Fem en fredag v. 53: Gott nytt 2021

Det blev ett bra slut på året med familjen och två av våra bästa kompisar. Vi utnyttjade natten och spelade brädspel till halv fem imorse, lite jobbigt idag med ändå värt det. Det blir inte många knop idag men en fem en fredag är alltid mysigt. Och massvis med kaffe.

1. Vad var det bästa med det här året?

Detta:

Tryggheten som följer med en fast anställning.

2. Vad ser du fram emot med ett nytt år?

Som de flesta ser jag såklart fram emot en mer normal tillvaro. Jag väljer att hoppas på det. Ser också fram emot vår flytt i april! Som vi har väntat.

3. Vad var din största upptäckt under året?

Hur långt 100 mil faktiskt är och hur fattig världen känns när folk skyr varandra och uppmanas att kramas digitalt.

4. Hur blev det ett kärleksfullt år?

Ja trots ovan så blev det ändå det tack vare min familj.

Utan er hade världen varit alltför fattig.

5. Vad tar du med dig från 2020 in i 2021?

Tacksamheten över det lilla som ändå är så stort. Livet tror jag det kallas.

Mitt 2020

Ja vad ska man säga? Men vi tar väl det från början.

Jag stod där i januari med en brinnande längtan efter en vardagstrygghet. Jag hade återigen bara ett halvår av säker anställning framför mig.

Jag fick cirka en månad med mina nya elever i skolan innan det var dags att enbart möta dem via en skärm. Sällan har jag upplevt såna kontraster på så kort tid. Från friskola i Malmö där undervisningen mest handlade om att hålla ihop ett klassrum, till kommunal skola i Lund där undervisningen handlade om – ja det man tänker sig att undervisning ska handla om. Sen till distansundervisning som knappt ens är värdig namnet undervisning, hur gulliga eleverna än är.

Tillbaka i Lund igen, i alla fall under våren (skrev jag då bilden togs en kväll i februari)

Våren blev.. annorlunda. Om man säger så. Gick mest i ett grådassigt moll. Våra liv var i och för sig förskonade i jämförelse, jag menar så mycket spektakulärt ovardagligt hände faktiskt inte i våra liv innan pandemin heller. Men allt det där lilla extra som kan underlätta en sliten vardag bara försvann. Inget mer besök på caféet, ingen buss ut till skogen, inget besök på leklandet, inga playdates och inga besök från varken föräldrar eller svärföräldrar. Inte ens en shoppingtur på Ica Maxi med barnen..

Många dagar spenderades med lägenheten inom synhåll.

Jag kommer ihåg hur falskt det lät när jag svarade standardsvaret ”bara bra tack” då kollegan frågade. Jag kommer också ihåg då allt fick mer ljus igen när samma kollega berättade att hon tackat ja till nytt jobb och rekommenderat mig till hennes gamla. Och visst fick M rätt igen – det löste sig. Jag fick jobbet.

Sommaren kom och jag fick andas norrlandsluft, barnen fick se andra omgivningar och jag och M fick vår första barnfria helg på nästan fyra år. Vi spelade brädspel med bästa vännerna och det var perfekt.

Hösten kom och med den kom eleverna tillbaka till skolan igen. Jag också, med ett tillsvidarekontrakt! Jag fick också svar på hur evighetsvabb ser ut. Inte en enda dag var barnen så pass sjuka att de behövde sova ens en minut mer än vanligt. Och när lekplatser med förkylda barn helt uppenbarligen inte var tillåtna, ja då blev dagarna som de blev. Och jobbet vabbade så att säga inte, inte ansvaret över jobbet heller för den delen. Ett recept för stress.

Trots att så mycket i vårt liv egentligen inte var annorlunda så har mina tankar ofta återvänt till känslan att vi är på väg in i en lite kargare framtid. Jag tror inte vi kommer kunna leva i detta överflöd så länge till. Jag tror att pandemin, eller omfattningen av pandemin, är en konsekvens av hur vi lever. Jag hoppas innerligt att vi tar med oss det positiva vi har åstadkommit och att vi inser att all ilska, hat och självfokus inte var vägen fram. Jag hoppas också att vi kommer minnas hur mycket vi saknade varandras fysiska närhet i kampen och att vi för alltid kommer uppskatta en kram lite extra.

Smittspridningen ökade under andra halvan av höstterminen och tillslut så hittade coronan in till oss också. Så höstterminen avslutades i hemkarantän. Mina elever fick nog höra både högljudd barnlek och hur det kan låta när en vuxen tappar tålamodet till följd av högjudd lek. Men vad vet jag, mitt klassrum innehöll ju endast en OneNote och ett Meet med mutade mikrofoner.

