Hittat hem

Ibland slås jag av ögonblick då jag inser att nu, nu är jag här. Precis här där jag vill vara. Jag liksom slås av insikten att jag kan sluta den där eviga färden mot det bättre och bara vila i nuet.

Idag var en sån dag.

Idag var vi iväg på en spontan upptäcktsfärd i våra nya trakter. Jag tror att den där insikten byggdes upp då. Jag hade ingen aning om att alla de där fälten som såg så otroligt platta och skoglösa och ja, tråkiga ut den där första gången Skåne hälsade mig välkommen för drygt 15 år sedan, dolde sån rikedom. Men nu vet jag.

Och sedan, när vi nästan var hemma, så pass nära att vi kunde se vårat lilla hus där i raden av de andra små gulliga husen då slog den till – den där insikten.

Vi bor här. Vi bor mitt i den här drömmen. Och tro mig, allt i mitt liv är verkligen inte rosa och fluffigt hela tiden. Men nu kan jag åtminstone landa i känslan att jag har hittat hem.

Livskvalitet

Vi är inflyttade om inte inbodda. Vår livskvalitet har ökat något enormt. Så tacksam. Just nu rör sig barnen fritt UTE i kvällsolen på vår lilla uteplats. Då må det vara så att gräsmattan inte har kunnat läggas på grund av svenskt vårväder.

Livet är gott.

Fem en fredag v. 13: Framtiden

Hej från flyttkaoset! Nu bär det snart av, bara en vecka kvar. Så lika bra att ta en paus och köra fem en fredag.

1. Vad kommer du göra om två timmar?

Flyttpackar låda tjugo,trettio-nånting. Det märks knappt att något är nerpackat..

2. Till när i framtiden skulle du vilja hoppa?

En vecka framåt, det är så spännande nu 🙂 Två års väntan på ett litet hus går mot sitt slut och det känns så bra.

3. Hur tror du ditt liv har ändrats om fem år?

Om fem år är jag en bra bit in i mitt 40e år 😯. Men det är ju såklart hos barnen man märker att åren verkligen går. Vi kommer alltså att ha en nästan 8-åring och en 9-åring. Så overkligt det känns. Vi kommer alltså inte vara småbarnsföräldrar, vilket hela livet just nu definieras av känns det som.

4. Vad tror du att du har börjat med om ett år du inte gör idag?

Förhoppningsvis pyssla i en liten trädgård. Det spelar egentligen ingen roll hur det går, bara att ha möjligheten att göra det känns stort.

5. Vad är något du vill göra när nuvarande restriktioner är borta?

Oj, det är de små guldkornen i tillvaron jag saknar. Att strosa runt bland människor som möts, att klämma in för många nära och kära i ett vardagsrum, att känna en arm mot min egen på en afterwork, att se tonårskärlek utspela sig i utkanten av min tillvaro. Att aldrig mer ha ett klassrum som består av svarta rutor på en skärm med namn under, att få överraska barnen med roliga aktiviteter utan att känna mig som en brottsling. Att inte behöva fundera över hur lång tid det tar innan jag får träffa mamma och pappa igen. Att umgås på alla sätt och vis.

Dags att släppa in solen

”Bara att bita ihop till påska” skrev jag då, där i början av året. Och som jag bitit och så trött jag är efter allt krampaktigt uthållande. Men nu står jag här, första kvällen på påsklovet. Jag hoppas innerligt att det blir lite lättare nu. Psykiskt. För rent fysiskt blir det till att ta i. En lägenhet ska plockas ihop, rensas och städas. En bunt prov ska rättas och en trave labbrapporter. Sedan, efter påsklovet, tre dagar till innan den ihoppackade lägenheten ska flyttas, ja alltså inte själva lägenheten då utan innehållet. Ett hem.

Efter det har vi helt oberoende restriktioner en trädgård och en bil som kan ta oss mot lite nya vidder.

Då kanske också våren tar sig in till det här gråtunga hösthjärtat. Då kanske solen får kännas mer som en hyllning än en retsam onårbar lockelse.

”Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.”

Ur Karin Boye ”Ja visst gör det ont”

Fem en fredag v. 8: Team building

Hej, hej från sportlovet. Passar på att skriva lite medan vi spelar uppemot vad som känns som hundrade spelomgången av Den försvunna diamanten.

Team building är väl något vi försökt så gott vi kan med här hemma under det senaste året. Försökt dela på vabbandet, tillsammans med varierande resultat försökt skapa ordning i kaoset och bara funnits där för varandra.

Till frågorna:

1. Vilket var ditt första jobb?

Sommarjobb på Telia. Starkaste minnet är att det var sjukt jobbigt att gå upp på morgnarna. Första riktiga jobbet var som meteorolog på SMHI. Folk över en viss ålder brukar känna till sjörapporten i P1.

2. Vad läser du just nu?

Gav mig själv tillåtelse att ge upp senaste Kepler-boken och fortsätter nu istället med Wheel of Time- serien.

3. Har du någon gång träffat någon känd person?

Nej, jag har nog inte det. Har liksom aldrig ens försökt eller förstått grejen med det heller.

