Att få se världen pånytt

Jag när jag försöker få en uppenbart väldigt kissnödig son att gå på toaletten:

”Jag tror till och med att pallen (som han sitter på) är kissnödig nu”

”Nej mamma, pallen har ingen snopp”

Jag älskar hans tankar och hur de är totalt ofiltrerade.

Annonser

Du är färgerna i mitt liv

Du tassade in till oss vid fem imorse. Jag följde dig tillbaka till sängen och när jag satt där bredvid dig minns jag tillbaka till då vi sågs för första gången för 2 år sen. Den dagen jag blev mamma. Din mamma. Tänk att jag fick bli mamma till just dig. Du är så genuin. Allt du är och gör är så ärligt. Samtidigt som du varje dag letar gränser och testar mitt tålamod så jag ibland inte vet var jag ska ta vägen så smälter mitt hjärta minst en gång varje dag, förstoras ett antal storlekar och rymmer så många fler färger.

I två år har du funnits i våra liv nu. Det är de två bästa åren i mitt liv. Hittills.

Ultraljud, stundande förlossning och förskoleplats

Fyra veckor kvar nu, helt galet. Har varit på ultraljud idag och som vanligt var jag så där jobbigt nervös innan. För kan det verkligen se bra ut igen? Hur tur kan en människa ha? Samma tankar snurrar för övrigt runt i huvudet angående förlossningen. Helt ologiska, men känslor fungerar ju oftast så. Hur som helst så såg allt bra ut – igen – trots allt. Även fast vår knodd var så pass stor nu att det var svårt för en icke-ultraljudsspecialist som mig att se vad som var vad så var det fint. Gjorde det hela en smula mer verkligt också. Jag behöver ju faktiskt börja inse att jag snart ska genomgå en förlossning. Att vi snart kommer vara fyra.

Är på väg till Umeå så knodden får allt se till att hålla sig inne i alla fall till helgen 🙂 sen är pluggandet över för ett tag så då ska jag försöka att mentalt förbereda mig. Två små barn samtidigt, wow alltså. Kommer säkerligen bli en del kaos, men tänk all kärlek 🙂 jag ser så fram emot att få träffa den lilla filuren i magen och lära känna en helt ny person. Snusa nyfödd igen ❤

En annan bra nyhet är att Oliver har fått förskoleplats till hösten. Till och med på ett ställe vi hade önskat! Det kommer ju inte bli så många timmar i veckan men jag tror det kommer vara utvecklande för honom. Mina förväntningar och förhoppningar är såklart att de jobbar efter en bra pedagogisk plan och att det kommer vara bra för Oliver att få utvecklas i denna miljö tillsammans med andra barn. Kan inte riktigt förstå att han snart är ett och ett halvt år redan samtidigt som jag inte kan förstå att han bara funnit i vårt liv så kort tid. Har han inte alltid varit en del av mig? Älskade barn ❤

Tredje trimestern

Så har jag gått in i tredje och sista trimestern. Inga nämnvärda graviditetskrämpor men däremot kan jag inte komma ihåg senast jag varit så förkyld som jag varit den senaste veckan. Har som tur är vänt nu men ett tag var jag helt övertygad om att det både var på väg att bli lunginflammation som öroninflammation. Har varit lite extra orolig för knodden där inne trots att jag vet att en vanlig förkylning inte ska vara farlig, men det känns inte så när man själv känner sig halvt döende.

Det är enormt mycket pluggande så tiden rusar på och det börjar bli dags att fixa vagn, säng och babyskydd i alla fall. Sen vill jag också hinna fundera lite på förlossningen, vill komma till det där inspirerande och förväntansfulla stället jag hittade inför Olivers förlossning. Just nu känns det mest helt overkligt att vi ska få uppleva en förlossning till. Den där känslan när man har sitt barn i sin famn och absolut allt faller på plats. Kärleken, lyckan, tacksamheten och att vila i ett perfekt just nu.

Varje dag är en ny dag att skapa minnen på och det finns så många fina, men Olivers första dag med oss har en alldeles speciell plats. Och nu ska vår son som nyss såg oss för första gången, som jag brukade smeka över tinningen mjukt, mjukt, nu ska han bli storebror.

Det ligger en ny liten människa i min mage som väntar på att se oss för första gången. Jag undrar vad som blir vår grej, bara din och min. Och jag längtar.

Vardagsmagi

Det är sällan jag inte har inspiration att skriva, men den senaste tiden har jag varit så fruktansvärt trött. Säkert en kombination av höstmörkret, inaktivitet och graviditet. Försökt att hitta motivation att hitta på något men de gånger det blivit av har det känts som jag rört mig i sirap följt av en däckning på soffan när jag kommer hem. Det är nog motivationsbristen som varit tuffast. Men nu så känns det som att det håller på att vända. Härliga december är här, ljusen lyser så fint i mörkret och vardagsmagi går att hitta lite varstans.

