Fem en fredag v. 31: Sommarminnen

Passande rubrik idag eftersom mitt ”sommarlov” slutar nu och jag ska börja jobba på måndag. Det är länge sen sist nu och det känns både läskigt och skönt. Så här kommer fem en fredag:

  1. Vad ser du gärna mer av i sommar?
  2. Vilket är ditt för i år hittills skönaste sommarminne?
  3. När var du som mest lat?
  4. Vilken upptäckt har du gjort i sommar?
  5. Vad har du gjort i sommar du inte gjort tidigare?

Vad ser du gärna mer av i sommar?

Jag hade nog blivit smått galen om inte årstiderna hade växlat så börjar faktiskt känna mig klar med sommarn och redo för hösten.

Vilket är dit för i år hittills skönaste sommarminne?

Att få se Oliver leka med sina kusiner har varit magiskt. Det är en hel del som har varit tufft med att ha varit på resande fot i två veckor men de fina minnena är de jag håller hårt i.

När var du som mest lat?

Om kvällarna när lugnet har lagt sig. Då har det inte blivit många knop.

Vilken upptäckt har du gjort i sommar?

Vet inte om jag kan kalla det upptäckt eftersom jag nog redan visste det med liksom glömt bort det i allt annat. Men orientering är förbannat kul alltså. Spenderat en vecka i de östgötska skogarna på O-ringen och insett (igen) att det är det absolut bästa sättet att få röra på sig. Med en karta i ena handen och kompass i andra, stegandes rakt genom skog och mark på jakt efter nästa kontroll.

Efter femte och sista etappen

Vad har du gjort i sommar du inte gjort tidigare?

Bott i stuga hela familjen som tvåbarnsförälder. Hade någon sagt till mig att det skulle vara mitt liv för några år sedan hade jag inte vågat tro på det. Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig oron och känslan av hopplöshet över allt jag inte känner jag kan kontrollera. Men mest av allt den obeskrivliga kärleken.

Annonser

Minnen och livet

Nu har vi varit lediga tillsammans hela familjen i en månad. Mestadels har vi inte gjort något speciellt. Men vi har också testat på minivandring här i Skåne eftersom jag drömmer om en längre vandringstrapats med hela familjen.Vi har varit hos M:s familj på husjubileums/60årsfest.Vi har som genrep varit ute i bokskogen och orienterat inför stundande O-ringen med Oliver i bär-ryggsäck och Saga i bärsele.Inser att bilderna ser väldigt idylliska ut (i alla fall såsom jag tänker mig en idyll) och visst var det så i det stora hela. Såsom jag kommer minnas det. Men bakom bilderna finns såklart mer. Mer liv. Mer verklighet. Det finns en mamma som i förtvivlan undrar om det går att bli mer arg och om hon i så fall kommer överleva det. Som i vissa stunder väljer att stirra rakt ut i ingenting och andas än att ta striden. Det finns i de stunder ibland både främlingar och släktingar som med blickar och ord undrar om det kanske inte är bättre att bara ryta till. Vem tror de jag är egentligen? Klart jag ryter till ibland, jag är ju bara människa och mitt tålamod har också gränser. Det finns stunder då jag tänker att jag inte orkar mer samtidigt som jag vet att jag skulle orka vad som helst för deras skull.

Igår kväll under nattningen blev jag avbruten i mitt läsande sjuhundraelva gånger och kände hur jag var på väg att behöva börja andas mer medvetet för att behålla tålamodet. Men så börjar han med ”mamma…” och fortsätter med den där filosoferande rösten han får när han delar med sig av sina underbara tankar och plötsligt är inget jobbigt utan bara så rätt där och då. Han berättade bland annat att han minsann skulle få använda en stor hammare när han blev stor och att han då skulle nå ner till golvet med fötterna när han satt på en stol.

Imorgon bär det av till O-ringen där vi ska möta upp med mina föräldrar. Sen följer en vecka hos dem. Jag längtar med ett barns pirr i magen och ser fram emot liv i alla dess former.

När ingenting blir för mycket

Skrivtorkan. Den där känslan när mina kvällar plötsligt lämnas öppna för annat än pluggande. När jag skulle kunna ta upp yogan igen, städa lägenheten, framkalla bilder och fixa fotoböcker, långsamt förbereda mig inför hösten, ta en löptur, kolla vad som hänt på Netflix. Och jag gör typ ingenting. Det är som att jag inte orkar börja eller kanske är det att jag inte orkar välja. Det är saker jag vill göra och saker jag vet att jag kommer må bra av. Ändå så blir det liksom ingenting.

