Fem en fredag v. 12: På agendan

Mim agenda är lite enformig just nu, men det behöver ju inte vara något dåligt. Här kommer fem en fredag denna vecka:

  1. Vad var din första tanke när du vaknade i morse?
  2. Vad var först på agendan för idag?
  3. Vad är sist på agendan för idag?
  4. Vad har du tänkt på mest under veckan?
  5. Vad har du inte fått gjort idag?

Vad var din första tanke när du vaknade i morse?

Ja det beror på hur man definierar i morse. Har blivit väckt ett par gånger under natten och ”morgonen” men runt halv sju vaknade jag med ett ryck: ”Var är Saga? Har hon ramlat ner från sängen?” Det hade hon inte. Hon hade flyttat sig en liten bit ner och satt och kollade på dörren, taggad inför en ny dag.

Vad var först på agendan för i dag?

Lämna på förskolan (om man inte räknar med frukost, tandborstning, påklädnad och sånt, och just det; ett kojbygge).

Vad är sist på agendan för i dag?

Soffan!

Vad har du tänkt på mest under veckan?

Jag skrev om det i går; en tjänst som har sista ansökningsdag på söndag. På alla sätt kan jag dock inte söka den, men på alla sätt vill jag söka den.

Vad har du inte fått gjort i dag?

Just nu har knappt halva dagen gått men jag misstänker att det blir en del saker ogjorda. Städning, pluggande. Jag tror inte jag orkar det i dag. Jag hoppas jag och mannen kan prata lite i kväll istället.

Annonser

Släppa taget om drömmen

Det ligger en tjänst ute, den perfekta tjänsten för mig. I Sundsvall.. ansökningstiden går ut på söndag och det gör ont i mig att inte söka den. M har ju fått ett jobb här nere till hösten som han är supertaggad inför. Saga fick precis en plats på samma förskola som Oliver. Vi har ett helt liv här nere.

Men som jag vill bo nära mamma och pappa. Se Oliver och Saga få växa upp tillsammans med dem. Kunna svänga förbi när det blir för mycket. Äntligen få lite avlastning. Kunna köpa ett radhus som inte kostar åtta miljoner.

Så jag sörjer för mina drömmar som inte kommer bli mer än drömmar. Inte just nu i alla fall och helt krasst antagligen inte sen heller. För ska vi flytta 100 mil kommer det aldrig finnas ett perfekt tillfälle och antagligen aldrig ett tillfälle som är bättre än just nu.

Men det är nog också så att det är min tur att låta M få sina drömmar uppfyllda eftersom mina drömmar oftast är i fokus annars. För det är så vi är som personer. Jag som oftast gör mina drömmar hörda för att jag tänker så mycket mer på morgondagen jämfört med M som mest är nöjd med dagen.

Men det är svårt att släppa taget.

Fem en fredag v. 11: Nutid

Jag försöker leva lite mer i nuet. Det är svårt ibland för jag älskar listor, planer och drömmar. Men livet händer ju här och nu. Idag handlar fem en fredag om nutid.

  1. Vad är något du ogillade som yngre men älskar idag?
  2. Vad tvivlade du senast på men visade sig bli helt ok?
  3. Vad känner du om året hittills såhär i mars?
  4. Vem i din närhet gjorde sist något bra för dig?
  5. På vilket sätt är den här veckan bättre än förra veckan?

Vad är något som du ogillade som yngre men älskar idag?

Oj, i matväg avokado (men vet inte om det räknas för jag vet inte om jag någonsin ens vågade smaka det som barn). Annars är jag nog ganska lika nu som då.

Vad tvivlade du senast på men visade sig bli helt ok?

I höstas: Att jag skulle klara av min praktik. Sen blev det väldigt bra. Nu tvivlar jag i små mikrostunder varje dag på mig som mamma när Oliver vägrar lyssna, men det tvivlet går snabbt över för på alla sätt är jag just hans mamma.

Vad känner du om året hittills så här i mars?

Att jag skulle kunna sova resten av året. Nejdå, jag vill inte gå miste om ens en dag, men jag hade gärna sovit mig igenom resten av nätterna detta året. Annars har det varit konstigt intensivt för att mest bestå av lämningar och hämtningar på förskolan.

Gäller att passa på att vila när tillfälle ges

Vem i din närhet gjorde sist något bra för dig?

Min man när han gav mig sovmorgon förra helgen (känner att mina svar är något enformigt fokuserade på sömn och barn).

På vilket sätt är den här veckan bättre än förra veckan?

Jag lämnade in mitt examensarbete förra veckan vilket har betytt att jag inte behövt sitta hela kvällarna med det denna vecka utan ha kunnat sjunka ner i soffan. Klar förbättring.

Fem en fredag v. 10: Ursäkter

Idag kör jag fem en fredag igen, har inte riktigt fått tid över de senaste fredagarna.

  1. Vad hade du för ursäkt sist du hoppade över ett socialt sammanhang?
  2. Vad var din ursäkt senaste gången du kom sent till någonting?
  3. Vad är något du önskar du kunde bli ursäktad från just nu?
  4. Vilken ursäkt har någon gett dig på sistone?
  5. Vilken är den sämsta ursäkten du använt dig av i någon situation?

Vad hade du för ursäkt sist du hoppade över ett socialt sammanhang?

Alltså jag kommer knappt ihåg sist jag faktiskt var i ett socialt sammanhang, ännu mindre när jag tackade nej till ett. Eller ja, kanske inte helt sant men det känns lite så. Jag blir mer förvånad att folk faktiskt bjuder oss när vi mest bara tackar nej och jag undrar lite hur länge vi kommer klara oss utan potentiella barnvakter som bor närmare än 50 till 100 mil bort. Hur som helst blir det ett nej tack till ett bröllop i sommar. Tyvärr.

