Fem en fredag v. 22: jeopardy 2

Fredag igen! Arbetsveckan slutade med ett, eller ja faktiskt två, fantastiska besked och nu ska jag njuta av helg (plus lite mer jobbade).

Här kommer fem en fredag i Jeopardyformat (kul!):

1) Det är sommarens smultronställe.

Vad är mamma och pappas båt? Men kanske blir det dåligt med smultron i sommar om ja ni vet, det där förbaskade viruset och allt.

2) Två saker som alltid finns i kylskåpet.

Vad är mjölk och smör? Har två kalvar här hemma, varav den ena är 34 år..

3) Det jag ser precis utanför dörren.

Vad är trapphuset? Nästan så man ser ett rökmoln också.. (blä)

4) En fysisk aktivitet jag inte förstår mig på.

Vad är Crossfit? (Förlåt alla Crossfit:are jag har förstått att det mer är som en livsstil än träningsform men varför ska det vara så dyrt och så macho och så mycket kaloriräknande? Ja jag vet fördomar.)

5) Något jag drömmer om just nu.

Vad är icke-social distansering? Distans och digital är inte mina favoritbörjan på ord just nu om man säger så. En digital kram eller kram på distans är såklart en fin tanke men det bleknar så i jämförelse med en riktig kram.

Jag andas, går och bär lättare

Dags för bra nyheter här på bloggen. Ni vet, livet är underligt, dagen efter jag skrev inlägget om bortsugen framtidstro och allt det där berättar en kollega att hon ska byta skola och att hon önskat hos chefen att de ska anställa mig nu när det öppnas en tjänst.

Och igår fick jag veta, efter lite sedvanlig byråkrati, att jobbet är mitt, eller ja, kommer bli det på måndag då ansökningstiden gått ut! Jag kommer alltså få en tillsvidaretjänst på en skola där lärarna snarare är kvar ett arbetsliv till skillnad från högst ett läsår.

I vintras när jag först satte min fot på skolan ska jag erkänna att jag inte var supertaggad. Ett till vikariat. Lära känna nya elever bara för att säga hejdå om några månader. Men sedan träffade jag eleverna. De var där för att lära sig, vissa säkerligen mest för betygen, men det fanns elever som verkligen var intresserade. Visst fanns elever som droppade in sent och som man fick pusha på lite extra, men inga som trotsade mina ord och testade gränser värre än mina småttingar här hemma.

Jag som lärare passade in. Det finns olika typer av lärare och jag har aldrig varit den där som inte ler mot sina elever innan jul.

För andra gången i livet ska jag skriva på en tillsvidaretjänst. Denna gång har jag större förståelse för vad en sådan tjänst innebär och hur avsaknaden av en sådan känns för mig – trygghetsnarkomanen. Jag andas, går och bär lättare, svävar nästan. Lite som att ha lagt av sig en väldigt tung ryggsäck.

Livet alltså. Hur det ena leder till det andra och hur vi alla hör ihop. Fantastiskt!

Två år

Det är dagar som denna som jag påminns om hur fantastiskt mitt liv är. Jag vet att det varit en hel del moll här på senaste tiden och det är väl så det är med livet. Sällan svart eller vitt, nyanser finns överallt.

Idag fyller Saga två år och när jag ser henne sitta där på andra sidan bordet, stark, bestämd och så full av liv på alla sätt så sprundlar livet i mig. Jag lever min dröm. Så full av kärlek, förundran, för lite sömn, för mycket ansvar, frustration, oro och bara underbart liv.

Det är verkligen fyllt av nyanser och jag lär mig förlikas med alla sidor av mig själv. Att jag är någons mamma är fortfarande, efter över tre år, något som känns overkligt. Den tacksamheten vet inga gränser. Jag har växt upp med att en mamma ska vara som den där otroligt omtänksamma och givmilda personen som samtidigt har en urstark kraft. Som Rons mamma i Harry Potter. Jag fyller inte de skorna. Men jag vet ändå att jag är menad för detta. Att få tillhöra en familj med band som jag är med och knyter på ett sätt som aldrig tidigare för mig varit självklart.

För två år sedan var det första dagen jag fick träffa dig utanför mig men sen dagen har du på riktigt bott inuti mig.

Fem en fredag v. 19: Just nu

Det var länge sen jag körde en fem en fredag. Känns som jag behöver få skriva lite, det har alltid varit så jag bäst hanterar och bearbetar min känslor. ”Just nu” känns också som ett passande tema eftersom det är mycket nu som tas en dag i taget och lite som kan planeras framåt. Så frågorna då:

1. Vad har du hunnit med idag?

Lämnat på förskola (Oliver cyklade på sin springcykel hela vägen, så duktig!) samt haft en mattelektion. Och drukit kaffe såklart.

2. Vad lyssnar du på?

Ljudet av tystnad när jag ställer frågor till mina elever i Meet. Har jag sagt att jag avskyr distansundervisning?