Kanske är det ingenting jag behövde ett tag.

Men nu är ett tag över för jag känner ändå mig själv. Jag vet att jag skulle kunna stanna i ingenting hela sommaren men jag vet också att någonting kommer att få mig att må bättre.

Ikväll är det inbokat brädspel med kompisarna. Det är någonting. Imorgon ska jag ta tag i städningen och fösta yogan på månader.

Dagarna kan vi ta i ett annat blogginlägg. De är intensiva även när de är händelselösa, känslofyllda och minst en gång varje dag blir jag knockad av en kärlek som är större än mitt liv. Men de lämnar mig också dränerad och ibland räcker inte en kväll för återhämtning. Det är nog därför jag känner att kvällarna är för dyrbara för att ägnas åt ingenting när ingenting också dränerar mig, fast på ett annat sätt.

Lärarexamen

Jag sitter på tåget hem från Umeå och sista träffen under utbildningen. Nu ska jag bara sammanställa den sista uppgiften sen är jag klar!

Jag vågar knappt räkna ihop hur många år jag spenderat på universitetet men blir väl en sådär 12 år och 4 examina. Och till hösten blir det mer skola, fast som lärare. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Och nu kan alla sluta läsa för nu är det varning för skryt, men tänker att det här är det bästa forumet för skryt eftersom det går att sluta läsa utan större dramatik 🙂

Januari 2018 påbörjade jag utbildningen mot ämneslärarexamen fullt medveten om att jag var gravid och redan hade en knodd ute i världen. Utbildningen skulle dessutom gå på mer än helfart. Så idag, ett och ett halvt år senare har jag alltså slutfört utbildningen och fött ett barn som dessutom hunnit bli ett år. Det har inneburit resande fram och tillbaka till Umeå som höggravid, pumpande av bröstmjölk på personaltoaletten på en gymnasieskola dagligen i fyra månader och skrivande in på nätterna när småttingarna sovit.

Har det varit värt det?

Ja jag tycker ändå det. Jag förstår de som tycker att det hade varit smartare att skjuta upp utbildningen ett år för att verkligen ta sig tid att vara föräldraledig och inte behöva tänka på allt som måste hinnas med när barnen somnat.

Men jag förstår också mig själv och min vilja att bli klar och få ett jobb så snabbt som möjligt för att skapa en stabil familjesituation för vår familj.

Jag är stolt över mig själv och min man som valt att stötta mig. Det här har verkligen varit en team-insats och till hösten så kommer vi ha dubbel inkomst för första gången på ca tre år.

Fem en fredag v. 21: Önskningar

Det är med skräckblandad förtjusning jag inser att vårterminen nästan är slut. Helt ärligt mest förtjusning. Jag känner mig helt slut på energi av för lite sömn och ett ständigt förhandlande med tvååringen samtidigt som jag springer efter ettåringen som klättrar överallt eller får för sig att stoppa något olämpligt i munnen som den förstnämnde lämnat framme.

Så ja, sommaren får gärna komma nu.

Men nu, fem en fredag och snart helg!

  1. Vilka tre önskningar skulle du be en ande om?
  2. När gick din senaste önskan i uppfyllelse?
  3. Har du någon gång sett ett stjärnfall?
  4. Önskar du dig något när du blåser ut ljus på tårtan?
  5. Vad önskar du inte din värsta fiende?

Vilka tre önskningar skulle du be en ande om?

Hälsa för mig och mina nära. Att läraryrket kommer passa mig som handen i handsken. Och så borde jag väl önska något mer altruistiskt och världsomfattande, problemet är väl att det finns så mycket i världen som skulle kunna vara så mycket bättre.

När gick din senaste önskan i uppfyllelse?

Jag lägger sällan vardagsönskningar på minnet så får ta en stor önskan. Att vi fick en frisk flicka och en fin förlossning. Kan fortfarande inte förstå att vi har välsignats med två fantastiska barn.

Har du någon gång sett ett stjärnfall?

Ja, en stjärnhimmel på en plats dit inte stadsljus når är magiskt.

Önskar du dig något när du blåser ut ljus på tårtan?

