En harmonisk, trött föräldraledig mamma (som i alla fall är good enough)

Två veckor in i min föräldraledighet och jag känner mig rätt så harmonisk. Om än en väldigt trött harmonisk människa. Saga sover dåligt på nätterna och jag håller mig fast i alla livlinor jag kan hitta: en utvecklingsfas (finns de på riktigt eller är det ett påhitt för att trötta föräldrar ska orka stå ut?), tandsprickning, magont. Men som sagt på något sätt ändå harmonisk, i alla fall så här på kvällarna när jag glömt bort (förträngt) hur jobbigt det är att vakna mitt i natten när man bara vill sova.

Dagarna går i ett. Frukost, lämning, lunch, egentid när Saga sover, hämtning, handling, fixa mat, äta, röja/leka, nattning, plugg. En del dagar blir det träning också och idag träff med föräldragruppen. Det kanske låter hektiskt men jag känner att jag ändå har börjat året mer förlåtande mot mig själv. Mitt mantra just nu är ”good enough” och även om det känns lite som att jag fuskar så känns det på något sätt också rätt. Som att jag behöver ha det förhållningssättet den här våren. Inte för att överleva, för det hade jag nog också gjort med alla krav på mig själv, utan för att testa och få lära känna en annan sida av mig själv.

Det kanske också låter som rätt tråkiga dagar och så kanske det även kan kännas ibland. Men dagarna består också av: Härliga promenader till och från förskolan med alltid lika intressanta ”samtal” med Oliver. Stunder hemma med Saga för mig själv då jag bara kan känna lugnet. Egentid med yoga, Netflix, promenad, löpning, en bok eller vad jag nu vill hitta på under lunchvilan (det stämmer, jag varken städar, tvättar eller viker tvätt..). Och stunder när jag få bevittna syskonkärlek, de blir faktiskt fler och fler.

Och även fast jag inte skulle vilja vara föräldraledig resten av livet så trivs jag väldigt bra.

Annonser

Fem en fredag v. 2: sena kvällar

Kör fem en fredag denna vecka igen, trevlig idé tycker jag. Dessutom kan jag relatera till veckans tema då Saga har fått för sig att sova dåligt.

  1. Vad är det bästa med att vara vaken när alla andra sover? Så här på kvällen när en hel dag har passerat så kan jag ändå tycka det finns något mysigt med att bara jag och Saga är vaken, känns lite som att vi har hela världen för oss själva. Fast där på natten så känns det ärligt talat mest jobbigt och hopplöst och jag funderar då ofta när jag egentligen ska få sova tills utvilad.
  2. När var du sist vaken mitt i natten, och av vilken anledning? I natt med Saga
  3. Vilket sent öppet ställe har någon gång räddat dig, och varför? Säkert någon affär någon gång men kan inte komma ihåg specifikt tillfälle
  4. När du inte kan sova av någon anledning, vad håller dig sällskap? Jag tycker om att läsa innan jag ska sova, speciellt när jag inte kan somna. Nu är dock kvällarna tillägnat till plugg då det är den enda tiden jag har tid till det. Längtar tillbaka till mina böcker..
  5. Vilket tv-program som liten fick du inte se för att det gick för sent? Det var ofta jag smög upp till mamma och pappa när jag inte kunde sova. Då hände det att jag såg arkiv x med dem. Det var mysigt att titta på tv med mamma och pappa men jag har min insektsfobi att tacka arkiv x för.

Med hopp om att få sova i natt.

Namaste

Nyss hemkommen från träningen idag fick jag en insikt.

Träning har betytt lite olika saker för mig under olika perioder i mitt liv. När jag var liten testade jag på det mesta tills jag fastnade för volleyboll. Under min studenttid spelade jag på en relativt hög nivå. Jag älskade verkligen matcherna. Att få tävla. Att få lyckas. Det gjorde ju jag såklart inte hela tiden, men jag satsade verkligen på det fullt ut. Träning var prestation för mig. När jag slutade spela volleyboll så följde den synen på träningen med. Alltid mot något mål och ständigt jämföra mig med andra.

