När ingenting blir för mycket

Skrivtorkan. Den där känslan när mina kvällar plötsligt lämnas öppna för annat än pluggande. När jag skulle kunna ta upp yogan igen, städa lägenheten, framkalla bilder och fixa fotoböcker, långsamt förbereda mig inför hösten, ta en löptur, kolla vad som hänt på Netflix. Och jag gör typ ingenting. Det är som att jag inte orkar börja eller kanske är det att jag inte orkar välja. Det är saker jag vill göra och saker jag vet att jag kommer må bra av. Ändå så blir det liksom ingenting.

Kanske är det ingenting jag behövde ett tag.

Men nu är ett tag över för jag känner ändå mig själv. Jag vet att jag skulle kunna stanna i ingenting hela sommaren men jag vet också att någonting kommer att få mig att må bättre.

Ikväll är det inbokat brädspel med kompisarna. Det är någonting. Imorgon ska jag ta tag i städningen och fösta yogan på månader.

Dagarna kan vi ta i ett annat blogginlägg. De är intensiva även när de är händelselösa, känslofyllda och minst en gång varje dag blir jag knockad av en kärlek som är större än mitt liv. Men de lämnar mig också dränerad och ibland räcker inte en kväll för återhämtning. Det är nog därför jag känner att kvällarna är för dyrbara för att ägnas åt ingenting när ingenting också dränerar mig, fast på ett annat sätt.

Annonser

Lärarexamen

Jag sitter på tåget hem från Umeå och sista träffen under utbildningen. Nu ska jag bara sammanställa den sista uppgiften sen är jag klar!

Jag vågar knappt räkna ihop hur många år jag spenderat på universitetet men blir väl en sådär 12 år och 4 examina. Och till hösten blir det mer skola, fast som lärare. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Och nu kan alla sluta läsa för nu är det varning för skryt, men tänker att det här är det bästa forumet för skryt eftersom det går att sluta läsa utan större dramatik 🙂

Januari 2018 påbörjade jag utbildningen mot ämneslärarexamen fullt medveten om att jag var gravid och redan hade en knodd ute i världen. Utbildningen skulle dessutom gå på mer än helfart. Så idag, ett och ett halvt år senare har jag alltså slutfört utbildningen och fött ett barn som dessutom hunnit bli ett år. Det har inneburit resande fram och tillbaka till Umeå som höggravid, pumpande av bröstmjölk på personaltoaletten på en gymnasieskola dagligen i fyra månader och skrivande in på nätterna när småttingarna sovit.

Har det varit värt det?

Ja jag tycker ändå det. Jag förstår de som tycker att det hade varit smartare att skjuta upp utbildningen ett år för att verkligen ta sig tid att vara föräldraledig och inte behöva tänka på allt som måste hinnas med när barnen somnat.

Men jag förstår också mig själv och min vilja att bli klar och få ett jobb så snabbt som möjligt för att skapa en stabil familjesituation för vår familj.

Jag är stolt över mig själv och min man som valt att stötta mig. Det här har verkligen varit en team-insats och till hösten så kommer vi ha dubbel inkomst för första gången på ca tre år.

Fem en fredag v. 21: Önskningar

Det är med skräckblandad förtjusning jag inser att vårterminen nästan är slut. Helt ärligt mest förtjusning. Jag känner mig helt slut på energi av för lite sömn och ett ständigt förhandlande med tvååringen samtidigt som jag springer efter ettåringen som klättrar överallt eller får för sig att stoppa något olämpligt i munnen som den förstnämnde lämnat framme.

Så ja, sommaren får gärna komma nu.

Men nu, fem en fredag och snart helg!

  1. Vilka tre önskningar skulle du be en ande om?
  2. När gick din senaste önskan i uppfyllelse?
  3. Har du någon gång sett ett stjärnfall?
  4. Önskar du dig något när du blåser ut ljus på tårtan?
  5. Vad önskar du inte din värsta fiende?

Vilka tre önskningar skulle du be en ande om?

Hälsa för mig och mina nära. Att läraryrket kommer passa mig som handen i handsken. Och så borde jag väl önska något mer altruistiskt och världsomfattande, problemet är väl att det finns så mycket i världen som skulle kunna vara så mycket bättre.

