Möta gränser

Jag har gjort lumpen. Efteråt, när folk frågar om jag inte tyckte det var att kasta bort ett år, har jag sagt att det var lärorikt. Att jag hade fått möta mina gränser och sett vem jag var då. Ojojoj vad jag inte visste att jag bara skrapat på ytan.

Sen jag blivit förälder känns det ibland som jag möter nya sidor av min själv varje dag.

I mina värsta stunder tänker jag att det kanske fanns en anledning till att vi knappt kunde få barn. Att anledningen skulle vara min oförmåga att hantera mina barn. Känslan när de lever vildar här hemma och ingenting når fram. Eller när de berättar att Oliver bitit ett annat barn och jag inte har den blekaste hur jag ska göra allt bra för alla.

I mina bästa stunder tänker jag att det finns en mening att vi fått två väldigt olugna barn. För att vilda barn kanske behöver lugna föräldrar?

Det är utmattande att ständigt vara så nära sina gränser. Oron, rädslan, det dåliga samvetet. Men det finns ju något som väger upp det. Glädjen, stoltheten och den ovillkorliga kärleken.

Fem en fredag, v.6: spel

Fem en fredag denna vecka har kategori spel. Något jag nästan inte har skrivit om alls trots att brädspelande typ är det enda sociala jag gör nu för tiden.

1. Vilken typ av spel gillar du mest?

Definitivt brädspel, favoriten är ”worker placement”- spel som till exempel Agricola och Caverna. Det förstnämnda har vi i spelgänget spelat orimligt många gånger.

Oliver har också testat på Agricola. För ca 3 år sedan.

2. Vilken kategori kan du bäst i frågesporter?

Naturvetenskap. Som oftast heter natur och vetenskap så jag får tillfälle att muttra lite över alla djurfrågor jag får som jag inte kan.

3. Monopol eller Risk?

Måste säga Risk även om det inte är någon favorit. Monopol… nej.

4. Spelar du något spel i mobilen?

Nej, eller ja, några gånger per år kommer det någon notis från Quizkampen. Då spelar jag en sån omgång.

5. Är du en dålig förlorare?

Vill säga nej men det är nog inte sant..

Nystart och designval

Sista dagen på nuvarande jobb. På måndag blir det ny skola med nya elever och nya kollegor. Den fråga jag har svarat på absolut flest gånger är ”hur känns det?” Konstigt, har varit mitt svar.

Men ärligt. Från den stunden jag meddelade att jag skulle sluta så har det lite känts som att jag inte längre varit en del av gänget. Så nu känns det mest skönt. Skönt att gå börja om. Men också läskigt. Jag vill ju göra ett bra intryck på nya jobbet, inte minst för att det bara är ett vikariat och jag behöver goda vitsord.

Annat i livet just nu: vab och designval till nya radhuset. VAB är ju inte så roligt för någon part så designval: den stora frågan just nu – ask eller ek? Golv alltså. Jag är sugen på ljus ask, M lite mer på ek. Vi har två veckor på oss att göra våra val. Den senaste månaden med ostimulerande arbetsuppgifter har jag mest befunnit mig drygt ett år framåt i tiden. Hur kommer det att kännas att flytta in? Få en egen gräsplätt, en ovanvåning, ett badkar. Ett askgolv?

Fem en fredag, v. 4: Revir

En fredag med vab och en insikt att mitt revir aldrig någonsin kommer innehålla bara mig själv och det är precis så jag vill ha det. Här landar jag.

Och så frågorna:

1. Vilka skulle du säga är dina expertområden?

Alltså när jag forskade var allt så smalt att jag många gånger ifrågasatte vad nyttan var i att vara expert på något så pyttigt. Men det jag allra mest tar med mig från foskningstiden är en arbetsmetod, en kunskap att hitta och sammanställa kunskap.

2. När inkräktar folk på ditt territorium?

Vilket territorium? Nej men min familj är nog mitt territorium. Tack och lov händer det väldigt sällan att folk inkräktar så mycket att jag lägger det på minnet.

3. Vad från ditt yrkesliv kan appliceras på livet i allmänhet?

Strävan att vara pedagogisk på jobbet är till stor del också min strävan här hemma. Fast på ett annorlunda sätt. Och djupandas. Djupandas är bra att kunna.

4. Hur stor eller liten är din privata bubbla runt dig?

Den är nog rätt stor på grund av att jag ofta blir så jäkla obekväm av att inte veta helt säkert hur nära folk vill ha mig. När det handlar om obekanta eller ytligt bekanta lider jag inte av avstånd men hade gärna minskat bubblan runt mina vänner.

5. När behöver du vara ensam?

Faktiskt inte så ofta, men helst på toaletten 🙂

Från en tid när en sekund var för lång tid att vända bort uppmärksamheten

Fem en fredag v. 2: Fem ord

Fredag äntligen och en fem en fredag.

