Lucka 15: När jag valde min utbildning

När andra barn hade storslagna planer om vad de skulle bli när de blev stora, drömde jag om att bli brevbärare. Typ. Jag hade väl också lite mer storslagna drömmar, som att bli författare. Jag älskade att läsa och ville alltmer berätta min egen historia.

När jag sedan började i skolan var jag överlycklig. Kom så väl ihåg hur glad jag var efter första dagen när jag insåg att jag skulle få gå tillbaka dit igen dagen efter.

Glädjen att få lära mig nya saker har följt mig genom hela skoltiden, egentligen genom hela livet. Därför var det inte ett speciellt svårt beslut att välja gymnasieprogram men desto svårare att välja utbildning efter gymnasiet.

Det blev fysik, kanske för att jag i högstadiet hade en fysiklärare vars standardsvar på elevfrågor var: ”det bara är så”, kombinerat med min vilja att veta varför det ”bara var så”. Men kanske framför allt på grund av min fysiklärare på gymnasiet. Som fick fysiken att kännas begriplig och intressant.

Först var tanken försvarmeteorolog, sen astronomi, sen biogeofysik, tillbaka till meteorologi för att efter nästan två år som meteorolog och fem år som forskarstudent slutligen läsa till lärare. Något jag absolut inte skulle bli om man frågade mitt tonårs-jag.

Det blev en bok tillslut, kanske inte riktigt den jag haft i tankarna när jag var liten dock..

Tänk hur livet kan bli ändå.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Lucka 14: När jag valde vilken stad jag skulle bo i

När jag som 20-åring flyttade hemifrån på riktigt, efter att ha testat på det där med att inte bo med mamma och pappa under 11 månaders värnplikt, valde jag att flytta 100 mil. Till ett ställe jag aldrig hade besökt innan. Jag trivdes rätt bra med att få styra över mitt eget liv och kunde liksom inte riktigt förstå tendensen att flytta tillbaka till sin hemstad efter studierna.

Det var innan jag blev förälder. Sedan dess ser jag verkligen mina föräldrar ur andra ögon. De har alltid varit viktiga för mig men de har aldrig förut varit så här viktiga. Som de är nu. Och jag vill så gärna att de ska få bli viktiga för mina barn, precis som mina mor- och farföräldrar var för mig. Därför har de här 100 milen mellan oss aldrig känts längre än vad de gör nu.

Jag har ju själv valt staden jag bor i. Nu är valet inte längre bara mitt. Frågan är vad vi väljer imorgon; att bo kvar eller flytta tillbaka till rötterna?

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 13: Val jag glömmer bort jag har

Nästan allt jag gör varje dag följs av prestationskraven, även om noll personer (utöver mig själv) bryr sig om konsistensen på min frukostgröt, kvaliteten på mitt exjobb eller valen av övningar jag utför med eleverna så finns kraven där. Alltid göra mitt bästa i nästan allt jag gör, varje dag.

När jag fick rubriken på dagens lucka slog det mig att det faktiskt är ett val jag gör. Att jag faktiskt ibland kan välja att inte göra mitt bästa. Det är såklart i många situationer bra att ställa krav på sig själv, och i många fall nödvändigt. Att ta ansvar för sina handlingar, och resultaten av dem, är att vara vuxen. Men det måste finnas nyanser.

Jag söker de nyanserna. Och modet att ibland sänka kraven.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 12: Ett beslut jag är extremt stolt över

När jag tänker tillbaka på min tid som student finns det många fina minnen, men jag kommer också ihåg en vilsen tjej. En tjej som febrilt sökte bekräftelse hos vänner som kanske inte alls respekterade vår vänskap så som jag gjorde. Det var som att en stor glasvägg fanns mellan oss och jag febrilt skrek för att bli sedd, för att lika villkorslöst som de andra få vara en i gänget. I många stunder så kände jag mig verkligen insläppt, och det var så otroligt spännande, så det vägde liksom upp för alla gånger jag stod där på utsidan. Och igenom allt detta fanns också M. Där jag var välkommen. Men jag var så uppslukad i strävan efter att få vara med i en gemenskap att jag många gånger rakt av prioriterade bort vår relation. Jag kommer fortfarande ihåg när det vände, när jag bara inte orkade anstränga mig mer för att få tillhöra. När jag för femtioelfte gången inte automatiskt var medräknad som de andra var. När jag insåg att de inte var värda min vänskap. Jag har kvar en textrad jag skrev i samband med det:

Varför ville jag inte bli hörd av den som respekterade mig mest?
Varför ville jag inte skratta med den som kände mig bäst?

