Orubblig

Jag kan nästan känna lukterna genom tågfönstret

Så romantiserande men ändå… hemma

Skogarna, bergen, havet, snön: Allt som format mig till den jag är i dag

Det orubbliga och lugnet i mig, det gedigna i enkelheten

Minnerna strömmar genom mig samtidigt som landskapet rusar förbi och bort från mig

Jag tänker på mormor och morfar och kojor under bord. Jag tänker på farmor och farfar och honung på kex

Jag tänker på mina barn och alla kojor som vill byggas och alla kex som vill ätas

Snart känner jag inte igen skogarna där utanför. Snart blir de till öppna landskap som aldrig verkar ta slut

Det finns minnen att skapa där också, jag vet det

Men det finns något magiskt med platsen jag så länge kallat hemma

fortfarande till viss del gör

och det är inte skogarna och bergen, utan tryggheten

Det orubbliga och det enkla med ett ställe där jag alltid är älskad

Hur mycket som än skulle rasa omkring mig

Lucka 14: När jag valde vilken stad jag skulle bo i

När jag som 20-åring flyttade hemifrån på riktigt, efter att ha testat på det där med att inte bo med mamma och pappa under 11 månaders värnplikt, valde jag att flytta 100 mil. Till ett ställe jag aldrig hade besökt innan. Jag trivdes rätt bra med att få styra över mitt eget liv och kunde liksom inte riktigt förstå tendensen att flytta tillbaka till sin hemstad efter studierna.

Det var innan jag blev förälder. Sedan dess ser jag verkligen mina föräldrar ur andra ögon. De har alltid varit viktiga för mig men de har aldrig förut varit så här viktiga. Som de är nu. Och jag vill så gärna att de ska få bli viktiga för mina barn, precis som mina mor- och farföräldrar var för mig. Därför har de här 100 milen mellan oss aldrig känts längre än vad de gör nu.

Jag har ju själv valt staden jag bor i. Nu är valet inte längre bara mitt. Frågan är vad vi väljer imorgon; att bo kvar eller flytta tillbaka till rötterna?

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.