Det som slog mig idag efter träningen var att det inte alls är lika mycket så nu. Jag har nått ett ställe i mitt liv där syftet med träning är mitt välbefinnande. Jag behöver inte längre räkna kilometertider eller snegla på hur många armhävningar personen bredvid mig orkar.

Så att träna mammaträning på en crossfit-anläggning kanske inte är optimalt för ett sånt mindset. Men det ligger nära hemmet och jag kan själv bestämma vad den träningen ska betyda för mig. Sen yogar jag lite här hemma, det är närmre och precis vad jag behöver. Det finns något som är väldigt genuint och essentiellt med yoga som jag inte riktigt kan förklara.

Det mindre kravfyllda

Denna vinter och vår är det jag och Saga. Och Oliver såklart när han inte är på förskolan. Första dagen snart avklarad och trots alldeles för lite sömn senaste tiden gick det faktiskt bra. Mina hjärna går på kaffe och dagsljus så kanske bra att jag inte behöver använda den till avancerade saker just nu, ja förutom ett exjobb då.. Känner mig lite såhär just nu:

Hej hej vardag är förövrigt min inspirationskälla för tillfället och jag är riktigt sugen på den nya boken Hej igen vardag.

Trots sömnbrist är jag ändå pepp på föräldraledigheten. Det händer så mycket med Saga just nu. Hon har precis lärt sig krypa och utforskar för fullt här hemma. Ser fram emot lunchpromenader, träffar med föräldragruppen, träningen som sätter igång imorgon (hoppas Saga är lika pepp..).

Ser också fram emot att komma igång med löpningen och tänkte passa på att testa en ny löpteknik nu när min kondition ändå är i botten. Till sommaren har nämligen jag och M anmält oss till O-ringen som i år kommer vara i Norrköping. Jag har inte orienterat på läänge men ska bli roligt ändå. Det bästa med orientering är att jag faktiskt inte känner så stora prestationskrav, jag tycker mest det är härligt att få komma ut i skogen.

Överlag tänker jag att det är det jag ska sträva efter nu i vår – det kravlösa. Eller i alla fall det lite mindre kravfyllda, om jag ska vara realistisk.

Fem en fredag v. 1: Nystart

Fick mersmak av att skriva under blogg-julkalendern jag hakade på så blev så himla sugen på denna grej när jag såg den på en blogg jag började följa under julkalendern:

Det hela går helt enkelt ut på att svara på fem frågor; denna fredag passande nog med temat nystart.

  1. Nytt år, nya möjligheter sägs det – vad tar du dig an härnäst?
    Föräldraledighet! Det känns dock lite sorgligt att jag inte kommer kunna vara helt föräldraledig då jag ska hinna med att avsluta ett examensarbete samt läsa två kurser jag missade förra vårterminen i samband med att Saga föddes. Men jag ser fram emot att få tid med bara Saga, kunna ta härliga barnvagnspromenader samt sätta igång med träningen.
  2. Vad är något som är återkommande för dig varje januari? Finns säkert mycket, men inget speciellt jag kan komma på. Skulle vara känslan av ett nytt år med lite extra energi att ta sig an sånt jag vill ändra på.
  3. Vad är ett nyårslöfte du lyckats hålla under ett helt år? Jag brukar faktiskt inte avge nyårslöften längre. Gjorde det när jag var yngre men de hade en tendens att kännas antingen för banala eller för stora allt eftersom åren gick.
  4. När välkomnade du senast något nytt i ditt liv? (förutom 2019!) Alltså allt bleknar i jämförelse med när vi fick välkomna vår Saga i maj så jag kommer liksom inte på något annat vi välkomnat sedan dess.
  5. När känns ett år inte längre nytt för dig? Det brukar faktiskt gå ganska snabbt, antagligen för jag oftast känner mig rätt så taggad inför ett nytt år och tänker lite extra på livet och hur livet kanske kommer att ändras eller fortsätta vara under året jag har framför mig. Kanske inte är så konstigt att jag föll pladask för en lista som denna..

2018

2018 är året då mitt liv blev komplett. Året då vi fick välkomna Saga till vår familj. Men låt oss börja från början.