Längesedan jag blåste ut några ljus men det är inte så länge sedan jag önskade vid varje tillfälle jag fick: pepparkakor i tre bitar, fyra lika siffror på mobilklockan, v-brunnar, k-brunnar, ja allt möjligt. Inte för att jag faktiskt trodde att k-brunnar kunde ge mig några barn utan mer för att det inte fanns något jag kunde göra för att få min – vår – önskan uppfylld annat än att hoppas och gå på brunnar.

Vad önskar du inte din värsta fiende?

Förlora dem man älskar mest. Världen behöver mer kärlek, inte mindre. Jag hoppas verkligen att jag fortfarande står vid de orden om jag en dag skulle få en fiende.

Ett år med vår älskade Saga

För ett år sedan igår, mitt i vad som skulle visa sig vara en enda sommarlång värmebölja, valde du att titta ut.

Efter några magiska dygn med gos på patienthotellet i Lund var det dags att träffa storebror.

Efter att lite avvaktande känt in läget så vågade han sig fram för att säga hej. Det blev en sommar i stort sätt helt utan regn men med fotbolls-VM och din första resa till mormor och morfar.

Innan det var dags för mig att spendera dagarna som lärarpraktikant så fick vi lite tid tillsammans bara du och jag medan Oliver skolades in på förskolan.

Sedan var det ni två hela hösten:

Det blev jul, din första jul. Vår första jul som en familj på fyra.

Ett nytt år kom och det blev min tur att vara hemma med dig. Vi flyttade runt lite sängar och sånt här hemma och plötsligt hade du och Oliver ett eget rum tillsammans.

Våren kom smygandes och vi gjorde vår första hotellresa som familj och köpte en cykelvagn lagom till värmen hälsade på.

Det har varit ett fantastiskt år. Det har varit fantastiskt att följa dig, att få se dig bli en egen person. Du är vårt bustroll och solstråle, alltid redo att testa något nytt.

Min säkra hamn brinner upp

Mamma mår dåligt, min syster mår dåligt. Och jag mår dåligt för hur det påverkar mitt liv.. så egocentrerat men det är väl dags att jag slutar att låtsats att det inte är så. Förhoppningsvis ett steg från mig själv mot dem. Men först ett accepterande.

Över att mamma knappt visste vem jag var när jag upplevde det största ögonblicket i mitt liv – att själv bli mamma. Istället var hon full av tunga mediciner och behandlingar mot psykos. Det tog något från min upplevelse. Ända sen jag i skamfylld svartsjuka var med när min syster inför sitt första barn fick den där filten av mamma som jag hade haft som bäbis hade jag drömt om att få dela mitt livs viktigaste vändpunkt med mamma. Och efter år av kämpande så var hon inte där.

Det är vår familj som flänger runt i hela Sverige för att min systers familj inte orkar resa. De har varit hos oss en gång sedan de blev fler än två. Vi har varit hos dem någonstans mellan fem till tio gånger. Bara att skriva det här känns så fel för jag vet hur dåligt samvete min syster har över det. Men de är liksom där ändå: känslorna – att vårat liv inte är så viktigt i jämförelse med deras.

Sen är det mammas alkoholmissbruk. Känns som min sista säkra utpost i världen går upp i rök. Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag drömt om att flytta tillbaka till Sundsvall för att Oliver och Saga ska få växa upp med sin mormor och morfar. För att jag och M ska få vara mer än föräldrar till våra barn för varandra. För att jag ska kunna ta andpauser ibland. Jag har nog drömt så mycket om det att jag valt att inte se att missbruket fortfarande finns kvar där. För att jag inte vill förlora den säkra hamnen pappa lovade på vårt bröllop att vi alltid skulle ha hos dem. Jag vet att det är en sjukdom. Men igen så finns känslorna där, det gör ont inte bara för att mamma är sjuk utan för hur det påverkar mitt liv.

Vem ska plocka upp mig om jag faller?

Jag skäms över mina känslor. Att jag är inte är större än så. Men nu när de är ute där är det nog dags att växa. Att inse att jag måste vara den där hamnen – den där utposten – för dem. Jag har absolut ingen aning om hur man är som en sån, men jag tänker på hur det räckte med pappas erbjudande om att vara det för att jag skulle känna mig tryggast i världen. Så jag tänker att allt jag vet är att erbjuda att vara just det.

Sen inse det svåraste. Att jag just nu måste leta också andra trygga hamnar. För min är kanske bara en illusion. Inse att jag nog är rätt ensam just nu.