Min säkra hamn brinner upp

Mamma mår dåligt, min syster mår dåligt. Och jag mår dåligt för hur det påverkar mitt liv.. så egocentrerat men det är väl dags att jag slutar att låtsats att det inte är så. Förhoppningsvis ett steg från mig själv mot dem. Men först ett accepterande.

Över att mamma knappt visste vem jag var när jag upplevde det största ögonblicket i mitt liv – att själv bli mamma. Istället var hon full av tunga mediciner och behandlingar mot psykos. Det tog något från min upplevelse. Ända sen jag i skamfylld svartsjuka var med när min syster inför sitt första barn fick den där filten av mamma som jag hade haft som bäbis hade jag drömt om att få dela mitt livs viktigaste vändpunkt med mamma. Och efter år av kämpande så var hon inte där.

Det är vår familj som flänger runt i hela Sverige för att min systers familj inte orkar resa. De har varit hos oss en gång sedan de blev fler än två. Vi har varit hos dem någonstans mellan fem till tio gånger. Bara att skriva det här känns så fel för jag vet hur dåligt samvete min syster har över det. Men de är liksom där ändå: känslorna – att vårat liv inte är så viktigt i jämförelse med deras.

Sen är det mammas alkoholmissbruk. Känns som min sista säkra utpost i världen går upp i rök. Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag drömt om att flytta tillbaka till Sundsvall för att Oliver och Saga ska få växa upp med sin mormor och morfar. För att jag och M ska få vara mer än föräldrar till våra barn för varandra. För att jag ska kunna ta andpauser ibland. Jag har nog drömt så mycket om det att jag valt att inte se att missbruket fortfarande finns kvar där. För att jag inte vill förlora den säkra hamnen pappa lovade på vårt bröllop att vi alltid skulle ha hos dem. Jag vet att det är en sjukdom. Men igen så finns känslorna där, det gör ont inte bara för att mamma är sjuk utan för hur det påverkar mitt liv.

Vem ska plocka upp mig om jag faller?

Jag skäms över mina känslor. Att jag är inte är större än så. Men nu när de är ute där är det nog dags att växa. Att inse att jag måste vara den där hamnen – den där utposten – för dem. Jag har absolut ingen aning om hur man är som en sån, men jag tänker på hur det räckte med pappas erbjudande om att vara det för att jag skulle känna mig tryggast i världen. Så jag tänker att allt jag vet är att erbjuda att vara just det.

Sen inse det svåraste. Att jag just nu måste leta också andra trygga hamnar. För min är kanske bara en illusion. Inse att jag nog är rätt ensam just nu.

Min kropp och jag

Om IVF är tabu så är vaginism det som gömmer sig i skuggan bakom IVF. Så mycket att jag inte vet om det här inlägget någonsin kommer att publiceras. Ja, jag visste inte heller vad vaginism var fram till för två år sedan, och då har jag ändå levt med det sen jag blev medveten om min kropp – hela min kropp.

Ett kanske mer beskrivande namn för denna åkomma är slidkramp. Men där på toaletten första gången jag skulle använda en tampong och det bara inte gick så trodde jag helt enkelt att jag inte var formad som andra. Och det har jag fortsätt att tro tills för två år sen då jag för första gången fick höra ordet vaginism.

Och jag har skämts så mycket. När kompisarna med spänning började prata om killar och sex så vågade jag inte nämna något om att jag inte ens fick in en tampong och hur fan kan man då ha sex? Mitt första riktiga förhållande tog slut för jag inte ens vågade prata om sex, ännu mindre ha det fullt ut. Jag valde att inte ta några cellprov när jag fick kallelser för jag ville inte att någon främmande människa skulle se att jag inte var som andra.

Så träffade jag min nuvarande man. Att ha penetrerade sex var fortfarande något främmande och något som förhoppningsvis i alla fall skulle fungera de få gånger jag naivt trodde skulle behövas för att bli gravid när vi var redo för det. Jag tänkte att jag skulle bli den enda kvinnan som bara skulle ha haft sex lika många gånger som hon hade barn.

Så en sommar var vi redo att börja försöka. Det gjorde ont, så ont men det gick tillslut. Och jag hoppades så att det skulle ha lyckats på första försöket så vi kunde återvända till att ha sex som inte gjorde ont. Det gjorde det inte.

Men när fjärde mensen skulle komma testade vi positivt istället. Den lyckan.

Den lyckan blev kortvarig. Jag minns att jag satt i kyrkan på midnattsmässan på julafton och tänkte hur fel det var att livet blödde ifrån mig.

När nyår och ett par veckor till passerat och jag fortfarande blödde så blev jag tvungen att genomgå min första gynundersökning. Jag har aldrig känt mig så liten. Men ni vet, allt har en silver lining. För i samma veva som jag fick reda på att de skulle operera bort min äggledare så fick jag ett namn på det jag skämts över nästan hela livet. Vaginism. Och det fanns tydligen hjälp att få.

Så några månader senare fick jag träffa en sexolog och barnmorska. Jag fick veta att jag inte var missformad, det fanns till och med fler som led av detta. Jag var inte längre ensam. Och det blev bättre. Det var fortfarande inte skönt och hade det inte varit för vår starka barnlängtan så hade vi nog skyndat långsammare.

När vi försökt ett år var jag mer än redo att testa IVF. Pressat ägglossningssex får nämligen en annan dimension när man lider av vaginism (och det är förövrigt inte det bästa att ägna sig åt om man vill att det ska bli bättre). Läkaren under ferilitetsutredningen var orolig över om jag skulle klara en ivf-behandling med vaginism, själv tvivlade jag aldrig på att jag skulle kunna hantera den fysiska smärtan. Jag hade trots allt ”tränat” på det i ett år av måste-sex och jag hade hellre ont av något som skulle göra ont än något som skulle vara det bästa som fanns. Vet inte hur många gånger jag inte kunde låta bli att känna att det var mitt fel att vi inte lyckades för att vi inte hade sliskig-kärleksroman-totalt-överlämnande-och-underbart-sex.

Vet inte vad jag vill säga med det här inlägget, men vaginismen har varit en så stor del av mitt liv, inte minst nu när vi försökt få barn, men ändå en så nedtryckt och skamligt bit. På något sätt så vill jag med det här inlägget sluta fred med den delen av mig själv och bara säga att det är okej. Jag duger. På något sätt så vill jag nog också säga förlåt till min kropp som jag under större delen av livet, och speciellt under de senaste åren, har tittat snett på, skämts för och ibland förbannat mig över. Jag har inget än den största respekten för den idag, den har gett mig min son och är numer i mina ögon helt fantastisk. Så förlåt. Vi har bara varit lite osynkade tidigare. Jag förstår det nu.