Kände för att checka in så här en fredag kväll som snart blir lördag natt. Det är maj. Kanske den mest hektiska månaden i läraryrket men samtidigt den månaden man ser målet. Ibland (eller helt ärligt allt oftare) så frågar jag mig själv om det borde kännas så om jag valt rätt yrke. Är det rätt när jag bara längtar efter semester? Men det gjorde jag ju såklart i mina andra yrken också. Kanske inte på samma utmattade sätt dock. Nu för tiden finner jag mig själv googlandes på vilka arbetsplatser som kan tänkas erbjuda 4-dagars veckor. Det låter lite som paradiset. Men som lärare är det nog inte vist att göra stora karriärval i just maj. Det finns ju såklart en massa bra saker med yrket också, jag bara önskar att det inte hade behövt vara så ensamt ibland.
Det är svårt det där med balans. Men snart är det sommar och jag ser så mycket fram emot att hinna landa i ett lugn tillsammans med det bästa jag har. Tänk att jag fortfarande, nästan åtta år senare kan förundras över att min dröm blev mer än vad jag nånsin kunnat föreställa mig. Min älskade familj. Tack för att vi får finnas här tillsammans.
Jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har inte längre tunnelseende, jag går inte längre runt med en konstant gnagande oro och rädsla. Jag börjar se fram emot saker igen. Jag märker livets små gåvor, som den där ljuvliga doften varje gång jag passerar de där träden på väg till jobbet. Som den där magiska utsikten av en skolgård i blom fylld med skratt. Jag har liksom fått tillbaka pirret igen.
Jag vet inte om det beror på att oron över att inte veta vad som var fel är borta eller om det är för att kroppen inte längre behöver gå lika mycket på högvarv för att syresätta sig själv. Jag vet liksom inte hur lång tid det tar för järnbrist att rätta tills sig med järntillskott. Men jag vet att jag inte längre får hjärtklappning för ingenting och att jag inte varje kväll oroar mig för att inte få vakna upp igen. Och jag känner i hela mig att livsglädjen är på väg tillbaka.
Att lyssna på kroppen – att känna när något inte står rätt till och skilja det från ren inbillning. Skitsvårt. Jag vet inte hur länge jag egentligen har gått runt med den känslan, för vag för att göra något åt och inte känna sig dumförklarad. Och till slut för rädd. Rädd för att få ett domedagsbesked. Tills en dag då det fick vara nog, efter en kväll och natt då jag tänkte att nu dör jag. När jag trots allt vaknade, men när pulsen fortfarande låg högre än vad den borde. Med skakiga ben åkte jag till akuten. Tänkte alla katastroftankar som kan få plats i en kropp. Hjärtat såg bra ut. Jag fick remiss till vårdcentral. Någon dag innan slog hjärtat sådär snabbt igen där det stundtals kändes som hjärtat var nånstans i halsgropen. På vårdcentralen kände jag mig mest skamsen över hur oaktiv jag varit på senaste tiden, men det är svårt att motivera sig till rörelse när rädslan för att dö ligger och maler i bakhuvudet. Lämnade mer blodprover och sen gick jag som på nålar, så nervös över vad de där proverna skulle visa. Det är svårt att övertala hjärnan att det inte finns någon vits att oroa sig när man blir gråtfärdig varje gång man viskar god natt till sina barn – för tänk om jag inte får vara där med dem.
Svaret kom och med den lättnaden. ”Bara” järnbrist. Vem hade kunnat anat att man kunde bli sjuk av det. Ja, antagligen alla som vet något om medicin. Och ja det var väl kanske det mest logiska med tanke på hur mins mens varit framförallt sen efter barnen. Tydligen helt tömda järndepåer. Nu hoppas jag att de kommer fyllas på när jag fått järntabletter. Jag hoppas att min skörhet som jag vandrat runt med länge nu kommer ge vika. Att mina hjärtklappningar upphör. Att jag kommer känna mig pigg igen och bara lite mer levnadsglad. Lite mer pirr i magen igen.
Men tack gode gud att det inte var något allvarligare. Och tack för att jag nu slipper gå runt och oroa mig konstant. Nu hoppas jag på att få möta våren med nya krafter.
Livet ja, så fantastiskt men också så lätt att ta för givet ibland. Här följer fem en fredag-frågorna.
1. Vem är du?
Mamma, fru, lärare, men också dotter, syster och ibland liten i den stora världen. Men också ibland stor i den lilla världen.
2. Vad gör du med livet?
Lever det med ett försök till eftertänksamhet. Allt förändras ständigt, ibland lite, lite – ibland mycket. Jag försöker hänga med och håller på att lära mig att medvetet styra dit jag vill.
3. Har du en femårsplan?
Nej. Just nu är det mer varje andetag till nästa.
4. Vad är lycka?
Att mitt i all förändring ändå känna sig hemma och trygg med sig själv. Att på nåt sätt inse att det inte finns någon skatt vid regnbågens slut utan att skatten är att få uppleva allt på vägen. Att inte vänta på att älska tills man har det perfekt och då kan ge av sig själv, utan att älska trots alla sina brister och inse att det är det som gör en mer hel.