Nu sitter jag hemma hos mamma och pappa. Oliver stormtrivs och vill inte åka hem. Jag och M passar på att ladda upp inför en start på 2021 som nog i mångt och mycket kommer likna slutet på detta år.

Jag ser ändå fram emot ett nytt år. Jag tänker att det bara är att bita ihop och försöka ta sig till påska utan att bli galen. För efter påsk flyttar vi till vårt radhus och får hem vår leasade laddhybrid. Och till sommaren kanske tillräckligt många har fått vaccinera sig för att kramar ska vara tillåtna igen. För aldrig mer vill jag se en skylt som uppmanar folk att sluta kramas.

Må 2021 bli det år då vi får och tar chansen att verkligen ta hand om varandra i mer än bara en skriftlig hälsning. Familj, vänner, släktingar men också den ensamma grannen eller kollegan. För framtiden kanske kommer bli materiellt kargare, men mitt hopp är att den blir rikare på andra sätt.

Lucka nummer 18: ” Detta ha mina föräldrar lärt mig ”

Älskade mamma och pappa, som de förtjänar ett inlägg. De är såklart inte perfekta men de har lärt mig det viktigaste: att alltid finnas där för dem man älskar.

Det får mig liksom att inse att det inte är hela världen när jag för hundraelfte gången misslyckas med att få barnen att plocka undan sina egna tallrikar eller när det återigen är jag som städar undan majoriteten av resterna från deras lek.

Det är ju inte så att de har satt mig och mina syskon runt köksbordet och sagt ”nu ska vi träna på att alltid finnas där för varandra”. Det är bara så att de helt enkelt alltid har funnits där för oss.

Skjutsat runt oss på diverse fritidsaktiviteter, lyssnat när vi återigen berättat att vi vill sluta med ridning/skidor/basket/friidrott trots att de förra veckan inhandlade de där nya gympaskorna. De har stått ut med smällande dörrar och hårda ord samtidigt som de hjälpt till att fixa både sommarjobb och praktik till oss själva och ibland till och med till våra kompisar. De har hjälpt oss med otaliga läxor men aldrig någonsin likställt vårat värde som människor med våra betyg. De har låtit oss göra alla de där stora och viktiga valen själva och vi har vågat ta dem för vi har alltid vetat att om vi väljer fel och allt går åt skogen så finns de där.

Det är så mycket som är utanför min kontroll och det finns så mycket som jag skulle kunna oroa mig över, och också gör. Men så länge jag kan vara den där säkra hamnen för mina barn som mina föräldrar har varit, och fortfarande är, för mig så ska nog allt bli bra.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Med en önskan om mer kärlek

Känslan just nu. Jag har haft min sista lektion (ja eller vad man nu ska kalla den..) för året och har väl ”jullov” nu. Jag antar att julen skymtar där bakom gardinen, precis som världen som finns där utanför.

Jag är väl välkommen ut dit igen efter mer än en vecka sedan första symptomen och återställd sedan flera dagar tillbaka (förutom ett obefintligt lukt- och smaksinne). Men där ute blir jag nästan bara ännu mer sorgsen. Jag saknar vänner som möts med stora leenden, skratt och varma kramar. Jag saknar till och med julstressen ute i affärerna, de där tillfällena då främlingar möts i gemensamma blickar av panikblandad glädje.

Jävla skit alltså, men när kommer det här att ta slut? Jag vill inte ha en lektion till via fucking meet. Jag orkar inte hitta på sätt att få eleverna att interagera med varandra samtidigt som jag måste kontrollera att de faktiskt lär sig något eller för den delen gör något som har med skolan att göra överhuvudtaget. Jag har ingen lust att prata om varken centripetalkrafter, andragradsekvationer eller Newton när allt som lyser mot mig är min egen skärm. Eller åka in till jobbet bara för att mötas av en tom och kall skola.

Men mest av allt orkar jag inte med allt missnöje, all irritation och ibland nästan hat mot varandra som fullkomligt sprutar ut ur min telefon via nyhetssajter och sociala medier. Visst finns det såklart saker som hade kunnat göras bättre, men kan vi inte bara vänta med att hoppa på varandra tills det är över? Just nu behöver vi varandra, vi behöver stöd, ork och förståelse. Vi behöver kärlek.

Därför drömmer jag om de där kramarna och mötena mellan människor på flygplatsen i Love Actually

Ja, det är faktiskt så att jag blir tårögd av bara tanken på det. Andra saker som får mig att bli tårögd just nu är: julsånger, luciafirandet på SVT och mina barns obekymrade firande av jul. Ja, jag misstänker rent av att jag till och med kommer gråta en skvätt av chefens julhälsning.