3. Vad kommer du göra härnäst?

Prata lite mer för mig själv i samband med två fysiklektioner senare idag. Jag vet ju att de är där bakom sina skärmar för jag kan se deras skriftliga svar i ett coolt tillägg i mina presentationer men det känns ytterst märkligt och väldigt ensamt att inte se och höra dem.

4. Vad befinner du dig någonstans?

På jobbet idag faktiskt. Känns skönt att få komma iväg och jobba härifrån istället för från köksbordet. Träffa en och annan kollega. För även om skolan ekar tomt på elever så känner jag mig lite mer som lärare bara av att sitta här och åtminstone få se all utrustning som jag skulle ha kunnat använda om inte om hade varit.

5. Hur är humöret idag?

Ledsen. Vet att jag inte borde klaga men saknar mina föräldrar. Önskar att vi hade haft bil. Då hade jag åkt ut till skogen för att bara vara.

Vi letar svar

Mina tankar om covid-världen vi lever i:

?????!!!!!…………..?????…..……………………

Typ.

Ingen vet väl egentligen men alla verkar vara villiga att göra kvalificerade gissningar. Vissa för att det förväntas av dem och vissa för att det är förbannat svårt att erkänna att kontrollen är utom ens händer. Mestadels.

Vi letar svar. Vi har lärt oss att allt går att hitta på internet. Problemet är väl att det alltid går att hitta de svaren man letar efter men att de flesta svar inte betyder jota, eller ännu värre. De betyder massor trots att ingen vet var de kom från eller ens är intresserad att ta reda på det. Bara det bekräftar det man gav sig ut för att hitta.

Sedan finns det såklart människor som har det till sitt jobb att leta svar. Jag hade det en gång i tiden. Nu försöker jag istället lära ut hur man på ett vetenskapligt sätt letar svar. Jag vet att sådana svar tar lång tid att hitta och att de sällan är allmänövergripande. I sin helhet skapar de sällan bra material till sensationsrubriker i kvällstidningar. Och de tillfredsställer inte allmänhetens ökande behov av snabba och enkla svar.

Så även om jag tycker det är jobbigt att leva med ovissheten så känns det bra att de som styr vårt land lyssnar på de som har som jobb att leta vetenskapliga svar. Trots att jag vet att vetenskapen fungerar på en annan tidsskala än den önskvärda och att svaren innehåller många reservationer så känns det tryggare än alternativet.

Skör

Jag känner mig skör idag. Kanske är det den tiden på månaden, kanske är det den rådande världssituationen som gör sig extra påmind, kanske är det båda.

Jag läste ett inlägg från en 70-plussare där hon berättade hur hon kämpade med att isolera sig själv. Det var inget snyftinlägg men jag blev bara så ledsen, hon kändes så ensam. Och så började jag tänka på alla som lever på äldreboenden och inte får träffa sina nära och kära. Därifrån dök min hjärna ner i mörkret och spiralade iväg på massa konstiga spår för att tillsist snurra tillbaka till mitt eget liv.

I perspektiv finns det inte mycket att klaga på med mitt liv. Men med tyngden i bröstkorgen så bryr sig hjärtat inte om att hjärnan säger så.

Jag saknar mamma och pappa. Jag har skrivit om det förr, att jag sörjer att mina barn inte växer upp med sin mormor och morfar. Och nu kan vi inte ens resa dit, eller de hit. Det är jobbigt att inte veta hur det blir till sommaren, ska jag överleva en hel sommar utan mamma och pappa? Blir det längre än så? Och här spårar mina tankar iväg till för mörka ställen igen.

Skör som sagt. För mitt liv är ju inte alls så dramatiskt som min hjärna fått för sig. Det är ganska som vanligt. Både jag och M jobbar (fast jag undervisar på distans vilket är en historia för sig som kan sammanfattas med ett blä), barnen är på förskola och vårt sociala liv är typ som vanligt eftersom vi typ inte hade något på grund av 100 mil till barnvakt oavsett virus.

Det är bara det att det känns som någon sugit framtidstron från mig. Vill skriva att det kommer bättre dagar och tro på det. Men just idag är inte en dag för det pga bortsugen framtidstro. Men det kommer bättre dagar..

När domedagskänslan trycker på

Alltså det är lätt att drunkna i alla nyheter just nu. Speciellt när en har varit hemma sjuk sedan i måndags. Domedagskänslan kryper närmare. Larmrapporter finns ett klick bort.

Jag flyr ett tag till böckernas värld men kommer på mig själv att tycka det är konstigt att karaktärerna så obrytt kan röra sig runt i samhället, gå på resturanger och åka till jobbet som att inget hänt. Men inget har ju hänt där.

Det är en konstig tid. En tid som förhoppningsvis få en att vara så mycket mer tacksam över allt bra i livet. Anpassa sig utan att förlora perspektivet. Kunna förlora sig själv i en bok och koppla bort. Eller i sina barns fortsatta lek. Eller i framtidsdrömmar. I ett radhus som håller på byggas. I en vår då allt detta förhoppningsvis är över men inte glömt. Då vi alla fyra kramar om varandra för första gången i vårt nya hus.