När gick din senaste önskan i uppfyllelse?

Jag lägger sällan vardagsönskningar på minnet så får ta en stor önskan. Att vi fick en frisk flicka och en fin förlossning. Kan fortfarande inte förstå att vi har välsignats med två fantastiska barn.

Har du någon gång sett ett stjärnfall?

Ja, en stjärnhimmel på en plats dit inte stadsljus når är magiskt.

Önskar du dig något när du blåser ut ljus på tårtan?

Längesedan jag blåste ut några ljus men det är inte så länge sedan jag önskade vid varje tillfälle jag fick: pepparkakor i tre bitar, fyra lika siffror på mobilklockan, v-brunnar, k-brunnar, ja allt möjligt. Inte för att jag faktiskt trodde att k-brunnar kunde ge mig några barn utan mer för att det inte fanns något jag kunde göra för att få min – vår – önskan uppfylld annat än att hoppas och gå på brunnar.

Vad önskar du inte din värsta fiende?

Förlora dem man älskar mest. Världen behöver mer kärlek, inte mindre. Jag hoppas verkligen att jag fortfarande står vid de orden om jag en dag skulle få en fiende.

Ett år med vår älskade Saga

För ett år sedan igår, mitt i vad som skulle visa sig vara en enda sommarlång värmebölja, valde du att titta ut.

Efter några magiska dygn med gos på patienthotellet i Lund var det dags att träffa storebror.

Efter att lite avvaktande känt in läget så vågade han sig fram för att säga hej. Det blev en sommar i stort sätt helt utan regn men med fotbolls-VM och din första resa till mormor och morfar.

Innan det var dags för mig att spendera dagarna som lärarpraktikant så fick vi lite tid tillsammans bara du och jag medan Oliver skolades in på förskolan.

Sedan var det ni två hela hösten:

Det blev jul, din första jul. Vår första jul som en familj på fyra.

Ett nytt år kom och det blev min tur att vara hemma med dig. Vi flyttade runt lite sängar och sånt här hemma och plötsligt hade du och Oliver ett eget rum tillsammans.

Våren kom smygandes och vi gjorde vår första hotellresa som familj och köpte en cykelvagn lagom till värmen hälsade på.

Det har varit ett fantastiskt år. Det har varit fantastiskt att följa dig, att få se dig bli en egen person. Du är vårt bustroll och solstråle, alltid redo att testa något nytt.

Min säkra hamn brinner upp

Mamma mår dåligt, min syster mår dåligt. Och jag mår dåligt för hur det påverkar mitt liv.. så egocentrerat men det är väl dags att jag slutar att låtsats att det inte är så. Förhoppningsvis ett steg från mig själv mot dem. Men först ett accepterande.

Över att mamma knappt visste vem jag var när jag upplevde det största ögonblicket i mitt liv – att själv bli mamma. Istället var hon full av tunga mediciner och behandlingar mot psykos. Det tog något från min upplevelse. Ända sen jag i skamfylld svartsjuka var med när min syster inför sitt första barn fick den där filten av mamma som jag hade haft som bäbis hade jag drömt om att få dela mitt livs viktigaste vändpunkt med mamma. Och efter år av kämpande så var hon inte där.

Det är vår familj som flänger runt i hela Sverige för att min systers familj inte orkar resa. De har varit hos oss en gång sedan de blev fler än två. Vi har varit hos dem någonstans mellan fem till tio gånger. Bara att skriva det här känns så fel för jag vet hur dåligt samvete min syster har över det. Men de är liksom där ändå: känslorna – att vårat liv inte är så viktigt i jämförelse med deras.

Sen är det mammas alkoholmissbruk. Känns som min sista säkra utpost i världen går upp i rök. Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag drömt om att flytta tillbaka till Sundsvall för att Oliver och Saga ska få växa upp med sin mormor och morfar. För att jag och M ska få vara mer än föräldrar till våra barn för varandra. För att jag ska kunna ta andpauser ibland. Jag har nog drömt så mycket om det att jag valt att inte se att missbruket fortfarande finns kvar där. För att jag inte vill förlora den säkra hamnen pappa lovade på vårt bröllop att vi alltid skulle ha hos dem. Jag vet att det är en sjukdom. Men igen så finns känslorna där, det gör ont inte bara för att mamma är sjuk utan för hur det påverkar mitt liv.