4. Vilken talang skulle du helst vilja ha?

Bättre på huvudräkning kanske? Hade underlättat lite där framför tavlan när jag ibland blir tvungen till att snabbt räkna ut något. Annars antar jag att jag vant mig vid både mina ”talanger” och mina begränsningar. Lärt mig leva med dem.

5. Vad var det första du köpte för egna pengar?

Gissar på godis. Läste visserligen mycket som barn men misstänker att mina föräldrar gladeligen köpte böcker till mig. Apropå köp så får vi snart hem den största fakturan jag någonsin fått. Känns stort att kunna betala handpenningen från egen ficka (eller ja, min och min mans egna fickor). Vi längtar så efter att få möta våren från en egen liten bostad med en egen liten trädgård.

Hundrasjuttioelva

Så var det sportlov. Och jag är uttråkad och samtidigt lite stressad över att jag inte gör något. Försöker underhålla uttråkade barn. Går sådär. Jag hoppas mina barn kan förlåta mig om de någonsin läser detta men helt ärligt kan jag komma på rätt mycket saker som är roligare än att leka ”mamma, pappa, barn”, åka hemmagjord husbil eller fika ute med rastlösa barn som har noll självbevarelsedrift. Jag har förlåtit mig själv för att jag helt ärligt känner såhär för precis lika ärligt kan jag konstatera att det bästa i mitt liv innehåller mina barn. Deras underbara tankar och ofiltrerande sätt att vara.

Jag tror att mina känslor delvis beror på att vi gör samma saker hela tiden. Innelekarna har tagit slut, varenda kvadratmeter i närområdet känns utforskat och när till och med Coop är förbjuden mark har liksom inspirationen tagit lite slut.

Jag vill se nya vidder. Upptäcka dessa tillsammans med mina barn. Jag vill planera en fjällvandring. Boka en tågresa hem till mamma och pappa. Åka med familjen till varenda möbelaffär i stan och drömma om hur vårt hus kommer att se ut.

Istället bygger jag ännu en pärlplatta. Jag kallar den pärlglass nummer hundrasjuttioelva.

Jojo

Som en jojo. Så känner jag mig just nu. Det krävs inte mycket för att åka ner, ner, ner. En dålig läggning – ner. Efter en distanslektion när jag inser att den enda responsen jag fått är något enstaka hej eller hej då – ner. Snabbcheck på omvärldsläget – ner.

Sen åker jag upp lika snabbt igen. En värmande sol på ansiktet i krispig luft och jag är på väg upp. En bamsekram innan jag åker till jobbet, att få skratta tillsammans med någon eller bara att få se fram emot något efterlängtat. Upp, upp, upp.

Och sen ner. Och upp. Ja ni fattar. Jag brukar vanligtvis pendla betydligt långsammare. Vet inte om det beror på att allt annat runt om känns instabilare än vanligt. Det är tvära kast hit och dit med folk som försöker överrösta varandra om att de minsann har den bästa lösningen.

Det är rätt tröttsamt. Jag hoppas att både jag och världen stabiliseras snart.

Ett år

Nu i dagarna firar jag ett år på min skola, även fast ca hälften av året har inneburit distansundervisning. Det känns mer och mer som det förlorade året. För mig, som förhoppningsvis har massor av år kvar i läraryrket är det väl inte hela världen. Men ett av tre år på gymnasiet är trots allt en tredjedel av elevernas gymnasieupplevelse. Jag minns min egen med glädje och hoppas att året inte känns lika förlorat för eleverna som för mig som lärare.

Apropå förlorat år fick jag mig en smärre chock häromdagen när jag insåg att jag redan fyllt 35 år. Förra året. Alltså inte i år som jag i några sekunder var helt övertygad om. Så jag fyller alltså 36 år! Det känns både ungt och gammalt på samma gång, men mest av allt känns det inte alls. Jag har liksom inte tid att fundera över det. Eller energi, framförallt energi, den sugs in i min datorskärm och har lite svårt att hitta ut. Räddningen är att eleverna så smått har fått komma tillbaka.

Det ska tydligen vara en dålig sak enligt lärarfacket och gemene man på sociala medier. Jag känner bara att om nu bilvägarna igen är fyllda med pendlade vuxna på väg till sina jobb, gymmen och tydligen paddelhallar (?) är välbesökta så ska vi väl unna vår framtid att få gå till skolan? Med försiktighet. Med förstånd.

Och sen när allt det här börjar blekna så hoppas jag att vi vuxna visar vår tacksamhet gentemot alla dessa ungdomar som inte riktigt fått vara ungdomar i år genom att ta deras framtidskris på allvar. Du vet det där med klimatet.

Fem en fredag v. 53: Gott nytt 2021

Det blev ett bra slut på året med familjen och två av våra bästa kompisar. Vi utnyttjade natten och spelade brädspel till halv fem imorse, lite jobbigt idag med ändå värt det. Det blir inte många knop idag men en fem en fredag är alltid mysigt. Och massvis med kaffe.

1. Vad var det bästa med det här året?

Detta:

Tryggheten som följer med en fast anställning.

