Tunga steg framåt

Det är konstigt hur mycket jag har längtat efter att få första läkarbesöket inför IVF spikat och nu när vi fått det så blev allt helt plötsligt så outhärdligt. Helt plötsligt så orkar jag inte vänta en dag till, jag vill dit nu. Eller ännu hellre, jag vill inte dit alls, jag vill vara som alla andra jag känner och aldrig behöva oroa mig över att aldrig få bli förälder. Jag vill också kunna säga: ”Nu är det dags för ett barn” och sedan stå där någon månad senare gravid. Jag vill inte vara undantaget; hon som folk ser och tänker ”Undrar hur det är att inte kunna bli gravid, det måste vara jobbigt, tur att det inte är mitt problem”. Jag är less på att vara avundsjuk på varenda kotte som har barn. Jag är less på att vara less på att höra alla prata om hur lite de sover och hur snoriga, trotsiga, lekfulla, gulliga och helt underbara deras barn är. Jag är så, så less för jag vill så gärna förstå hur det är.

Jag vet inte om de här känslorna kom för att jag är i min ”nere”-period som jag brukar befinna mig i några dagar i månaden eller om det bara blev så verkligt nu. Jag är inte bara ofrivilligt barnlös idag, jag kommer vara det för alltid. Även om vi en dag får barn, så kommer det med högsta sannolikhet förbli ett stort, stort projekt att bli med barn igen. Ett nytt berg att klättra över.

Det är bara så det är. Och jag kan vara hur arg och ledsen som helst över det och det kommer fortfarande att vara så. Det enda jag kan göra är att försöka ta ett berg i taget och den 1a mars kommer jag vara högre upp på det berget än jag varit tidigare. Jag antar att det finns något vackert i kampen också om jag väljer att se på helheten.

Annonser

De infertilas smekmånad

En smekmånad varar historiskt sätt i just en månad för att brudparet ska kunna bli gravida. För mig är detta faktum på något sätt tragikomiskt; det får mig vilja börja skratta sådär galet hysteriskt. En månad liksom, ett försök och sedan gravid bara sådär – poff. Jag antar att det är verkligheten för många därute.

Vi gifter oss i april och sannolikheten att vi sätter igång med vår första ivf strax efter det är nog rätt hög. Det blir vår smekmånad, de infertilas smekmånad. Känns passande på något sätt. Hade det varit en saga hade det bara behövts ett försök och vem vet, ibland kan ju faktiskt livet verkligen leverera.

Förövrigt är det precis ett år sedan vi gick till kvinnokliniken helt ovetandes om att vi skulle gå därifrån en dag senare med en äggledare mindre och en ännu större tomhet. Tycker det är dags för en vändning nu.

En smekmånad sitter nog inte helt fel ändå, infertil eller inte.

De små segrarna

I 7 veckor och 3 dagar har vi väntat på svar från cellprovet för att få skicka in remissen till ivf. Idag låg det två brev i lådan från Region Skåne. Det är konstigt hur många tankar som hinner tänkas på sekunderna det tar att gå upp för 2 trappor. Såhär gick mina tankar.

Två brev, varför är det två brev?! Det måste betyda att jag har cancer och det andra brevet är en kallelse till var man nu går om man har cancer. Då blir det ingen ivf, och nej, inget barn alls, för då går det inte ens att adoptera. Ska jag skita i att öppna breven? Då kanske det aldrig har hänt?

Som så ofta nu för tiden så gick tankarna direkt till barnlösheten, cancer verkar för mig nu vara lika med inga barn. Första tanken är inte längre ”shit, jag kommer att dö”.

Hursomhelst så skakade hela jag när jag väl kommit innanför dörren. Jag öppnade såklart breven trots katastoftankarna och i det ena så stod det så väldans odramatiskt helt enkelt bara: ”Ditt cellprov från livmoderhalsen var normalt”

Det andra var en remissbekräftelse, så senast 3 månader från den 18 november ska vi bli kallade till RMC.

Jag skakar fortfarande, så lättad och så glad över att vara ytterligare ett steg närmare. Det är nog många steg kvar att gå, men jag tar ett i taget och försöker att komma ihåg att även resan har sitt eget värde.

På väg

Nu är vi på väg, kanske inte i rasande tempo, men vi har i alla fall rest på oss. Igår avklarades första läkarbesöket på vår barnlöshetsutredning och nästa år är det tanken att vi sätter igång med ivf. Om vi nu inte blivit gravida på egen hand innan dess. Och visst är det mer väntan som väntar oss, men jag är helt okej med det. Just nu iaf. Det finns något fint med att vänta på något så underbart som ens eget barn tillsammans med den man älskar mest. Det finns såklart också frustration över att behöva vänta när man längtar så, men jag är ändå helt övertygad om att varenda minut vi väntar kommer att vara värt det tillslut – hur vi än lyckas. Med eller utan hjälp. Adoption eller inte.