Som vanligt är jag så mycket bättre på att tänka tankar i mitt huvud och då och då uttrycka de i ord än att faktiskt säga de högt. Så rädd för att bli avvisad antar jag. Tänk om jag skulle:
Säga till min kollega som jag delar rum med hur glad jag är att jag delar rum med just henne. Hur hon så ofta stärker mig när jag känner mig otillräcklig.
Säga till min mentorskollega hur mycket jag uppskattar henne vid min sida med sin fina människosyn. Som ger mig plats och mod att testa på nya saker och som står där tillsammans med mig trots att vi båda kanske är lite utanför vår bekvämlighetszon.
Säga till mina vänner hur jag mår och att jag med än gärna lyssnar länge på hur de mår. Berätta hur mycket de lyser upp mina helger och hur mycket jag uppskattar att de fortfarande vill spela spel med mig.
Säga till min man hur fantastiskt det är att få bo tillsammans med någon som tar mig precis som jag är, inklusive de mindre smickrande sidorna.
Annat är det med mina barn. Där kommer orden helt obehindrat, helt utan rädsla för hur de tas emot. Jag älskar er. Det är också de två bästa relationerna jag har i mitt liv. Och trots att det såklart är helt olika relationer det handlar om så tror jag att det är dags att våga lite mer även i mina andra relationer. Det är nog mest bara dumt att sitta inne på snälla ord av rädsla för att inte få de tillbaka.
Varit på musikal. En uppsättning som estettreorna på min skola stod för. Perfekt avslut på jobbveckan med en påminnelse om hur fantastiska elever vi har.
2. Med vilka tre ord kan du beskriva kommande helg?
Brädspel, skratt och provrättning.
3. Med vilken liknelse skulle du beskriva ditt mående?
Just nu med helgen i antågande och starka sånger i bakhuvudet: Glad som en lärka. Tidigare i veckan mer: Skör som en kristall.
4. Med vilket ordspråk skulle du beskriva den här veckan?
Var sak har sin tid.
5. Vilket motto använder du oftast?
Något jag försöker påminna mig själv lite då och då:
”Wear gratitude like a cloak and it will feed every corner of your life” Rumi
2023 – inte mycket blev skrivet. Jag har på något sätt tänkt att om jag inte skriver om min oro så finns den inte. Och om jag skriver om den så gör jag den verklig. Så fungerar det inte. Det leder mest till att den växer. 2024 får försöka bli ett år då jag lämnar dörren lite på glänt. Det är väl dags för lite frisk luft och sällskap där längst inne. Men först 2023.
Det är bara slutet kvar av året och helt plötsligt dök skrivlusten upp igen. Ett minne från när jag var liten och ville bli författare. Jag skrev till och med lite, inte för att jag har det kvar. Men någonstans där inne bor ändå lusten kvar. Och så även den förlösande känslan när orden och känslorna släpps lös och inte behöver ligga kvar där inne och växa. Det kanske är det 2024 ska handla om. Det kanske är så jag ska öppna dörren.
Året började med yoga, frosthaven och en sista termin med min första mentorsklass.
Den stora boxen ovan säkrade sportlovskvällarna när barnen hade lagt sig. Påsklovet spenderades däremot i fjällen och trots vattkoppor så fick vi en underbar vecka med skidor, snö, mys och mormor och morfar.
Resten av vårterminen var jobbintensiv som så ofta. Det är väl baksidan med ferietjänst, alla dessa 45-timmars veckor som så lätt övertrasseras. Det blev iaf ett fint avslut på tre år med bal, utspring och en och annan avskedstår.
Och om baksidan med jobbet är det intensiva slitet så finns det ju såklart saker som väger upp. Som stoltheten när man fått vara del av att forma andra människor och kanske till och med få ha gjort lite skillnad till det bättre i någon liv. Och såklart att få avsluta och bara känna att en sommar utan jobb väntar, en chans att ladda om.
Sommaren blev intensiv på ett annat sätt. Jag hoppas den lever kvar länge även hos mina barn. Vi hann med lite skånesemester med bad i utebadet, häng i trädgården och övernattning på djurparken.
Jag och M fortsatte med en spelvecka hos vänner efter att ha lämnat barnen hos mamma och pappa och en obeskrivligt lång bilresa. Men det var det värt 🙂
Vi begav oss sedan ännu längre upp i landet. För andra gången under året hamnade vi i fjällen, men nu med betydligt mindre snö även om det var rätt kyligt. Oliver gjorde sin riktiga orienteringspremiär och det blev en fin oringen-vecka i Åre.
Hösten började med en ny mentorsklass och en ny mentorskollega. Vi hade samma tankar om hur man bäst skapar en varm stämning och sammanhållning och jag väljer att tro att det spelade roll. Sen att vi fått alldeles fantastiska människor att förvalta i tre år hjälper förstås.