Vem ska plocka upp mig om jag faller?

Jag skäms över mina känslor. Att jag är inte är större än så. Men nu när de är ute där är det nog dags att växa. Att inse att jag måste vara den där hamnen – den där utposten – för dem. Jag har absolut ingen aning om hur man är som en sån, men jag tänker på hur det räckte med pappas erbjudande om att vara det för att jag skulle känna mig tryggast i världen. Så jag tänker att allt jag vet är att erbjuda att vara just det.

Sen inse det svåraste. Att jag just nu måste leta också andra trygga hamnar. För min är kanske bara en illusion. Inse att jag nog är rätt ensam just nu.

Fem en fredag v. 19: Förflyttning

Det händer mycket i mitt liv, samtidigt som det händer nästan ingenting i vardagen på något sätt. Jag har fått ett jobb till hösten, är mitt inne i de två sista kurserna på utbildningen och Saga blir ett år (!) nästa vecka. Jag blir 34 år på söndag, samtidigt som jag ska upp till Umeå för att tenta av ena kursen och påbörja den sista. Så veckans ämne på fem en fredag passar ju bra.

  1. När flyttade du senast?
  2. På vilket sätt tar du dig helst från plats A till plats B?
  3. Vad flyttas ofta runt hemma hos dig?
  4. Är du en soffpotatis eller hurtbulle?
  5. När förflyttar sig dina tankar till dagdrömmarnas värld?

När flyttade du senast?

Det var en galen helg som började med min disputation, fortsatte med ettårskalas och slutade med en flytt. Totalt slut efteråt men så sjukt lättad över att ha klarat av det.

På vilket sätt tar du dig helst från plats A till plats B?

Att cykla är grymt, det går oftast snabbare än bussen eftersom det går att åka raka vägen och det är bara att hoppa på när man önskar. Dessutom släpper man inte ut några avgaser, betalar ingen för vare sig biljett, drivmedel eller parkering. Och som pricken över i:et får man lite vardagsmotion. Har jag sagt hur nöjd jag är att vi köpte en cykelvagn till barnen? 🙂

Vad flyttas ofta runt hemma hos dig?

Vad flyttas inte runt? Skulle vara allt damm under soffan.

Är du en soffpotatis eller hurtbulle?

Mår bäst av att göra saker, det ger mig energi. Men ironiskt nog krävs det just nu mycket energi för att aktivera mig inklusive hela familjen så det hela har en tendens att bli en ond cirkel av inaktivitet. Men jag tänker att vi gör så gott vi kan.

När förflyttar sig dina tankar till dagdrömmarnas värld?

När jag blir uttråkad, ibland låter jag mig själv bli det för att få komma dit. På bussen eller tåget kan jag till exempel låta bli att ta upp telefonen, tidningen, boken eller vad det nu kan tänkas vara.

Fem en fredag v. 18: humör

Kör fem en fredag (på en lördag) den här veckan för även om tid är något som är begränsat just nu så är mitt humör inte det nu när hormonerna är tillbaka i sin vanliga månliga cykel..

1. Vad gör dig kreativ?

Låter helt knäppt men att strukturera upp och planera stökiga saker ger mig ett lugn och jag kan därför bli väldigt kreativ för att uppnå det. Annars rent generellt: att få uttrycka mig skriftligt.
2. Vad gör dig fnissig?

Att se fram emot något och stå där på morgonen bubblande att förväntan.
3. När blir du tävlingsinriktad?

Ofta, men inte lika ofta som förut. Jag vet hur underbart det kan kännas att vinna, speciellt som lag, från min volleybolltid. Men idag vet jag också så mycket mer än jag visste då.

Länge sedan nu. Hade nog inte kommit lika högt i dag, hade nog gjort ont också..
4. Hur vet man att du inte vill bli störd?

Det vet man. Jag går nämligen helt in i mig själv när jag är riktigt fokuserad på något. Då kan nästan vad som helst hända utan att jag registrerar det.
5. Om du är en pratsam person, vad gör dig tyst? Om du är en tyst person, vad gör dig pratsam?

Generellt är jag en tyst person men kan älska att prata om jag är är runt nära vänner och familj. Saker jag brinner kan också få mig att prata.