Ultraljud, stundande förlossning och förskoleplats

Fyra veckor kvar nu, helt galet. Har varit på ultraljud idag och som vanligt var jag så där jobbigt nervös innan. För kan det verkligen se bra ut igen? Hur tur kan en människa ha? Samma tankar snurrar för övrigt runt i huvudet angående förlossningen. Helt ologiska, men känslor fungerar ju oftast så. Hur som helst så såg allt bra ut – igen – trots allt. Även fast vår knodd var så pass stor nu att det var svårt för en icke-ultraljudsspecialist som mig att se vad som var vad så var det fint. Gjorde det hela en smula mer verkligt också. Jag behöver ju faktiskt börja inse att jag snart ska genomgå en förlossning. Att vi snart kommer vara fyra.

Är på väg till Umeå så knodden får allt se till att hålla sig inne i alla fall till helgen 🙂 sen är pluggandet över för ett tag så då ska jag försöka att mentalt förbereda mig. Två små barn samtidigt, wow alltså. Kommer säkerligen bli en del kaos, men tänk all kärlek 🙂 jag ser så fram emot att få träffa den lilla filuren i magen och lära känna en helt ny person. Snusa nyfödd igen ❤

En annan bra nyhet är att Oliver har fått förskoleplats till hösten. Till och med på ett ställe vi hade önskat! Det kommer ju inte bli så många timmar i veckan men jag tror det kommer vara utvecklande för honom. Mina förväntningar och förhoppningar är såklart att de jobbar efter en bra pedagogisk plan och att det kommer vara bra för Oliver att få utvecklas i denna miljö tillsammans med andra barn. Kan inte riktigt förstå att han snart är ett och ett halvt år redan samtidigt som jag inte kan förstå att han bara funnit i vårt liv så kort tid. Har han inte alltid varit en del av mig? Älskade barn ❤

Annonser

Att bli sedd

Har dragit mig rätt länge inför att skriva in mig på ett mvc, trots ultraljud med en levande knodd så har jag inte vågat tro på det här då jag samtidigt har haft blödningar. Visserligen sparsamma men de har pågått i mer än en månad nu. Men för någon vecka sedan tog jag tag i det och var på första besöket igår. Och vilket bemötande. Kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Barnmorskan jag hade under förra graviditeten var det absolut inget fel på, jättegullig om än lite virrig. Men de hade nog helt andra rutiner på det stället, till exempel fick jag aldrig ett direktnummer eller mailadress till min barnmorska utan var tvungen att ringa en växel och prata med någon random barnmorska när jag undrade något. Men det nya stället alltså, jag berättade såklart om mina blödningar och utan att jag ens behövde fråga började hon kolla upp tider för att få komma på ultraljud (de har egen utrustning på det stället). Jag bara satt där helt paff när hon sa att jag kunde få komma samma kväll, hon ursäktade sig till och med att de inte hade några andra tider under veckan eftersom det var så nära inpå. I samma veva erbjöd hon mig kub och när jag sa att jag inte fyllt 33 år än så sa hon bara att det inte gör något. Jag kände mig så sedd.

Åkte iväg på ultraljudet igår kväll och där minsann så fanns vår knodd, ca 3 cm med ett underbart tickande hjärta. Den tomma hinnsäcken verkar vara kvar och blödningarna försvann ju såklart inte bara för att jag fick se vår underbara lilla knodd igen, men för ett tag släppte oron i alla fall.

Nu väntar en disputation, ett 1-årskalas och en flytt nästa vecka. Jag är för trött för att känna mig stressad tror jag men jag antar att jag kommer kolla tillbaka på den här hösten och undra hur det gick till. Vet inte hur jag hade klarat av det utan min lilla familj. De ger mig perspektiv.

Rest in the now

Idag har vi fått se vårt lilla knyte igen som har blivit ännu lite större. Helt overkligt magiskt att det bor en liten människa inne i mig. Fantastiskt. En livlig en som sparkade och hade sig, längtar så tills jag kan känna alla sparkar. Fick också en förklaring till mina blödningar som numera är rätt sparsamma, som flytningar med lite gammalt blod i. Tydligen ligger min moderkaka rätt så långt ner nära livmoderhalsen och då är det inte helt ovanligt att blöda. Förhoppningsvis så flyttar den sig uppåt då livmodern växer. Denna läkare verkade lite mer hoppfull och avslutade med ett ”vi ses på förlossningen sen när det är dags”. Jag hoppas verkligen det av hela mitt hjärta. Det är såklart svårt att släppa oron helt, men just nu idag tänker jag njuta av att ha fått sett dig igen, mitt älskade barn.