Istället försökte jag hitta trygghet där den inte fanns,
letade respekt där jag oftast försvann
och skrattade mest för att få synas ibland.

Jag kommer fortfarande ihåg hur befriande det kändes att bara få vila hos den person som verkligen älskade mig för den jag var. Det var väl ungefär i samma veva som jag insåg att kärlek inte behöver vara dramatik för att vara het. Och att den bästa kärleken är den som är grundad på genuin vänskap. Den sommaren gjorde jag det bästa valet i mitt liv. Det jag är mest stolt över är att jag insåg att ibland är det faktiskt så att man får de relationer man förtjänar. Och den sommaren insåg jag att jag förtjänade bättre. Det var som att öppna upp en låda full av framtidsdrömmar.

Och jag är så tacksam över att de innerligaste drömmarna idag finns hos mig. På riktigt.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 11: En gång när jag gjorde slut

Eller en gång när någon gjorde slut åt mig.. Något jag inte direkt är stolt över; att han kände det jag inte vågade känna. Att jag inte längre älskade honom.

Det är svårt när inte känslor är ömsesidiga. Jag har varit på båda sidor och det gör ont på olika sätt. Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag blundade för mina (icke)känslor mer på grund av min egen rädsla att bli ensam än för min vilja att inte såra honom. Men ensamhet är också något som jag tycker är svårt. Jag har nog aldrig varit bra på att vara ensam och har väl alltid varit lite rädd för det.

Hur som helst är jag en person som trivs bäst med djupa förhållanden, även om jag kanske inte alltid vågar kasta mig ut i dem med rädsla att bli för mycket för någon. Så de förhållanden jag har betyder mycket för mig så när de tar slut gör det ont oavsett varför de tog slut.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 10: Ett vägskäl jag drömmer om

Jag är en trygghetsnarkoman utan dess like som helst skulle vilja skriva kontrakt med allt och alla. Så jag kan slappna av med vetskapen att det kommer ordna sig. Men nästan inget fungerar ju så.

Något som däremot finns är ju arbetskontrakt och tillsvidaretjänster. Och det är sånt jag drömmer om just nu. Väldigt sexigt.. Jag skulle inte heller ha något emot att slänga in ett bostadskontrakt på ett mysigt litet radhus.

Det är helt sjukt men jag drömmer om ekorrhjulet, att få till en vardag där både jag och M har fasta jobb att gå till där vi trivs, med fungerande förskola till barnen. En betydelsefull vardag för oss själva, för varandra och för andra vi möter. Men också en vardag som rymmer längtan till aktiva helgdagar, mysiga lördagskvällar och långa lärarsemestrar.

På väg till förskolan

Fast de som känner mig vet att det som är konstigt inte är att jag längtar efter ekorrhjulet, utan att jag spenderat de senaste sex yrkeåren med tillfälliga tjänster. Och det äter upp så otroligt mycket av min energi, det där att ständigt oroa sig lite över morgondagen och försöka övertala mig själv om att det visst kommer att ordna sig.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 9: ”Om jag inte hade….”

Hur många gånger har jag inte tänkt den tanken. Om jag hade gjort annorlunda. Tagit andra beslut. Det är sällan jag tänker så numera. För det blev så obeskrivligt bra.

Tänker på en film jag såg för länge sen, About time, som handlar om en som kan åka tillbaka i tiden och ändra små grejer som får konsekvenser i ”nutid”. Ibland, eller kanske allt som oftast, är det inte ens stora beslut som i slutändan gör så att man hamnar där man hamnar.

Ibland är det att man råkar bo i samma studentområde och hur promenadsällskap hem blir till middagssällskap som blir till filmsällskap som tolv år senare blivit till två fantastiska barn. Ibland är det att man inte tillhört en grupp som fryst ut en person som några år senare får makten att bestämma om jag eller just en tillhörande den nämnda gruppen ska få jobbet på den tidigare utfrystas arbetsplats.

Ibland är det såklart stora beslut som får stora konsekvenser. Om jag för 14 år sedan valt att inte göra lumpen, då hade jag nog börjat plugga direkt. Men hade jag varit mogen för att flytta 100 mil hemifrån eller hade det blivit något universitet närmare? Hur som helst hade ju såklart mitt liv sett helt annorlunda ut i dag, för det var ju just i Lund, just hösten 2005, som jag för första gången träffade min man.

En del frågar mig om jag inte ändå, så här i efterhand, tycker att 11 månaders värnplikt var att slänga bort tiden. Då svarar jag nej.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.