1. Med fem ord: hur har din vecka varit?

Så konstig med snabba kast

2. Med fem ord: vad behöver du just nu?

Inspiration och ett nytt jobb

3. Med fem ord: hur är ditt humör?

Bättre, men så understimulerad tyvärr

4. Med fem ord: hur ser ditt hem ut?

Fullt med utspridda leksaker, igen..

5. Med fem ord: vad gillar du med januari?

Chansen att ta nya tag

Fem en fredag, vecka 1: Framåtblick

Nya året till ära kör jag en fem en fredag:

1. Vad är dina första planer för 2020?

Jag ska jobba en sista månad på mitt nuvarande jobb innan det blir nytt jobb i februari. Känns både vemodigt, skönt, spännande och skrämmande på samma gång.

2. Vad kommer du fokusera främst på under året?

Lite mer positiv inställning till, ja.., livet i stort. Har hamnat i en negativ spiral där jag mest är sur och irriterad. Hjälper absolut ingen.

3. Vad ser du fram emot under 2020?

Svårt. Det är så mycket som hänger på hur allt blir. Tänker att jag ska bli bättre på att ta tillvara vardagen, det vanliga. Livet egentligen.

4. Vad är något du tänkt göra 2020 du inte gjorde 2019?

Jag skulle vilja hitta någon träningsform som jag mår bra av på alla plan och som är hållbar – framförallt tidsmässigt. Och allra viktigast, som jag ser fram emot att utöva. Måste klura på vad som skulle kunna passa.

5. Hur skulle du önska att 2020 blir?

Det jag önskar mest är en tillsvidaretjänst till mig och en till M.

2019

Vilket år. På många sätt ett år bland andra men på de flesta sätt ett år helt olikt andra.

Det började rätt harmoniskt med föräldraledighet, visserligen också med exjobbsskrivande.

Det var också en hel del kaos med kräksjuka, annan sjuka och många stunder av allt annat än syskonkärlek. Jag har till viss del förträngt hur maktlös, arg och skuldfylld jag kände mig stundtals. Att vara ensam med en ett- och en tvååring krävde ibland mer energi än vad jag hade.

Det blev några resor till Umeå på grund av pluggandet. En av resorna var familjen med, då vi sa ett sista hej då till min kära mormor. Så många fina minnen jag har med henne, med kojor under bord, käpphästar i en vårskog full med vitsippor och magiska jular.

Saga fyllde ett år. Vi hade ett mysigt litet kalas här hemma.

Jag lämnade in sista arbetet och fick ut min lärarexamen ungefär i samma veva som jag fick mitt första lärarjobb. Men innan det var dags att börja jobba fick vi ett fint sommarlov tillsammans.

Det blev många fina minnen. Det blev också en hel del resande. Det är kanske alltför lätt att glömma hur krävande det kan vara för en tvåring, men jag hoppas att jag i alla fall lärde mig att sänka kraven på både honom och mig.

Hösten kom och hösten gick. Intensivt är det ord jag väljer när folk frågar mig hur det är att vara (ny) lärare. Jag vet ärligt inte riktigt var jag hämtade energi, om det var hemma eller på jobbet eller inte alls. Som tur är är det inte riktigt samma typ av energi som används på de båda ställena, så på något sätt tror jag att jag hämtade och blev av med energi både hemma och på jobbet.

Oliver blev tre år och det firades med årets andra glasståg. Kusinerna kom och hälsade på dagen till ära, ända från Stockholm. Så fint att se de tillsammans. Det var en av sakerna jag sörjde när vi förlorade vår lilla en-millimetare – min syster var nämligen gravid samtidigt som mig. Men tänk så bra allt blev ändå.

Sen var det bara sista rustchen kvar av året. Finns egentligen väldigt mycket att säga om det. Båda tråkiga och roliga saker. M som förlorade ett jobb, jag som säkrade min inkomst till våren med ett nytt jobb och ett köpt radhus (!) Men framför allt så har det här varit en underbar tid med barnen. Saga sprutar ut nya ord och har verkligen lärt sig att visa sin vilja och ta plats. Oliver har liksom landat i sig själv. Han ”byggjobbar” här hemma och berättar om allt han tänker på och jag förundras hela tiden av honom. Aldrig trodde jag att han skulle kunna roa sig själv (och en hel tågvagn) i en nio timmar lång tågresa. Men det är nära på en fröjd att resa med honom. Det säger en hel del om hur mycket som har hänt på bara ett år. Tågresan ledde i varje fall uppåt i landet och vi fick en underbar jul hemma hos mina föräldrar med mommo och mopa.

Och nu är det alltså dags att säga hej då till 2019 och välkomna ett nytt år, till och med ett nytt årtionde. Känns futuristiskt på något sätt. Men också ett utmärkt år för nystarter med nya (hoppas, hoppas) jobb och byggande av vårt nya hem. Jag väljer att gå in med hopp för det känns så mycket bättre än alternativet.

Gott nytt år från familjen Ö.