Lucka 12: Ett beslut jag är extremt stolt över

När jag tänker tillbaka på min tid som student finns det många fina minnen, men jag kommer också ihåg en vilsen tjej. En tjej som febrilt sökte bekräftelse hos vänner som kanske inte alls respekterade vår vänskap så som jag gjorde. Det var som att en stor glasvägg fanns mellan oss och jag febrilt skrek för att bli sedd, för att lika villkorslöst som de andra få vara en i gänget. I många stunder så kände jag mig verkligen insläppt, och det var så otroligt spännande, så det vägde liksom upp för alla gånger jag stod där på utsidan. Och igenom allt detta fanns också M. Där jag var välkommen. Men jag var så uppslukad i strävan efter att få vara med i en gemenskap att jag många gånger rakt av prioriterade bort vår relation. Jag kommer fortfarande ihåg när det vände, när jag bara inte orkade anstränga mig mer för att få tillhöra. När jag för femtioelfte gången inte automatiskt var medräknad som de andra var. När jag insåg att de inte var värda min vänskap. Jag har kvar en textrad jag skrev i samband med det:

Varför ville jag inte bli hörd av den som respekterade mig mest?
Varför ville jag inte skratta med den som kände mig bäst?

Istället försökte jag hitta trygghet där den inte fanns,
letade respekt där jag oftast försvann
och skrattade mest för att få synas ibland.

Jag kommer fortfarande ihåg hur befriande det kändes att bara få vila hos den person som verkligen älskade mig för den jag var. Det var väl ungefär i samma veva som jag insåg att kärlek inte behöver vara dramatik för att vara het. Och att den bästa kärleken är den som är grundad på genuin vänskap. Den sommaren gjorde jag det bästa valet i mitt liv. Det jag är mest stolt över är att jag insåg att ibland är det faktiskt så att man får de relationer man förtjänar. Och den sommaren insåg jag att jag förtjänade bättre. Det var som att öppna upp en låda full av framtidsdrömmar.

Och jag är så tacksam över att de innerligaste drömmarna idag finns hos mig. På riktigt.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Du är färgerna i mitt liv

Du tassade in till oss vid fem imorse. Jag följde dig tillbaka till sängen och när jag satt där bredvid dig minns jag tillbaka till då vi sågs för första gången för 2 år sen. Den dagen jag blev mamma. Din mamma. Tänk att jag fick bli mamma till just dig. Du är så genuin. Allt du är och gör är så ärligt. Samtidigt som du varje dag letar gränser och testar mitt tålamod så jag ibland inte vet var jag ska ta vägen så smälter mitt hjärta minst en gång varje dag, förstoras ett antal storlekar och rymmer så många fler färger.

I två år har du funnits i våra liv nu. Det är de två bästa åren i mitt liv. Hittills.

Livet sätter sina spår

Idag när jag sitter här med mina barn och kan andas ut inser jag vilken enorm psykisk påfrestning det har varit för mig att komma hit.

M hade blött näsblod igår och slängt det blodiga papperet i toaletten så när jag kom in dit var det lite blod kvar. Min mage blir till is samtidigt som min hjärna försöker förklara för min ångestmage att det inte kan vara mitt blod för jag har ju inte ens varit på toaletten. Dessutom är jag varken gravid eller försöker bli det så blod nu borde bara betyda att en vanlig harmlös mens har kommit tillbaka. Men om man har fått ångest av blod i cirka 4 år så antar jag att det sätter sina spår. När jag dessutom haft blödningar i tre graviditeter så kanske det inte är så konstigt.

Min första känsla när vänner eller bekanta lägger ut bilder på gravidmagar eller första bilden på deras mirakel på sociala medier är tyvärr fortfarande klump i magen. Den ersätts dock numera fort av otrolig tacksamhet och glädje, både för deras och vår skull. Men i min knäppa hjärna ekar det ändå någon form av stress och missunnsamhet – varför dem och inte vi? Kanske sitter den känslan kvar för att den alltid varit nedtryckt och fylld av skam. Men nu är det ju inte så längre, nu finns det kanske folk som tänker så om oss. Jag hoppas i så fall att de inte känner skam, för när livet är sådär fruktansvärt orättvist så borde man få skrika livet i ansiktet: varför inte vi?!

Mitt i kämpandet tänkte jag ändå att jag var rätt chill, men nä. Jag hade ju till och med dåligt samvete av en kopp drucken kaffe eller ett avklarat träningspass. När M hade semester för något höstlov sen följde han med på min jobbresa inte för att turista utan för att kunna ha ägglossningssex.. herregud, inte undra på att jag blivit lite knäpp. Eller när stressen inte ens helt försvann när vi fått Oliver, för då var det ju dags att kämpa för ett syskon.

Och då har vi ändå kämpat kortare än många andra kämpar där ute. Herregud vad imponerad jag är över dessa starka människor.

Och när jag nu går vidare i livet gör jag det med en enorm ödmjukhet. Livet kan vara tufft och alla bär vi med oss vår egen historia.