Finaste människorna som finns

Tittar på bilder från 4 år sedan. En evighet sen, fast samtidigt, har det verkligen gått 4 år redan? Du är sannerligen ingen bäbis längre, min Saga.

Och på vilket sätt jag än grattar dig idag kan jag inte slå födelsedagshälsningen din bror skrev igår. När han viskade i mitt öra att han behövde hjälp att skriva: ”Saga är den finaste människan som finns”. Jag tänker återvända till det minnet varje gång de bråkar och slåss med varandra (det kommer bli många gånger) och bara njuta att jag har de finaste människorna hemma hos mig. Att jag får förmånen att leva med dem varje dag.

Grattis Saga! Må du alltid ha modet att ta för dig av världen. Med dig här blev livet komplett.

Min fantastiska kropp

Imorgon fyller jag 37 år, det ser ut som om det blir mens i födelsedagspresent. Mens har väckt de flesta känslorna genom åren; obekvämlighet, skam, frustration, matthet, smärta, glädje, sorg, lättnad och tacksamhet. Den känslan som har stannat kvar hos mig är dock förundran. Förundran över min egen kropp och att den fungerar.

Jag känner mig inte speciellt gammal. Och trots att det finns gråa hår, lite rynkor här och där, märken och utstående blodådror så har jag nog aldrig känt mig så hemma i min kropp som jag gör idag. Min kropp bär min historia.

Det knarrande knäet lärde mig att det går att komma tillbaka starkare. Ärren på magen påminner om sorg men också om en första kärlek och ett hopp som inte vill dö. Åderbråcken och de något ojämna brösten är början på berättelsen om det finaste jag har – mina barn. I rynkorna finns alla skratt och tårar, all grubblan, all tvivlan och all beslutsamhet.

Imorgon fyller jag 37 år och då vill jag passa på att tacka min kropp. Den har tagit mig igenom allt det stora, allt det lilla och allt däremellan. Jag gör mitt bästa för att ta hand om den med kärlek för det finns så mycket stort och smått kvar att uppleva.

Fem en fredag, v. 17: Favoriter

Det är vår i luften, studenter strömmar in från lite överallt till Lund för att fira Valborg medan jag sitter på tåget från Lund. Lite lätt avundsjuk på deras sorglösa glädje men ändå mest nöjd över min trygghet i tillvaron. Då passar det ju bra att prata om favoriter som fem en fredag handlar om denna vecka:

1. Vilken radiokanal väljer du mest att lyssna på?

Lyssnar nästan aldrig på radio. Men när vi är hos mamma och pappa är Melodikrysset en tradition. Haha, nu blev det väldigt tydligt att jag inte är en av dem som ska sitta i en park imorgon och festa järnet.

2. Vilken är din just nu favoritplats?

Bland vänner och familj. Alltid.

3. Vad tittar du helst på, på tv?

Är lite av en allätare, men helst serier. En fredagsfavorit är bäst i test. Ibland skrattar jag så jag nästan kissar på mig.

4. Vilken doft gör dig alltid glad?

Just nu är det mycket vårdofter som lyfter hjärtat. Andra dofter som också gör mig glad, såsom lussekatter, nektariner och barrträd känns mer avslägsna. Snart kommer dofter av sommarregn, nyklippt gräs och solkrämssmörjda barn också 🙂 Jag har alltid varit en alla-årstider- människa.

5. Vilken bok kan du läsa om och om igen?

Jag älskar böcker som har en tydlig handling (typ fantasy eller deckare) men där det pågår så mycket mer med karaktärerna än att de bara ska driva huvudstoryn framåt. Jag älskar att få lära känna dem och att få vara en del av deras liv för ett tag. Det kan vara svårt att hitta såna böcker men Robin Hobb har skrivit böcker jag läst om många gånger.

Nu tar jag helg! Helg med mina favoritpersoner 🙂

Härliga Härjedalen

Första skidresa med barnen går mot sitt slut. Ja, det har varit en hel del kaos, skrik, tårar och starka viljor men oj så underbart vi har haft.

Jag tänker tillbaka på skidresorna vi gjorde när jag var liten och hoppas och tror att vi nu skapar liknande minnen åt våra barn.

Saker att fira

6 år som gifta, 16 år som par och 1 år som husägare. Det är den 9 april 2022 och vi är på väg till fjällen. Det är påsklov och det finns mycket att fira i vår lilla bubbla.

Tågluff 2007
Fjällnäs 2016
Inflytt 2021
På väg!

Världens ondska

Jag är inte redo för världens ondska. Intuitivt vill jag tro på vår vilja att göra gott. Men så händer det som inte kan förklaras och det sker någonslags kortslutning i min hjärna. För jag vill så gärna tro på att ondska inte finns. Onda handlingar, visst, men inte ondska. Och något går sönder lite i mig när jag inte längre får eller kan behålla den tron.

Och det är svårt att fortsätta tro när krig kryper närmare samtidigt som kollegor i grannstaden blir mördade på sin arbetsplats. Och även fast jag inte känner någon drabbad så gör det ont att tänka på liv som avslutas för tidigt och på alla som är kvar och som för alltid har förlorat någon nära.

Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill vara en person som tror att kärleken alltid vinner till slut. Men jag vet inte. Så jag stänger av lite. Åker hem till mina barn. Kramar om dem och tänker att här, här kommer kärleken alltid att vinna i alla fall.