Man kan säga att året började i Umeå. Av ren och skär tur lottades jag in som reserv på ett utbildningsprogram i pedagogik som skulle pågå under 2018. Det här innebar, trots att programmet gick på distans, en del träffar i Umeå under våren. Det är långt mellan Umeå och Malmö – ungefär ett SJ snabbtåg plus ett nattåg. Men vill ni veta en sak? Jag och min gravidmage fick sitta ner i lugn och ro och filosofera över livet utan avbrott och sedan sova en hel natt utan att undermedvetet vara beredd på att gå upp. Det var ganska skönt kan jag tala om. Åkte också upp en av gångerna tillsammans med familjen. Det var inte en lika avkopplande resa.

20180210_081052

Umeåresorna var också första gången jag sov borta från Oliver. Och hur underbara hotellfrukostar och avkopplande hotellnätter det än var så skar det i hjärtat av att inte få stoppa om min älskling, pussa honom på pannan och viska i hans öra att jag älskar honom.

Under våren växte såklart min mage också. Trots detta hade jag svårt att ta in att jag faktiskt skulle föda ett barn. Trots att jag kände mig mer gravid än jag någonsin kände mig med Oliver i form av tung – halvt oanvändbar – kropp, dåligt humör, tröttast i världen och obefintlig blåsa så verkade inte hjärnan kunna processera att detta hände igen.

FotoJet-1.png

Sen, efter en drömförlossning, var hon alltså hos oss. Vår Saga. Först när jag låg där med henne bredvid mig den första natten insåg jag hur mycket oro jag hade burit på genom graviditeten. Hur mycket jag faktiskt inte hade trott att det skulle gå vägen. Lättnaden över att just den oron är något jag kan släppa lever kvar hos mig ännu.

Vi levde verkligen i en bubbla i somras. Det var mest bara vi. Det är annorlunda att växa från tre till fyra jämfört med att växa till tre. Med Oliver fick vi nya identiteter som föräldrar. Med Saga kunde vi vila i ett sorts lugn. Men för Oliver var Saga den hitintills största förändringen i hans liv. Därför är jag glad att vi hade möjligheten att vara hemma alla fyra i Sagas nästan fyra första månader hos oss.

20180828_160658

Hösten kom. Jag påbörjade min praktik på heltid samtidigt som Oliver började förskolan. Det var lika befriande som skrämmande att behöva tänka mer avancerade tankar igen. Med amningshormoner, nätter med uppvak och i stort sätt ingen tid till återhämtning då i stort sätt all ”egentid” då barnen sov gick till att planera lektioner eller skriva på exjobb, så var det lite som att hjärnan kändes full av bomull och tankarna var därför oftast svåra att nå. Inte speciellt snabbtänkt med andra ord. Kanske inte den bästa egenskapen vid undervisning. Men det gick, trots en smärre identitetskris. Jag lyckades på något sätt också hålla liv i amningen genom att pumpa inne på personalens handikapptoalett två gånger om dagen.

Så nu säger jag hej då till 2018 och konstaterar att året till mångt och mycket kan sammanfattas med: ”så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd”.

Säger välkommen 2019. Föräldraledighet, avslutande av pedagogikutbildningen och förhoppningsvis ett lärarjobb till hösten. Det känns som ett bra år.

Gott nytt år önskar Familjen Ö!

Lucka 24: Så väljer jag att fira in ett nytt år

Jag tycker om nyår. Har det varit ett skitår är det skönt att få lämna det bakom sig. Har det varit ett underbart år är det fint att få hylla det. Därför brukar jag spendera årsskiften med de närmaste. Kent säger det bäst: ”Sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor”. Och sorgen delas bäst med de närmaste.

Glädjen också.

Mitt 2018 ska hyllas om en vecka. Tillsammans med familjen och närmaste vännerna. För 2018 var magiskt. Vi fick välkomna en ny liten person till vår familj. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Men det gör inget, de finns här hos oss och det är allt som behövs. Jag behöver inte förstå det.

20180516_091854

Världens lyckligaste (kameran har också lyckats fånga hur man kan se ut efter den enorma urladdningen som är att föda barn..) knappt en timme efter det där underbara ögonblicket när ens barn läggs upp på bröstet

Nu vill jag passa på att önska en god jul och ett gott nytt år!

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.