Lucka 5: Mitt svåraste beslut i livet

Jag är en sån där person som har svårt att inte fullfölja beslut jag tar. Det kan leda till ibland många år av att försöka hitta vägar ut.

Jag tror att jag är på en sån väg nu. Därför tror jag också att jag inte har fattat mitt svåraste beslut än.

Jag pratar om vår boendesituation. Att bo miltals och timtals från närmaste barnvakt. Att Oliver och Saga bara får träffa sina morföräldrar ett fåtal gånger per år. De var här i samband med Olivers 2-årsfirande. Han tror fortfarande att ”mommo” och ”lalla” ska knacka på ytterdörren och sova i gästrummet och det gör ont i mig att behöva förklara att de är hemma hos sig nu och inte kan komma just nu.

Men det är ju inte så lätt som att ta sitt pick och pack och flytta 100 mil. Vi har trots allt bott här nere i 13 år nu. 13 fina år. Och vi har byggt upp ett liv här. Vi har vänner och spelkvällar här. Vi har jobbkontakter. Vi har orienteringen. Vi har förskola, bvc och mycket annat.

Men vi har inte mommo och lalla här.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Kram- och gosabstinens

Nu har det gått en hel vecka sen jag senast kramade om min älskade lille son och abstinensen är påtaglig. Jag har varit ensam förut men lägenheten har aldrig varit så tom som den är nu, och ensamheten har aldrig varit så stark. Det är tur att man kan ha videosamtal nu för tiden så man kan se varandra också. Det lättar åtminstone en liten aning på abstinensen. Jag längtar nåt innerligt till imorgon då E, Oliver och Olivers mormor och morfar kommer ner till mig igen så jag kan krama och gosa med min älskade lille son igen. 🙂

Leenden och sköna gurglande skratt

För några veckor sedan trodde jag inte att jag skulle kunna se något härligare och mer underbart än Olivers lite sneda reflexleende som han kunde få ibland när han var mätt och livet bara var helt underbart. Jag visste inte då hur ovetandes jag var. Nu när han ler och skrattar med hela ansiktet så blir jag alldeles varm i själen och ler själv så jag får ont i ansiktsmusklerna. Så oerhört härlig känsla att veta att ens barn är lycklig och mår bra. Det är en av de sakerna som är så underbart med barn, de håller ingenting inom sig. Mår de dåligt så gråter de, mår de bra så ler och skrattar de, är de trötta så sover de. Vi behöver inte vara orolig för att han inte säger till när något är fel. Dock ligger ju svårigheten ibland i att avgöra varför han gråter när han gråter. Är han hungrig så har han dock ett väldigt karakteristiskt ljud för sig där han gör ett nöffande läte samtidigt som han gråter, så det är åtminstone skönt att vi vet när han är hungrig. Det känns som att Oliver överlag är en väldigt glad liten bebis och jag och E är så oerhört lyckligt lottade och får dagligen överdoser av underbara små leenden och sköna gurglande skratt. Det är bara att hoppas att det fortsätter så 🙂

Overkligt

Så övervälmande mycket har hänt sedan sist och allt startade kl 11.35 den 27e oktober när vår underbara son äntligen kom till världen. När han kom ut, andades sina första andetag, grät för första gången, då släppte all anspänning och tårar av glädje föll från min kind (I skrivande stund så föll tårarna igen bara av att tänka tillbaka till det ögonblicket) Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så obeskrivligt lycklig. Vårt underbara bröllop kommer på en fin andraplats men kommer inte riktigt nära den här upplevelsen.

Det dröjde ett tag, kan ha varit sekunder, kan ha varit minuter, innan vi fick frågan om vi ville veta vad det var för kön. Då kom vi på oss med att vi inte alls tänkt på det utan bara brytt oss om att vårt mirakel kommit ut och börjat gråta. När vi sen fick reda på att det var en liten pojke så började vi testa vårt innan utvalda namn Oliver för första gången på riktigt. Känslan var väldigt märklig och overklig och det tog ett bra tag innan jag vant mig vid namnet.

Väl hemma igen efter 3 dagar på sjukhusområdet med folk i närheten att fråga om hjälp, så står vi där helt plötsligt, i hallen, ensamma igen, nästan. Nu är vi ju faktiskt inte ensamma längre. Nu har vi helt plötsligt en liten person att ta hand om. Mata, byta blöja, underhålla och inge trygghetskänsla. Man hamnade i en slags märklig trans där dagarna flöt ihop. Vi fick totalt sätt ändå sova tillräckligt även om sömnen var väldigt uppstyckad, men det resulterade i att jag ibland inte var säker på vilken veckodag det var.

Det ord som bäst beskriver alltihop är ”Overkligt”. Jag vet inte riktigt hur många gånger som man bara tittat på hans underbara lilla ansikte, känt på hans söta små fötter och händer, dragit fingrarna genom hans hår och frågat sig själv om det verkligen är sant? Är han verkligen vår? Får vi behålla honom? Det som för bara några veckor sedan var inne i E’s mage är nu utanför och är helt underbar. Overklighetskänslan slår mig gång på gång.

Overkligt men ändå verkligt, verkligt men ändå overkligt. Det tar nog någon vecka till innan alla känslor och sinnen är i synk så att bara verkligheten är kvar. Men jag njuter av varje minut med vårt lilla mirakel.

