Ett återfunnet perspektiv

De där höga kraven jag ställer på mig själv. Jag har alltid tänkt att jag måste jobba på att sänka ribban för min egen skull. Som att inga andra i min omgivning påverkas av dem.

Så otroligt naivt.

Min man är precis som jag en helt vanlig människa. Han kan bara vara på ett ställe samtidigt. Hans tålamod tar också slut ibland – precis som mitt. När jag ”sviker” mig själv genom att inte leva upp till mina krav är det fullkomligt orättvist att förutsätta att han ska vara den person jag inte förmår mig själv att vara.

Min son är två år gammal. Han testar gränser tills man undrar om han gör det bara för att vara jobbig. Men så är det ju inte, han gör det för att han är två år och försöker att lära sig hur världen egentligen fungerar. Han slåss, sätter sig på tvären och kan skrika rätt bra ibland. Inte för att vara jobbig. Utan för att världen är ett svårt ställe att förstå sig på. Och han är bara två år.

Min dotter blir nio månader imorgon. Ibland vaknar hon orimligt många gånger, fast det är mitt i natten. Och så har hon mage att vägra somna om. Inte för att hon tycker det verkar som en bra idé. Utan för att hon är nio månader och det är mörkt och hon vet inte om hon är ensam eller inte. Ensam klarar man sig inte om man är nio månader. Så då gråter man. För då kommer mamma och pappa, och då är man inte ensam längre.

Det är en sak att sätta för höga krav på sig själv. Men när de kraven innefattar att vara en sådan ”bra” mamma att ens två-åring inte slåss eller bråkar eller ens nio månaders bäbis inte vaknar på natten då har man tappat perspektivet. Och någon vidare bra mamma blir man inte heller – ironiskt nog.

Ibland behöver man se sitt liv utifrån, med någon annans ögon. Det är inte helt lätt alltid, speciellt inte när man är mitt uppe i det med minimal tid för sig själv och nätter med för lite sömn. Men är det något krav jag faktiskt ska ställa på mig själv så är det nog det – att inte förlora perspektivet.

Annonser

Det ni inte får se

Jag älskar att skriva. Det ger mig ett lugn, ett sätt att sortera mina känslor. Komma underfund med hur jag ska förhålla mig till livet just nu. Det får mig att befästa för mig själv vem jag är och varför det känns som det gör just nu.

Jag tycker om att skriva andra texter också. Inledande texten till min avhandling var nog det roligaste jag gjorde under min tid som doktorand. Men det är annorlunda med texter som ska bedömas. De följs alltid åt av kraven. Och egentligen tycker jag om krav. Att få känna den där klara målsättningen och veta att det jag gör på något sätt har en mening om så bara för att bedömas. Men… allt sedan jag började drömma om egna barn och en mysig liten familj har jag också börjat att drömma om det kravlösa. Att bara kunna släppa saker för att det finns något som är viktigare. Och nu finns det något viktigare. Det finns två små människor i mitt liv som betyder mer än allt det andra. Men det som har hänt är bara att kraven har lagts ovanpå kraven som redan fanns. För att jag inte riktigt kan släppa taget. Inte för att jag vill visa mig stark utan mer för att jag är livrädd för att visa mig svag. Jag jämför mig ständigt med andra men sällan med samma person. Istället plockar jag den bästa föräldern jag vet, en annan får representera den bästa medmänniskan, en tredje den roligaste, en fjärde den bästa på sitt jobb och så vidare. Och på så sätt blir jag alltid lite sämre än alla andra i mina ögon.

Att sätta ord på mina känslor är för mig att kunna göra något åt dem. Komma till insikt. Förändra. Låta vara. Släppa. Därför älskar jag att skriva.