Så tomten, Gud och alla andra högre makter, jag önskar mer kärlek till världen till nästa år. Jag tror verkligen vi behöver det.

Lucka nummer 12: ” Det här längtar jag efter”

Det som är så fruktansvärt med den här krisen är att den, i en tid när vi verkligen hade behövt det, har tagit ifrån oss den fysiska medmänskliga kontakten. Ända från det att vi föds till att vi dör är vi beroende av beröring av andra för att må bra. Jag tänker på alla de som är isolerade i sin ensamhet just nu.

Så jag längtar till en tid då kramar är en självklarhet igen. Då digitala möten mellan människor är undantag. Då vi kan säga ”finns det hjärterum så finns det sjärterum” igen.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Fem en fredag v. 50: karaktär

Ännu en gång läste jag fel på veckans tema. Kan bara se karantän framför mig. Kanske för att vi just nu sitter i just karantän.

Men det är ju betydligt roligare att prata om karaktär så då gör jag det istället med lite fredagsfrågor:

1. När skulle man hitta dig med handen i kakburken?

Ja det är nog just när jag faktiskt står med handen i kakburken. Kommer fortfarande ihåg när Oliver undrade varför det var så mycket smulor på bordet där jag suttit, när jag själv tyckte jag hade smuslat superbra. Han genomskådade mig direkt.

Vad har du försökt dig på men aldrig avslutat?

Oj, nu blev det helt blankt. Antagligen är det något jag inte ens kommer ihåg att jag påbörjat..

Vad kompromissar du oftast med?

Vi väljer våra strider här hemma om jag säger så. Det finns såklart saker som vi inte kompromissar med, men handlar det om att någon liten familjemedlem väljer att vägra bestick eller något liknande en måltid, ja då må det vara så.

Vad låter du ingen ta ifrån dig?

Jag har med åren blivit mer uppmärksam på när någon förminskar mig och samtidigt blivit bättre på att stå upp för mitt eget värde som människa.

Vilken kraft skulle du ha som superhjälte?

Tänk att kunna teleportera sig. Fast då hade jag också velat ha kraften att teleportera med mig andra. Då hade vi kunnat ha söndagsmiddagar med mina föräldrar och lekträffar med mina syskonbarn.

Status här hemma är annars: covid-19 men med de glada nyheterna att vi fått inflyttningsdatum till vårt radhus. I början av april blir det flytt!

Lucka nummer 10: ” Detta är jag tacksam för”

Sedan jag började fundera på den här luckan för någon dag sen så har jag insett hur otroligt lyckligt lottad jag är. Jag har så mycket i mitt liv som jag är tacksam för. Och det jag är allra mest tacksam för är att det är människor i mitt liv som toppar listan.

Mina barn såklart, eller kanske inte alls såklart förresten. Det fanns ju en tid när jag drunknade i rädslan att aldrig få några barn att vara tacksam för. Om rädslan då får mig att vara mer tacksam över mina barn idag det kan jag inte svara på, och antagligen är någon som inte stått inför den rädslan precis lika tacksam. Men min tacksamhet har generellt liksom blivit ödmjukare.

Min man, mina föräldrar, mina vänner, syskon, syskonbarn och kollegor.

Att jag har ett jobb att gå till varje dag som jag älskar. Att vi snart bor i ett radhus.

Att vi är friska i stort, trots en höst av en massa förskoleförkylningar och nu tydligen toppat med huvudrollen för året: covid-19. Det var väl inte så oväntat med tanke på att ingen av oss har kunnat jobba hemifrån. Men det får mig att bli desto mer tacksam för att mina närmaste, de som står högst upp på listan, har hälsan.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka nummer 9: ”Jag avskyr när människor…”

..drar stora generella slutsatser enbart baserat på deras egna upplevelser.

Jag vet att det är så vi människor fungerar och jag vet hur lätt jag själv halkar dit ibland men får jag höra en gång till saker som ”jag känner en som känner en som sagt såhär och då är det så” så kommer jag bli tokig. Så jag antar att jag kommer bli det.

Men det finns ju värre saker man kan avsky så jag är rätt nöjd att jag inte avskyr mer.

Jag ska göra som en kollega sa häromdagen; möta världen med snällhet, för det blir så mycket svårare för världen att bemöta en med något annat än snällhet tillbaka då.

Och världen kan nog inte få för mycket snällhet. Speciellt inte nu.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.