Rest in the now

Idag har vi fått se vårt lilla knyte igen som har blivit ännu lite större. Helt overkligt magiskt att det bor en liten människa inne i mig. Fantastiskt. En livlig en som sparkade och hade sig, längtar så tills jag kan känna alla sparkar. Fick också en förklaring till mina blödningar som numera är rätt sparsamma, som flytningar med lite gammalt blod i. Tydligen ligger min moderkaka rätt så långt ner nära livmoderhalsen och då är det inte helt ovanligt att blöda. Förhoppningsvis så flyttar den sig uppåt då livmodern växer. Denna läkare verkade lite mer hoppfull och avslutade med ett ”vi ses på förlossningen sen när det är dags”. Jag hoppas verkligen det av hela mitt hjärta. Det är såklart svårt att släppa oron helt, men just nu idag tänker jag njuta av att ha fått sett dig igen, mitt älskade barn.

Annonser

Jag känner igen det här stället

Min mens skulle ha kommit för 2 dagar sen, jag har haft den på känn i över en vecka. Och ändå hoppas jag. Igen. Trots allt. Trots att jag har varit här så många gånger förut, helt övertygad att om det är nu det har hänt. Så övertygad och sen ett ”INTE GRAVID”. Jag hatar dig clearblue – bara så att du vet. Imorgon får det vara dags igen om mensen inte kommer inatt, men med en vecka kvar till första ivf-besöket känner jag ändå att det får bli som det blir. Nu släpper jag taget lite och bara åker med.

Limbo

Det har varit en konstig julhelg, med negativt graviditetstest och utebliven mens. Och en massa längtan, för det går ju inte komma ifrån det faktum att julen glittrar allra mest i barnens ögon. Så julafton började för mig kl 05ish på toaletten hos mamma och pappa med det där efterföljande stora hålet gapandes inuti som alltid känns extra ihåligt för mig precis efter att fått ”inte gravid” uppslängt i ansiktet. Kände mig först dummare än dummast att jag varit naiv nog att tro på det igen, men nej, nej, nej. Det fick fan i mig räcka med att gå runt med tomrummet. Försökte resten av dagen att njuta av julen med blandat resultat. För ibland blir jag så förbannat less på att behöva gå runt och låtsats som att allt är bra och ibland kommer den där frustrationen som skriker: ”Jag orkar inte låtsats! Men jag orkar inte krisa längre nu heller, jag vill verkligen bara få gå runt och bara vara bra…” Samtidigt så vet jag att jag visst orkar, för jag orkar inte med alternativet.

Och nu då? Ja nu sitter jag här, fortfarande ingen mens. Hoppet har såklart kommit tillbaka trots att sannolikheten verkar rätt liten eftersom jag i alla fall inte var gravid i torsdags enligt det där förbannade testet. Befinner mig i någon slags limbo där jag inte vill förnedra mig själv med ytterligare ett test till men samtidigt inte kan låta bli att hoppas.

The art of flying

De senaste inläggen har handlat mycket om hopp och om att våga tro. Jag tror det beror på att det börjar bli så mycket svårare att tro på det när jag går in på mitt 16e försök (eller vad det nu blir). Liksom varför skulle det gå nu? Så de senaste månaderna har jag omedvetet stängt av när jag har börjat hoppats.

Denna månad tänkte jag försöka ge hoppet lite plats igen. Det är klart det kan gå och jag är så less på att känna mig avlägsen och bedövad; som att jag inte riktigt känner mina känslor utan bara betraktar dem. Denna månad tar jag hellre en krasch om det inte går. Vill hellre känna frustrationen, ilskan och smärtan än ingenting alls.

835b5b6c8a3701b786de766ac2cfc211

Dessutom vet jag ju att vi snart ska få hjälp så nu är det verkligen dags att sluta fega och bara hoppa. Eller som Douglas Adams skulle ha sagt:

”There is an art of flying, or rather a knack. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss”

Det är ju ändå den där lite magiska tiden på året då allt kan hända 🙂 Annars drar jag till Narnia ett tag för att ladda om och komma igen nästa år.