2. Vad ser du fram emot med ett nytt år?

Som de flesta ser jag såklart fram emot en mer normal tillvaro. Jag väljer att hoppas på det. Ser också fram emot vår flytt i april! Som vi har väntat.

3. Vad var din största upptäckt under året?

Hur långt 100 mil faktiskt är och hur fattig världen känns när folk skyr varandra och uppmanas att kramas digitalt.

4. Hur blev det ett kärleksfullt år?

Ja trots ovan så blev det ändå det tack vare min familj.

Utan er hade världen varit alltför fattig.

5. Vad tar du med dig från 2020 in i 2021?

Tacksamheten över det lilla som ändå är så stort. Livet tror jag det kallas.

Mitt 2020

Ja vad ska man säga? Men vi tar väl det från början.

Jag stod där i januari med en brinnande längtan efter en vardagstrygghet. Jag hade återigen bara ett halvår av säker anställning framför mig.

Jag fick cirka en månad med mina nya elever i skolan innan det var dags att enbart möta dem via en skärm. Sällan har jag upplevt såna kontraster på så kort tid. Från friskola i Malmö där undervisningen mest handlade om att hålla ihop ett klassrum, till kommunal skola i Lund där undervisningen handlade om – ja det man tänker sig att undervisning ska handla om. Sen till distansundervisning som knappt ens är värdig namnet undervisning, hur gulliga eleverna än är.

Tillbaka i Lund igen, i alla fall under våren (skrev jag då bilden togs en kväll i februari)

Våren blev.. annorlunda. Om man säger så. Gick mest i ett grådassigt moll. Våra liv var i och för sig förskonade i jämförelse, jag menar så mycket spektakulärt ovardagligt hände faktiskt inte i våra liv innan pandemin heller. Men allt det där lilla extra som kan underlätta en sliten vardag bara försvann. Inget mer besök på caféet, ingen buss ut till skogen, inget besök på leklandet, inga playdates och inga besök från varken föräldrar eller svärföräldrar. Inte ens en shoppingtur på Ica Maxi med barnen..

Många dagar spenderades med lägenheten inom synhåll.

Jag kommer ihåg hur falskt det lät när jag svarade standardsvaret ”bara bra tack” då kollegan frågade. Jag kommer också ihåg då allt fick mer ljus igen när samma kollega berättade att hon tackat ja till nytt jobb och rekommenderat mig till hennes gamla. Och visst fick M rätt igen – det löste sig. Jag fick jobbet.

Sommaren kom och jag fick andas norrlandsluft, barnen fick se andra omgivningar och jag och M fick vår första barnfria helg på nästan fyra år. Vi spelade brädspel med bästa vännerna och det var perfekt.

Hösten kom och med den kom eleverna tillbaka till skolan igen. Jag också, med ett tillsvidarekontrakt! Jag fick också svar på hur evighetsvabb ser ut. Inte en enda dag var barnen så pass sjuka att de behövde sova ens en minut mer än vanligt. Och när lekplatser med förkylda barn helt uppenbarligen inte var tillåtna, ja då blev dagarna som de blev. Och jobbet vabbade så att säga inte, inte ansvaret över jobbet heller för den delen. Ett recept för stress.

Trots att så mycket i vårt liv egentligen inte var annorlunda så har mina tankar ofta återvänt till känslan att vi är på väg in i en lite kargare framtid. Jag tror inte vi kommer kunna leva i detta överflöd så länge till. Jag tror att pandemin, eller omfattningen av pandemin, är en konsekvens av hur vi lever. Jag hoppas innerligt att vi tar med oss det positiva vi har åstadkommit och att vi inser att all ilska, hat och självfokus inte var vägen fram. Jag hoppas också att vi kommer minnas hur mycket vi saknade varandras fysiska närhet i kampen och att vi för alltid kommer uppskatta en kram lite extra.

Smittspridningen ökade under andra halvan av höstterminen och tillslut så hittade coronan in till oss också. Så höstterminen avslutades i hemkarantän. Mina elever fick nog höra både högljudd barnlek och hur det kan låta när en vuxen tappar tålamodet till följd av högjudd lek. Men vad vet jag, mitt klassrum innehöll ju endast en OneNote och ett Meet med mutade mikrofoner.

Nu sitter jag hemma hos mamma och pappa. Oliver stormtrivs och vill inte åka hem. Jag och M passar på att ladda upp inför en start på 2021 som nog i mångt och mycket kommer likna slutet på detta år.

Jag ser ändå fram emot ett nytt år. Jag tänker att det bara är att bita ihop och försöka ta sig till påska utan att bli galen. För efter påsk flyttar vi till vårt radhus och får hem vår leasade laddhybrid. Och till sommaren kanske tillräckligt många har fått vaccinera sig för att kramar ska vara tillåtna igen. För aldrig mer vill jag se en skylt som uppmanar folk att sluta kramas.

Må 2021 bli det år då vi får och tar chansen att verkligen ta hand om varandra i mer än bara en skriftlig hälsning. Familj, vänner, släktingar men också den ensamma grannen eller kollegan. För framtiden kanske kommer bli materiellt kargare, men mitt hopp är att den blir rikare på andra sätt.