Magi utöver det vanliga fick upplevas på kub-ultaljudet. Jag har så svårt att ta in att vi får förmånen att uppleva det här en gång till. Det är verkligen inget jag tar för givet men definitivt något jag är oerhört tacksam och ödmjuk inför. Orolig också. Orolig att det gått för lätt. Orolig för att jag är orolig för att det gått för lätt för oron kanske är ett tecken på att jag undermedvetet vet att det finns något att oro sig över.. Samtidigt ändå lugn, lugn för jag vet att det är utom min kontroll.

När man spenderar för mycket tid med ens egna tankar är det bra att försöka ta ett steg ut och försöka ta varje dag som den kommer. Glädjas åt det som är idag för just det kan inte morgondagen ta ifrån en. Vad morgondagen har att ge, ja det får vi se då. Idag ska jag njuta av det bästa och mest smittande skrattet någonsin och se min egen kärlek till vår son i min mans ögon när de busar på golvet. Sen blir det en kväll med brädspel i goda vänners lag och så tänkte jag avsluta med att titta in på älsklingen när han ligger så sött i sin säng och sover.

Nytt år

I fredags fyllde vår älskade son ett helt år. Svårt att förstå att det redan gått ett år samtidigt som det känns som en hel livstid. Varje dag gör han mig till en bättre människa. Lär mig att kärlek är så enkelt, att den inte behöver lindas in, att den bara kan få finnas där så stark och ren.

Jag har så många fina minnen från dagen då du kom, när du låg på mitt bröst länge, länge. Solen som lyste så fint på höstlöven utanför fönstret. Jag visste då att jag alltid skulle göra vad som helst för dig.

Vad som betydde absolut inget för mig då var att en disputation var inbokad precis ett år senare. Jag var så långt ifrån det mentalt så att det faktiskt hände ett år senare kan jag inte riktigt förstå. Har varit så distanserad till det hela hösten, inte haft energi till att orka tänka på det på något sätt. Jag har ju såklart slitit för att få klart allt men jag har liksom inte varit där på något sätt. Därför är det svårt att ta in att det äntligen är över, de stunder jag förstår det börjat jag nästan gråta av lättnad. Har liksom aldrig riktigt trott att jag skulle klara av det så är faktiskt stolt att det gick.

Slängde massa grejer på jobbet igår, så skönt att få börja om med något nytt. Ska bli spännande att se vad framtiden har att erbjuda. Förhoppningsvis ett litet syskon i maj, kub nästa vecka så får ta det därifrån först och främst. Förhoppningsvis också ett jobb jag trivs bättre med eller att jag kommer in på kpu till våren. Ja, vi får se.

Hemma bäst

Det är så jobbigt att gå hemifrån på morgonen. Att stänga en dörr mellan dig och mig när du ser på mig med dina stora ögon och sträcker dig efter mig. Jag tar trapporna ner även fast jag hellre vill gå tillbaka. Bara krama om en gång till i alla fall. Det är svårt att inte få dåligt samvete, att inte känna som om jag övergivit dig. Men så är det ju faktiskt inte, du har det bra hemma med pappa om dagarna. Folk verkar förövrigt vara jätte förvånade att M ska vara föräldraledig ett helt år, som om han skulle ha mindre rätt än mig att vara ledig med vår son.

Det bästa med att jobba är att komma hem. För varje dag får jag också öppna dörren och mötas av att det finaste ansiktet jag vet spricker upp i världens största leende.

Väl på jobbet försvinner dagarna så fort att jag blir helt dagsvill. Har väl något att göra med en bok som ska tryckas om bara några veckor och så mycket kvar att göra innan den är färdig för tryck. Får ont i magen när jag tänker på hur mycket som ska hinnas med så jag försöker att inte tänka på det utan bara att plöja igenom det som ska göras. Härom natten valde dock det undermedvetna att tänka på det då jag drömde ångestdröm där jag blev underkänt efter försvaret. Var svårt att somna om efter det. Men snart är det över på ett eller annat sätt.

Snart ska vi också flytta till större lägenhet och snart fyller Oliver 1 år. Ofattbart. Snart är det höst också. Jag tycker om hösten. Och sommaren, våren och vintern (ja, kanske inte den skånska vintern så värst mycket). Jag tycker om årstider helt enkelt, det känns lite som nystart när man går in i en ny årstid. Man kan välja vad man vill ta med sig in och vad man vill lämna bakom sig.