Att våga tro

Jag har alltid varit en pessimist, eller som jag själv skulle uttrycka det ”lite av en realist”. Så därför har jag också alltid haft lättare att fantisera ihop ett värsta scenario än att tillåta mig själv att tro på ett bästa. Men häromdagen när jag låg och slappnade av på en yogamatta och hörde barnskratt i bakgrunden så bara visste jag att sådana skratt kommer tillhöra mitt liv i framtiden. Det fick mig att slappna av mer än jag någonsin slappnat av på den där mattan och även fast jag kanske inte längre är lika tvärsäker som jag var då så kan jag inte låta bli att le och bli varm i hela mig när jag tänker tillbaka på hur den känslan kändes.

Det är så lätt att plåga sig själv med oro över att aldrig nå fram, så mycket svårare att våga tro på att det kommer att gå. Känslan av att livet skulle skratta en rakt upp i ansiktet – vem tror du att du är som kan gå runt och tro på något som ingen kan garantera? Men sanningen är väl den att ingen skulle skratta om jag aldrig når fram och jag skulle göra precis lika mycket ont som om jag inte trott alls. Så jag tror, oftast lite försiktigt som om jag är rädd för att något ska gå sönder, men ibland så starkt så det känns som om inget kan stoppa mig.

Och när allt kommer omkring så är ju framtiden trots allt min att forma.

Sluta aldrig att hoppas

Det där med att hoppas. I början kastade jag mig in i hoppets förgyllda värld. Ett knip i magen, yey jag är gravid! Ett sus av illamående som säkert varade i mer än en sekund, kanske till och med lite yrsel. Trötthet, för kall, för varm, huvudvärk, bara måste kissa, hungrig, inte hungrig. Känner ingenting alls – yey, måste också betyda att jag är gravid.

Och visst var det spännande från början, allt var så magiskt, det fanns så många möjligheter och allt som behövde göras var att ligga med varandra på rätt tidpunkt i månaden och vårt liv skulle förändras för alltid. Så häpnadsväckande och fantastiskt.

Sen gick månaderna och varje gång hoppet ville komma fram så var det det där andra som trängde sig framför. Inte hoppas E, du inbillar dig ändå bara en massa saker och du blir inte mer gravid för det. Du kan lika gärna låta bli att hoppas så slipper du få upp förväntningarna. Du behöver inte hoppas för att lyckas bli gravid.

Och vet du vad, du har helt rätt, att hoppas gör varken till eller från när det kommer till att ett ägg ska befruktas och fastna på rätt ställe och vilja sitta kvar och växa och allt det där. MEN. Och här kommer det stora men:et som jag efter ytterligare månader av försök har insett.

Jag behöver hoppas för att inte döda allt det fina med mitt liv just nu.

För även om jag nu har insett att det är okej att tänka på och göra saker som inte har med barngörande så har jag ändå insett att längtan och förväntan ändå har en central roll i mitt liv nu. Och om den delen bara får lov att vara svart, svart och svart, hur ska jag då orka sätta färg på helheten?

Så nu hoppas jag igen. Kanske på ett annorlunda sätt. På ett försiktigare och långsiktigare, men på något sätt ändå starkare, sätt. För att inte gå miste om det fantastiska och för att ibland få känna den där svindlande känslan av något som är större än en själv.

En dag kommer jag också att vara gravid

Ville bara säga att jag är rätt harmonisk för tillfället, att en remiss för utredning är inskickad, att det här med att få barn känns ett steg närmare, kanske inte längre som en onåbar dröm. Kanske kommer jag inte känna så här imorgon, men idag tror jag på att jag kommer att bli gravid en dag. Jag väljer att tro på det för det får mig att må bättre.