Hösten gick som vanligt i ett, men den stora skillnaden att jag endast vabbade en dag på hela höstterminen! Det tog ända till näst sista dagen på terminen innan det var dags.
Och nu sitter jag här, på tåget hem mot Skåne igen efter en varm och härlig julvecka i mitt älskade Norrland. Vi fick både familjemys, gemenskap, snö, skidor, varm choklad och en massa kaffe och tusen saker till som gör att allt smågnabb och vardagstrubbel glöms bort och inte blir tongivande.
För visst är det såklart så att året inte bara varit fluffiga, rosa moln. Vissa dagar är mer bråk än andra men i slutänden är det ju trots allt så att de där molnen vinner – alla dagar. Och vad det gäller oron så antar jag att den oundvikligen kommer med allt det rosa. Det finns så mycket att förlora och det skrämmer mig ända in i märgen. Det gäller att försöka ta till vara på det som finns här och nu och inte glömma att resan är målet.
Efter en natt på nattåget är vi nu på sista etappen längs en snöig norrlandskust. Julen står för dörren och här kommer fem en fredag:
1. Känner du dig klar inför julens dagar?
Ja, jag har gått in i en lugn och avslappnad ledighet (eller ja, så lugnt det nu kan vara att resa med två barn). Jobbet är kvarlämnat i Skåne och det känns så skönt.
2. Hur kommer du fira (eller inte fira) i år?
Hemma hos mamma och pappa med syskon och så klart min egen lilla familj. Vi kör en opretentiös mysjul, med fokus på att bara umgås.
3. Har du någonsin kört julklappsleken?
Ja, M:s familj har en förkärlek till det. Jag tycker det mest är massa onödiga prylar och har aldrig riktigt förstått grejen men hänger på och försöker gilla läget.
4. Vad är något du alltid gör under julen?
Myser, dricker varma drycker och umgås. Hade mamma också tyckt om brädspel så hade det nog blivit en given jultradition.
5. Vad är ett julminne du alltid kommer minnas?
Har många minnen från när jag var liten, kojmys och uppesittarkväll hos mormor och morfar, julmiddagar i skogen hos farmor och farfar. Och en och annan traditionsenlig magsjukeepisod. Nu vill jag skapa mysiga julminnen åt mina barn (helst minus magsjuka).
Att sitta med en kopp kaffe i julmyset och bara vara så jäkla tillfreds. Det är jag tacksam och ödmjuk inför. Äntligen är julpausen här – andhålet. Och nu när jag tittar tillbaka på terminen och vet hur mycket jag har jobbat för att den ska bli bra för alla jag möter varje dag ska jag verkligen försöka att ta med mig det som varit bra för mig också. Det andra har jag ju med mig ändå, men nu ska bannemig det bra få stå i förgrunden. Och något jag tar med mig från terminen är vad min kloka kollega sa, att en människa är så mycket mer än vad vi ser. Ibland är det svårt att vara öppen inför det, men samtidigt blir allt lite mer trösterikt på något sätt när jag påminner mig om det.
Nu är det tid för familjemys. Och jag skulle kunna gråta av tacksamhet för min familj. Oliver har blivit så stor och jag njuter av åldern då jag på samma gång får ha honom nära samtidigt som vi faktiskt delar många intressen och kan umgås och prata på samma nivå. Så tacksam över hans första år i skolan, att hans lärare tar hand om hans nyfikenhet, vårdar den som den skatt den är. Ibland är det lätt att glömma att Saga faktiskt är ett och ett halvt år yngre än sin bror och tänka att de klarar av samma saker. Saga, denna fantastiskt viljestarka tjej som är så bra på att inkludera. Som har sina känslor utanpå, som redan är så mycket bättre på att uttrycka sina känslor än vad jag är. Jag gör mitt bästa för att hon ska få behålla den där inre styrkan som gör att hon otvivelaktigt är sig själv i alla lägen.
Ikväll åker vi upp till min kära mamma och pappa. Då ska jag dra in närhet, kärlek och norrlandsluft i varje andetag och bara låta den ena stunden bli till nästa och tillåta mig själv att bara vara just där och då. Vårterminen kommer ändå, den kan jag tänka på efter nyår.
Han är inte så liten längre. Går i skolan, orkar snart springa både snabbare och längre än mig och tänker klokare tankar än många andra jag känner.
Tänk att min lilla pojke kan läsa nu, nu har han förmånen att få stiga in i en annan värld inte bara när vi läser på kvällarna utan när han vill. Och att hans ögon lyser när han berättar om svampens livscykel eller vill att vi ska göra kluriga mattetal åt honom. Och hemma ligger en påbörjad bok som handlar om rödis som har gått vilse i skogen – slutet är inte bestämt än men han kommer att träffa vänner vet jag.
Den nyfikenheten om världen och hur allt fungerar hanterar jag varsamt, vill att den alltid ska få vara kvar. För trots allt som är mörkt i världen så finns det ju samtidigt så mycket som är ljust. Som den underbaraste killen, idag fyllda 7 år. Min Oliver.
familjenoe 