Fem en fredag, v. 10: trängsel

Sitter och vaktar prov så passar på att sneaka in lite bloggskrivande, hehe. Det är ju fredag så passar på att köra fem en fredag bara för att det känns så fint (?!) att kunna prata om trängsel igen.

1. Finns det någon trängsel du undviker?

Jag skulle inte vilja påstå att jag tycker om trängsel i kollektivtrafiken och i butiker, men jag har väldigt sällan låtit det hindra mig från att t ex åka i rusningstrafik om jag behöver (med undantag för de två senaste åren då..).

2. Vilken var den senaste större folksamling du deltog i?

Har ju haft fulla klassrum under stora delar av pandemin men det kanske inte direkt är någon större folksamling. Antar att det bara har känts som många för att det har varit så få andra ställen där folk har samlats. Det var länge sen jag var på något event.

3. Har pandemin medfört någon ändrad vana hur du hanterar trängsel?

Kanske att jag på något sätt uppskattar det mer? Låter konstigt men det är ju lite mysigt att samlas i en gemenskap, kanske inte på Ica då där jag kan få panik både på mig själv och andra när det är mycket folk.

4. Vad är det längsta du stått i kö?

När jag gick i gymnasiet köade jag till biljettsläppet av sagan om ringen. Över natten, i en sovsäck med andra fantasynördar. Det var mysigt. Och kallt, eftersom det var december.

5. Var trängs du mest?

Kollektivtrafiken. Just nu åker jag fick så tidigt på morgonen att vi typ bara är en handfull på bussen, men på vägen hem kan det till och med hända att jag måste sitta bredvid någon (ovan!).

Tacksamheten och rädslan

Jag sitter i vårsolen ute på terrassen och vabbar. För en gång skull utan den bakomliggande stressen (eller i alla fall så har vabbandet denna gång inte orsakat mer stress). Kompetensutveckling var egentligen tanken men jag har fått mer jobbnytta gjort här hemma på ett par timmar än jag hade fått på jobbet idag.

Det är en annan typ av stress att vara hemma med mina små huliganer. En priviliegad form av stress. För trots att de retar mig till vansinne med jämna mellanrum så är livet underbart. Livet med dem. När läget i världen är som det är just nu så är tacksamheten ännu mer påtaglig. Rädslan också. De känslorna lever tillsammans, rädslan på något sätt ett resultat av tacksamheten samtidigt som tacksamheten får rädslan att bli uthärdlig. Om jag inte hade haft något jag var rädd att förlora hade jag ju inte varit rädd, men samtidigt hade ju livet varit meningslöst.

Krig – en rubrik jag inte önskar någon

Jag vet inte vad jag ska känna. Krig i Europa? Eller har det varit det länge? Men det är ju som det är när det kommer till oss människor. Det blir verkligt först när det kommer tillräckligt nära för att kännas verkligt.

Jag känner sorg för de som fått sina liv omkullvälta. Jag känner lite dåligt samvete för alla de som fått sina liv omkullvälta på andra ställen i världen när vi i denna del av världen knappt lyfter på ögonbrynen för det händer för ofta och för långt bort. Jag känner uppgivenhet för att det finns människor med alldeles för mycket makt och girighet. Och jag känner rädsla, framför allt för mina barn och deras framtid.

Många av känslorna just nu känns nog starkare idag för att de är färska. Kanske bleknar de med tiden, kanske intensifieras de. Jag misstänker att det kommer ha att göra med hur nära allt kommer.

Det är ingen ljus tid för mänskligheten. Men det är nu vi ska komma ihåg att de flesta av oss faktiskt inte är maktgalna personer som drivs av osämja och girighet utan bara helt vanliga personer som drivs av kärlek till varandra.

Två år av vab

Ser rubriker som ”Pandemin är äntligen över!”, ”Nu återgår allt till det normala igen”, Pandemin är inte över men går nu in ett nytt skede” och så vidare. Sanningen är väl att ingen vet för att ingen kan kontrollera ett virus, hur mycket vi än vill. Och ingen kan kontrollera framtiden.

Jag vill ändå dela med mig av mina tankar nu när pandemin i alla fall ser annorlunda ut på den politiska scenen när de flesta restriktionerna försvann i onsdags. Dela med mig av en kort reflektion av vad som präglat mitt liv de senaste två åren.

Jag skrev detta i onsdags:

Idag försvinner många restriktioner, ironiskt nog ”firar” jag det med vab – det som jag mest förknippar pandemin med eftersom det har präglat hela vår tillvaro under dessa två år. Orimligt mycket vab.

Det är inte ens inkomstförlusten som tär, det är faktiskt bara en parantes. Det jobbiga är den ökande arbetsbördan som vab innebär.

Jag skulle bara ha haft en lektion idag. Men inte nog med att den tid jag redan lagt på att planera lektionen blev bortkastad så var jag tvungen att lägga ytterligare tid igår kväll på att planera om den så eleverna kunde utföra den utan mig. Vi har inte tidsmässigt råd att ta den vid ett annat tillfälle. Resten av dagen idag var min dyrbara planeringstid. Kvar ligger en hög prov som ska rättas och ett växande antal oplanerade lektioner. Om jag inte jobbar förstås. Utan lön.

Gör jag det är det som att säga att jag accepterar att jobba utan lön och i förlängningen att lärare borde acceptera det. Gör jag det inte går det i slutändan ut över eleverna.

Jag vet inte vad jag vill säga. Men så mycket firande av lättade restriktioner blir det nog inte.

Lite såhär känns det som ”hej hej vardag” har fångat: