nästan känna lukterna genom tågfönstret

Så romantiserande men ändå… hemma

Skogarna, bergen, havet, snön: Allt som format mig till den jag är i dag

Det orubbliga och lugnet i mig, det gedigna i enkelheten

Minnerna strömmar genom mig samtidigt som landskapet rusar förbi och bort från mig

Jag tänker på mormor och morfar och kojor under bord. Jag tänker på farmor och farfar och honung på kex

Jag tänker på mina barn och alla kojor som vill byggas och alla kex som vill ätas

Snart känner jag inte igen skogarna där utanför. Snart blir de till öppna landskap som aldrig verkar ta slut

Det finns minnen att skapa där också, jag vet det

Men det finns något magiskt med platsen jag så länge kallat hemma

fortfarande till viss del gör

och det är inte skogarna och bergen, utan tryggheten

Det orubbliga och det enkla med ett ställe där jag alltid är älskad

Hur mycket som än skulle rasa omkring mig

Två nätter och en dag

Sa precis hej då till familjen: pussade, kramade, vinkade och klev på en buss.

Nu sitter jag och väntar på tåget till Stockholm som ska ta mig till nattåget mot Umeå. Första natten jag inte spenderar med Saga. Och Oliver har blivit så pass stor att han förstod att mamma inte skulle sova hemma inatt. Det känns med andra ord betydligt mycket tyngre att sova borta än vad det gjorde i våras.

Men jag ska också få två nätter på nattåg där jag bara har mig själv att söva. Det ska bli så skönt. Jag behöver verkligen sova. Jag ska också få en massa timmar att umgås med bara mig själv på tåget upp till Stockholm och ner igen. Det känns lyxigt och lite skamfyllt när jag vet att M har en kväll och en natt ensam med barnen innan mina föräldrar kommer.

Och imorgon ska jag försvara mitt exjobb. Jag klarade det. Jag klarade faktiskt att skriva ett exjobb samtidigt som jag blev tvåbarnsmamma. Stoltheten finns kanske där någonstans bakom tröttheten.

Imorgon eftermiddag tar jag tåget tillbaka hem. Hem till mina älsklingar och mina föräldrar för att spendera en fin långhelg tillsammans.

Livet.

Ett återfunnet perspektiv

De där höga kraven jag ställer på mig själv. Jag har alltid tänkt att jag måste jobba på att sänka ribban för min egen skull. Som att inga andra i min omgivning påverkas av dem.

Så otroligt naivt.

Min man är precis som jag en helt vanlig människa. Han kan bara vara på ett ställe samtidigt. Hans tålamod tar också slut ibland – precis som mitt. När jag ”sviker” mig själv genom att inte leva upp till mina krav är det fullkomligt orättvist att förutsätta att han ska vara den person jag inte förmår mig själv att vara.

Min son är två år gammal. Han testar gränser tills man undrar om han gör det bara för att vara jobbig. Men så är det ju inte, han gör det för att han är två år och försöker att lära sig hur världen egentligen fungerar. Han slåss, sätter sig på tvären och kan skrika rätt bra ibland. Inte för att vara jobbig. Utan för att världen är ett svårt ställe att förstå sig på. Och han är bara två år.

Min dotter blir nio månader imorgon. Ibland vaknar hon orimligt många gånger, fast det är mitt i natten. Och så har hon mage att vägra somna om. Inte för att hon tycker det verkar som en bra idé. Utan för att hon är nio månader och det är mörkt och hon vet inte om hon är ensam eller inte. Ensam klarar man sig inte om man är nio månader. Så då gråter man. För då kommer mamma och pappa, och då är man inte ensam längre.

Det är en sak att sätta för höga krav på sig själv. Men när de kraven innefattar att vara en sådan ”bra” mamma att ens två-åring inte slåss eller bråkar eller ens nio månaders bäbis inte vaknar på natten då har man tappat perspektivet. Och någon vidare bra mamma blir man inte heller – ironiskt nog.

Ibland behöver man se sitt liv utifrån, med någon annans ögon. Det är inte helt lätt alltid, speciellt inte när man är mitt uppe i det med minimal tid för sig själv och nätter med för lite sömn. Men är det något krav jag faktiskt ska ställa på mig själv så är det nog det – att inte förlora perspektivet.