En måndag i oktober

Två veckor kvar till knytet är beräknad att komma och jag har min första föräldralediga dag idag. Det är typ jag, pensionärerna och barnvagnsrullande småbarnsföräldrar som är lediga en måndag i oktober. Är det verkligen så att jag snart kommer vara en av de där som får gå runt med barnvagn? Det finns så många känslor att känna att hjärnan nästan stänger av. Men under nätterna, ojoj, då är minsann hjärnan på högvarv. Mina drömmar har alltid varit lite spårade, men nu tar de verkligen alla pris. Det är inte så mycket som faktiskt handlar om stundande bäbis, de är bara jävligt skumma.

Känslorna kommer fram på dagarna ibland också. Men det är så svårt att greppa att vi snart ska få träffa vårt lilla knyte. Inte alls lång tid kvar. Dagar eller veckor. Inte längre månader eller år eller någon obestämd framtid som kanske bara är en dröm. Kommer jag någonsin kunna slita mina ögon från vårt mirakel när hen kommer?

Överlag mår min kropp fint, visst är jag tröttare än vanligt, får ont när jag går för långt, är kissnödig fast jag precis varit och kissat och har en del halsbränna till och från. Men kroppen har på något sätt vant sig vid att vara gravid så det känns inte som något som måste uthärdas ett tag till utan mer som ett nytt normaltillstånd. Nu är det ju som tur är inte det, för jag vill ju verkligen träffa knytet snart. 5 % av graviditeten kvar om nu knytet väljer att vara en av de lite drygt 4 % som tittar ut när de är beräknade. Hur som helst står mamma och pappa så redo man kan vara när man inte har en aning om vad som egentligen är på väg att ske.

Allt som hänt sen sist.

Det var nu en halv evighet sen jag senast skrev men det känns som att tiden gått väldigt långsamt, samtidigt som den gått väldigt fort. Tiden är verkligen relativ när det kommer till saker man längtar efter. Det har hänt så oerhört mycket sen sist. Vi stötte på nya bekymmer efter bröllopet som sedan vändes till att det inte var någon fara, en moderkaka som satt lite dumt men som sedan flyttade sig. Ingen fara med knytet även om vi blev väldigt skrämda. Vi har fått se vårt lilla knyte hela 6 gånger, allt ifrån det allra första där det bara var ett litet tickande hjärta, till det sista tillväxtultraljudet där allt såg färdigt ut. Ska bara lägga på sig lite mer hull innan han/hon kommer ut till oss 🙂 Vi har inhandlat det mesta som knytet kan tänkas behöva. Barnvagn, skötbord, spjälsäng, babygym och massa kläder med mera med mera. Det senaste projektet är att jag har virkat ett gäng gosiga ugglor och även lärt E att virka så nu har vi hela 4 ugglor som vi kanske ska ha till en mobil. Eller bara som gosedjur 🙂

familjen uggla

I helgen var vi på en profylaxkurs där vi fick lära oss förlossningsandning och jag fick lära mig massage och massa andra bra saker vad gäller hela förlossningskeendet. Dyrt var det, men det får det väl kanske vara värt för att förlossningen ska gå så bra som möjligt för E och för knytet. Vi känner oss helt klart mer förberedda nu än vad vi gjorde innan iaf. Sen kommer man väl förmodligen aldrig vara riktigt förberedd för detta men iaf mer förberedd nu än innan. Vi har ju nu dessutom mindre än 2 månader kvar till beräknat datum, så det börjar bli ganska nervöst. Nervositet med många ansikten. Nervositet över om allt ska gå bra med förlossningen, nervositet om hur föräldraskapet ska gå, nervositet över hur man kommer vara som förälder, nervositet över allt som kan drabba ett spädbarn. Samtidigt så finns det bara en oerhört stor längtan över att köra huvudet raklångt in i väggen av olika nervositetsmoment och bara leva livet i nuet, med E och lilla knytet. Än är vi dock inte riktigt där och vi får hålla oss till tåls i 2 månader till, eller när knytet nu bestämmer sig för att kravla ut 🙂 Tills dess så kommer jag fortsätta att gosa med magen och prata och sjunga för den. Och virka fler ugglor så klart.

Svävar på moln

En vecka har gått nu sedan E låg och väntade på att jag skulle vakna för att berätta den mest fantastiska nyhet jag hört på väldigt länge, att den där stickan äntligen visade ett positivt besked. Med tanke på alla negativa besked och motgångar vi stött på sedan vi började denna resa så har jag lite svårt att ta ut någonting i förskott. Jag vill så gärna bara jubla och berätta för alla, men rädslan för att jag då jublar för tidigt är paralyserande. Jag behöver se det hela i etapper. Första etappen är om en vecka då det är dags för ultraljud och då får vi se om den lille parveln åtminstone sitter på rätt ställe den här gången. Andra etappen är att stå ut till vecka 12 så vi passerar den där försmädliga gränsen då alla risker är större. Och det är ungefär så långt min hjärna klarar av att se för tillfället. Dock har vi ett bröllop som dyker upp kort innan dess som jag också ser fram emot.

Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att i första hand ultraljudet ser bra ut. Fram tills dess så kommer jag sväva på mitt moln i en blandning av eufori, ovisshet, nervositet, glädje, rädsla, lycka och skräckblandad förtjusning. The Journey has begun! 🙂