En helt vanlig mens

Min mens är tillbaka. Bara en helt vanlig mens. Så konstigt. Det var så länge sedan mens bara var något vanligt. Något som inte var laddat med en miljon känslor.

Det är inte direkt så att jag firar att den är tillbaka. Det är finnar, uppsvälldhet och mensvärk. Men det är ingen livsångest, ingen känsla av att falla längre ner i vad som känns som ett bottenlöst fall av rädsla, hopplöshet och förlorade drömmar.

Och det firar jag.

(Ps: tack för kommentarerna i mitt förra inlägg, när nu timmarna tickar ner mot midnatt får era ord det att kännas bättre)

Annonser

Livet sätter sina spår

Idag när jag sitter här med mina barn och kan andas ut inser jag vilken enorm psykisk påfrestning det har varit för mig att komma hit.

M hade blött näsblod igår och slängt det blodiga papperet i toaletten så när jag kom in dit var det lite blod kvar. Min mage blir till is samtidigt som min hjärna försöker förklara för min ångestmage att det inte kan vara mitt blod för jag har ju inte ens varit på toaletten. Dessutom är jag varken gravid eller försöker bli det så blod nu borde bara betyda att en vanlig harmlös mens har kommit tillbaka. Men om man har fått ångest av blod i cirka 4 år så antar jag att det sätter sina spår. När jag dessutom haft blödningar i tre graviditeter så kanske det inte är så konstigt.

Min första känsla när vänner eller bekanta lägger ut bilder på gravidmagar eller första bilden på deras mirakel på sociala medier är tyvärr fortfarande klump i magen. Den ersätts dock numera fort av otrolig tacksamhet och glädje, både för deras och vår skull. Men i min knäppa hjärna ekar det ändå någon form av stress och missunnsamhet – varför dem och inte vi? Kanske sitter den känslan kvar för att den alltid varit nedtryckt och fylld av skam. Men nu är det ju inte så längre, nu finns det kanske folk som tänker så om oss. Jag hoppas i så fall att de inte känner skam, för när livet är sådär fruktansvärt orättvist så borde man få skrika livet i ansiktet: varför inte vi?!

Mitt i kämpandet tänkte jag ändå att jag var rätt chill, men nä. Jag hade ju till och med dåligt samvete av en kopp drucken kaffe eller ett avklarat träningspass. När M hade semester för något höstlov sen följde han med på min jobbresa inte för att turista utan för att kunna ha ägglossningssex.. herregud, inte undra på att jag blivit lite knäpp. Eller när stressen inte ens helt försvann när vi fått Oliver, för då var det ju dags att kämpa för ett syskon.

Och då har vi ändå kämpat kortare än många andra kämpar där ute. Herregud vad imponerad jag är över dessa starka människor.

Och när jag nu går vidare i livet gör jag det med en enorm ödmjukhet. Livet kan vara tufft och alla bär vi med oss vår egen historia.

Tunga steg framåt

Det är konstigt hur mycket jag har längtat efter att få första läkarbesöket inför IVF spikat och nu när vi fått det så blev allt helt plötsligt så outhärdligt. Helt plötsligt så orkar jag inte vänta en dag till, jag vill dit nu. Eller ännu hellre, jag vill inte dit alls, jag vill vara som alla andra jag känner och aldrig behöva oroa mig över att aldrig få bli förälder. Jag vill också kunna säga: ”Nu är det dags för ett barn” och sedan stå där någon månad senare gravid. Jag vill inte vara undantaget; hon som folk ser och tänker ”Undrar hur det är att inte kunna bli gravid, det måste vara jobbigt, tur att det inte är mitt problem”. Jag är less på att vara avundsjuk på varenda kotte som har barn. Jag är less på att vara less på att höra alla prata om hur lite de sover och hur snoriga, trotsiga, lekfulla, gulliga och helt underbara deras barn är. Jag är så, så less för jag vill så gärna förstå hur det är.

Jag vet inte om de här känslorna kom för att jag är i min ”nere”-period som jag brukar befinna mig i några dagar i månaden eller om det bara blev så verkligt nu. Jag är inte bara ofrivilligt barnlös idag, jag kommer vara det för alltid. Även om vi en dag får barn, så kommer det med högsta sannolikhet förbli ett stort, stort projekt att bli med barn igen. Ett nytt berg att klättra över.

Det är bara så det är. Och jag kan vara hur arg och ledsen som helst över det och det kommer fortfarande att vara så. Det enda jag kan göra är att försöka ta ett berg i taget och den 1a mars kommer jag vara högre upp på det berget än jag varit tidigare. Jag antar att det finns något vackert i kampen också om jag väljer att se på helheten.

De infertilas smekmånad

En smekmånad varar historiskt sätt i just en månad för att brudparet ska kunna bli gravida. För mig är detta faktum på något sätt tragikomiskt; det får mig vilja börja skratta sådär galet hysteriskt. En månad liksom, ett försök och sedan gravid bara sådär – poff. Jag antar att det är verkligheten för många därute.

Vi gifter oss i april och sannolikheten att vi sätter igång med vår första ivf strax efter det är nog rätt hög. Det blir vår smekmånad, de infertilas smekmånad. Känns passande på något sätt. Hade det varit en saga hade det bara behövts ett försök och vem vet, ibland kan ju faktiskt livet verkligen leverera.

Förövrigt är det precis ett år sedan vi gick till kvinnokliniken helt ovetandes om att vi skulle gå därifrån en dag senare med en äggledare mindre och en ännu större tomhet. Tycker det är dags för en vändning nu.

En smekmånad sitter nog inte helt fel ändå, infertil eller inte.

Om att släppa taget och hitta ut

Jag har en plats jag kan besöka där jag bara kan vara. Ibland ligger jag där och kollar på molnen som åker förbi. Ibland sitter jag på en sten och ser ut över den vidunderliga utsikten – mil efter mil av natur. Ibland dansar jag runt, runt med skrattet bubblandes överallt.

Hon är också jag, hon som är lycklig bara för att hon lever. Hon bor i mig, men ibland glömmer jag bort att hon finns där. Speciellt nu för tiden när jag mest är rädd. Rädd för att njuta för mycket, att jag inte har gett upp tillräckligt mycket – borde jag dricka den där koppen kaffe på morgonen? Äta den där chokladbiten på filmkvällen? Ta ut mig fullständigt på det där träningspasset för att få känna den där härliga känslan av att ha gett allt? Planera den där drömresan utan en massa restriktioner och tänk om?

Vissa säger; lev som vanligt! Andra att det är skönt att kunna göra något själv för att påverka. Jag skräms av båda tankarna lika mycket. För det som var vanligt i mitt liv är inte längre det. Jag kan fortfarande bli skitförbannad över att jag inte längre kan hinka kaffe, ta en öl när jag känner för det, gå all-in på tävlingar och träningar eller planera att vara borta utan att först behöva kolla i kalendern om det är så att jag ägglossar under just någon av de dagarna. Speciellt när det ändå inte går – trots det jag har offrat. Jag inser ju själv att det här inte är något trevligt ställe att vara på, både arg och besviken på livet.

Det finns nog många vägar ut.

  1. Det räcker nu. Jag vill kunna leva som jag vill. Göra vad jag vill, när jag vill. Jag orkar inte kämpa mer.
  2. Ta en paus från kämpandet och komma tillbaka förhoppningsvis starkare
  3. Fortsätta leva som innan men fortsätta försöka.
  4. Acceptera att livet ändras och anpassa mig. Bestämma mig för hur mycket kaffe, choklad och träning som är bra för mig i min nya situation, som jag kan leva med utan det dåliga samvetet, och hitta nya vanor som passar bättre in i mitt nya liv. Acceptera det jag måste ge upp men också välkomna det som blivit bättre. Inse att livet går att leva ändå, fast på ett annorlunda sätt.