Vad var din ursäkt senaste gången du kom sent till någonting?

Jag är nästan aldrig sen, jag kan drömma mardrömmar om att vara sen. Sån är jag, obekvämt tidig till det mesta. Senast jag var sen var nog i våras när tåget upp till Umeå blev sent så några av oss missade halva dagen.

Vad är något du önskar du kunde bli ursäktad från just nu?

Tvåårs-trotsen haha. Skämt åsido, den är en viktig del av utvecklingen hos en tvååring. Men herregud så jobbigt det är ibland. Vissa dagar känns nästan allt som en kamp.

Energin är det inget fel på, från hans sida alltså

Vilken ursäkt har någon gett dig på sistone?

Hänger mest med en nio månaders bäbis och en tvååring på dagarna. De är härligt obrydda över det mesta. Jag är kanske inte den roligaste personen att hänga med efter en intensiv dag med två busfrön så det blir en del tålmodiga (inte alltid helt befogade) ursäkter från mannen.

Vilken är den sämsta ursäkten du använt dig av i någon situation?

Jag är pinsamt dålig på dåliga ursäkter, men nog använder jag mig av dem i alla fall. Jag liksom hör mig själv kläcka ur mig någon tafatt anledning som vi båda vet är just bara en ursäkt samtidigt som jag undrar varför jag inte bara säger ”jag vill inte”.

Orubblig

Jag kan nästan känna lukterna genom tågfönstret

Så romantiserande men ändå… hemma

Skogarna, bergen, havet, snön: Allt som format mig till den jag är i dag

Det orubbliga och lugnet i mig, det gedigna i enkelheten

Minnerna strömmar genom mig samtidigt som landskapet rusar förbi och bort från mig

Jag tänker på mormor och morfar och kojor under bord. Jag tänker på farmor och farfar och honung på kex

Jag tänker på mina barn och alla kojor som vill byggas och alla kex som vill ätas

Snart känner jag inte igen skogarna där utanför. Snart blir de till öppna landskap som aldrig verkar ta slut

Det finns minnen att skapa där också, jag vet det

Men det finns något magiskt med platsen jag så länge kallat hemma

fortfarande till viss del gör

och det är inte skogarna och bergen, utan tryggheten

Det orubbliga och det enkla med ett ställe där jag alltid är älskad

Hur mycket som än skulle rasa omkring mig

Två nätter och en dag

Sa precis hej då till familjen: pussade, kramade, vinkade och klev på en buss.

Nu sitter jag och väntar på tåget till Stockholm som ska ta mig till nattåget mot Umeå. Första natten jag inte spenderar med Saga. Och Oliver har blivit så pass stor att han förstod att mamma inte skulle sova hemma inatt. Det känns med andra ord betydligt mycket tyngre att sova borta än vad det gjorde i våras.

Men jag ska också få två nätter på nattåg där jag bara har mig själv att söva. Det ska bli så skönt. Jag behöver verkligen sova. Jag ska också få en massa timmar att umgås med bara mig själv på tåget upp till Stockholm och ner igen. Det känns lyxigt och lite skamfyllt när jag vet att M har en kväll och en natt ensam med barnen innan mina föräldrar kommer.

Och imorgon ska jag försvara mitt exjobb. Jag klarade det. Jag klarade faktiskt att skriva ett exjobb samtidigt som jag blev tvåbarnsmamma. Stoltheten finns kanske där någonstans bakom tröttheten.

Imorgon eftermiddag tar jag tåget tillbaka hem. Hem till mina älsklingar och mina föräldrar för att spendera en fin långhelg tillsammans.

Livet.

Ett återfunnet perspektiv

De där höga kraven jag ställer på mig själv. Jag har alltid tänkt att jag måste jobba på att sänka ribban för min egen skull. Som att inga andra i min omgivning påverkas av dem.

Så otroligt naivt.

Min man är precis som jag en helt vanlig människa. Han kan bara vara på ett ställe samtidigt. Hans tålamod tar också slut ibland – precis som mitt. När jag ”sviker” mig själv genom att inte leva upp till mina krav är det fullkomligt orättvist att förutsätta att han ska vara den person jag inte förmår mig själv att vara.

Min son är två år gammal. Han testar gränser tills man undrar om han gör det bara för att vara jobbig. Men så är det ju inte, han gör det för att han är två år och försöker att lära sig hur världen egentligen fungerar. Han slåss, sätter sig på tvären och kan skrika rätt bra ibland. Inte för att vara jobbig. Utan för att världen är ett svårt ställe att förstå sig på. Och han är bara två år.

Min dotter blir nio månader imorgon. Ibland vaknar hon orimligt många gånger, fast det är mitt i natten. Och så har hon mage att vägra somna om. Inte för att hon tycker det verkar som en bra idé. Utan för att hon är nio månader och det är mörkt och hon vet inte om hon är ensam eller inte. Ensam klarar man sig inte om man är nio månader. Så då gråter man. För då kommer mamma och pappa, och då är man inte ensam längre.

Det är en sak att sätta för höga krav på sig själv. Men när de kraven innefattar att vara en sådan ”bra” mamma att ens två-åring inte slåss eller bråkar eller ens nio månaders bäbis inte vaknar på natten då har man tappat perspektivet. Och någon vidare bra mamma blir man inte heller – ironiskt nog.

Ibland behöver man se sitt liv utifrån, med någon annans ögon. Det är inte helt lätt alltid, speciellt inte när man är mitt uppe i det med minimal tid för sig själv och nätter med för lite sömn. Men är det något krav jag faktiskt ska ställa på mig själv så är det nog det – att inte förlora perspektivet.