Fem en fredag v. 7: Avkoppling

Fredag igen och dags för Fem en fredag. Kluriga frågor för mig denna vecka, känns som jag både är mer och mindre avkopplad än någonsin just nu..

  1. Hur kopplar du av på bästa sätt?
  2. Är du bra på att vara ledig?
  3. Vad gör dig stressad i en avkopplad miljö?
  4. Använder du dig någonsin av skärmfria tider?
  5. När kände du dig som mest avkopplad?

Hur kopplar du av på bästa sätt?

Finns inte mycket som får mig att känna mig så lugn, fri och stark på samma gång som en fjällvandring eller en tur på kalfjället med längdskidor under fötterna. Var dock länge sen nu.

Är du bra på att vara ledig?

Både ja och nej. Jag älskar ledighet men jag blir lätt rastlös när det inte händer något.

Vad gör dig stressad i en avkopplad miljö?

Brukar vara rätt bra på att koppla bort men om jag vet att jag ska tillbaka till något jag inte trivs med så kan jag bli stressad. Lite så var det med mitt förra jobb, stressen följde liksom med överallt.

Använder du dig någonsin av skärmfria tider?

Inte regelbundet, men de gånger det händer är det väldigt befriande. Att alla verkligen är närvarande. Hur intressanta inlägg man än kan läsa på sociala medier så kan det aldrig slå ett intressant samtal.

När kände du dig som mest avkopplad?

Det är lite mer komplicerat att åka till fjällen med två små barn och jag har en liten känsla att det inte skulle vara avkopplande på samma sätt som innan 🙂 just nu tar jag små stunder av avkoppling istället; att gå till frisören och känna noll ansvar, att ligga i soffan och slentriantitta på tv när barnen sover eller att yoga här hemma när tillfälle ges.

Fem en fredag v. 6: Minnen

Så fint ämne denna vecka på fem en fredag.

  1. På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen? En av anledningarna till att jag skriver är för att kunna se tillbaka. Samla minnen tillsammans med fotografier.
  2. Vad är ett minne från när du var 10 år? Svårt att komma ihåg specifika minnen men jag har många fina minnen från de årliga fjällresorna vi gjorde när jag var liten. Så mysigt. Jag hoppas på att kunna skapa såna minnen med (och till) mina barn.
  3. Vilket minne värdesätter du mest? Att föda fram mina barn är det häftigaste jag gjort/varit med om. Men att få upp dem på mitt bröst för första gången, de upplevelserna är oslagbara. Med Oliver fick jag uppleva hur ovillkorlig kärlek kändes för första gången. Med Saga blev mitt liv komplett. Lika lycklig båda gångerna.
  4. Hur minns du din barndom? Min barndom har lärt mig det viktigaste jag vet: att kärlek är det som betyder mest. Det finns en del tunga minnen, men det jag ändå minns mest är alla stunder då vi var en familj med all kärlek som finns när man verkligen är en familj.
  5. Är du glömsk av dig? Beror lite på vad det handlar om. Viktiga saker glömmer jag sällan. Kanske för att jag skriver ner såna saker på alla möjliga ställen 🙂

Fem en fredag v. 5: Aldrig säga aldrig

Älskar fortfarande listor så nu när båda barnen somnat och jag ligger som en korv i soffan och njuter av lugnet tänkte jag passa på med fem en fredag igen.

  1. Vad är något du aldrig vill uppleva? Den här frågan vågar jag inte ens besvara för så mycket mer skrämmande har döden blivit sen jag blev förälder.
  2. Vilken är en plats du tror du aldrig kommer besöka? Så många platser som kvalificerar sig som svar. Dels för att jag försöker låta bli att flyga och delvis för ointresse. Däremot finns det många platser i Sverige jag gärna vill besöka, men det är ju ett svar på någon annan fråga.
  3. Vad är något som aldrig funnits i ditt liv? Det finns vissa som verkligen brinner för sina jobb, som lever för det. För mig har den känslan aldrig funnits och det är en av anledningarna till att jag aldrig skulle kunna fortsätta forska.
  4. Vad är något du aldrig har sagt? Jag har aldrig någonsin ångrat ett uttalat förlåt – därför har jag inte heller sagt att jag ”tar tillbaka” förlåtet. Ibland är de orimligt svåra att kläcka ur sig, men alltid lika behövliga.
  5. Finns det något du aldrig kommer säga aldrig till? Gott sällskap. Jag får sån energi av att umgås med härliga människor.