För mig finns det just nu bara en väg ut. Jag är inte beredd att sluta kämpa och jag är inte trött nog för att behöva en paus. Punkt 3 är svår för mig, för det verkar som den lättaste vägen ut, för jag vet ju att det visst går att bli gravid under de mest usla förhållanden. Samtidigt så hade jag aldrig gett mig in i en löptävling med en stark målsättning utan att vara förberedd. För att fortsätta på den metaforen så vet jag att jag måste hitta sätt att göra löpträningen roligare för orka fortsätta träna eftersom jag egentligen inte alls tycker om att springa, men älskar känslan av att komma i mål efter en stor utmaning. Jag vet inte hur stor den här utmaningen egentligen är, men jag vet att det är den största och viktigaste utmaning jag någonsin har tagit emot. Så därför finns bara punkt 4 kvar för mig.

Det är inte första gången jag skriver de här orden, antagligen för att det är lättare sagt än gjort att acceptera att livet inte blev riktigt som jag tänkt mig. Men är det något som det får vara nog av snart så är det detta mellanland där jag varken lever livet som innan eller lever alls för den delen. För är det något jag är ännu räddare för än allt jag nämnt ovan så är det att fastna här i mellanlandet medan livet traskar på utan mig.

Det är dags att sluta att vänta på livet nu och börja leva mitt nya liv istället. Det handlar inte om att hitta tillbaka till tiden då hon den där sprudlande, lyckliga jag var närmre utan att våga låta henne få ta plats i en tid där hon kanske inte verkar lika självklar. Låta henne höra hemma mitt i kämpandet och göra mig starkare.

Jag visste ingenting

Det har snart gått ett år nu. Ett år sedan jag kissade på en sticka och blev världens lyckligaste människa.

Läser dagboksinlägg från förra hösten.

Jag visste ingenting.

Kommer ihåg att jag sa till M när vi började försöka att om det inte går på vanlig väg så vill jag inte genomgå en massa medicinskt för att lyckas, då kan vi lika bra adoptera. Ha! Just det ja! Som sagt, jag visste ingenting. Jag var en av alla de där som inte förstår hur det är när det inte går, månad efter månad som blir till år. Jag visste inte att det skulle göra så förbannat ont. Så till alla er som är rädda att såra mig genom att säga något klumpigt för att ni inte förstår, ni behöver inte vara rädda, jag förstod inte heller någonting.

Så mycket som kan förändras på ett år. Idag hade jag kunnat vara mamma till en liten knodd på ca 4 månader. Det blev inte så. Såna tankar gör ont. Men såna tankar är också svindlande när jag inser att ett år är lika lång tid framåt som bakåt.

Att våga tro

Jag har alltid varit en pessimist, eller som jag själv skulle uttrycka det ”lite av en realist”. Så därför har jag också alltid haft lättare att fantisera ihop ett värsta scenario än att tillåta mig själv att tro på ett bästa. Men häromdagen när jag låg och slappnade av på en yogamatta och hörde barnskratt i bakgrunden så bara visste jag att sådana skratt kommer tillhöra mitt liv i framtiden. Det fick mig att slappna av mer än jag någonsin slappnat av på den där mattan och även fast jag kanske inte längre är lika tvärsäker som jag var då så kan jag inte låta bli att le och bli varm i hela mig när jag tänker tillbaka på hur den känslan kändes.

Det är så lätt att plåga sig själv med oro över att aldrig nå fram, så mycket svårare att våga tro på att det kommer att gå. Känslan av att livet skulle skratta en rakt upp i ansiktet – vem tror du att du är som kan gå runt och tro på något som ingen kan garantera? Men sanningen är väl den att ingen skulle skratta om jag aldrig når fram och jag skulle göra precis lika mycket ont som om jag inte trott alls. Så jag tror, oftast lite försiktigt som om jag är rädd för att något ska gå sönder, men ibland så starkt så det känns som om inget kan stoppa mig.

Och när allt kommer omkring så är ju framtiden trots allt min att forma.