Välkommen 2016!

Det är dags att ta farväl av 2015.

Året började i min älsklings famn, med blod men ändå hopp om ett nytt år med nya möjligheter.

”2015 är året jag lämnar alla livlinor bakom mig och tillåter mig själv att älska gränslöst. Jag tror att detta kan bli året då jag lär mig älska och låta älskas.” Så gick mina tankar om ett år som ännu inte varit.

Nu när jag står här, i slutet av 2015, kan jag konstatera att trots att det på många sätt faktiskt har varit ett riktigt skitår så har jag ändå lärt mig så mycket om just kärlek – att ge men också att våga ta emot den. Till ett högt, men kanske i det stora hela, nödvändigt pris.

Januari, av dig kommer jag bara ihåg en enda sak. Jag kommer ihåg att jag, mitt i sörjandet och försöket till återhämtandet från det jag trodde var ett missfall, fick veta att jag fortfarande var gravid. Men på fel ställe. Jag kommer ihåg att de sa att de var tvungna att ta bort dig direkt, samma eftermiddag som jag fick reda på att du fortfarande var kvar. Jag kommer ihåg att jag var rädd. Jag kommer ihåg att jag vaknade i en sjukhussäng, helt tom och med en äggledare mindre. Läkaren sa att jag fortfarande kunde bli gravid, men just där och då ville jag aldrig mer bli gravid och behöva genomgå allt igen. Jag var faktiskt helt övertygad om att jag aldrig skulle bli gravid igen. Problemet var bara att längtan efter barn var precis lika stor som innan. Det blev en ekvation som inte gick ihop.

Sen kom du februari och jag försökte bara att överleva. Och på något sätt så hittade jag upp till ytan; för är det något jag har upptäckt det här året så är det att jag verkligen vill leva, hur ont det än gör.

Lagom till att våren hälsade på så var försöken igång igen, tillsammans med ett nyvunnet hopp. Jag märkte inte ens att jag höll andan, så mycket hoppades jag att denna väntan och längtan skulle gå in i en ny fas. Mensen fortsatte envist att komma och jag föll hårt varje gång. Jobbet blev lidande, livet stod på paus och jag bara hoppades.

Jag fyllde 30 och fick mens i födelsedagspresent.

Sommaren kom, jag och M åkte upp till fjällen för att vandra Kungsleden. En vecka bara för oss, inga påklistrade leenden, inga smarta telefoner att fly till. Bara han och jag. Och det behövde vi. För det är jobbigt att hålla andan och hoppas att livet snart ska få fortsätta.

I juli kom min systerdotter och en månad senare fick jag och M träffa henne. Jag hade drömt om att få hålla henne och att vi skulle få ett alldeles unikt band tillsammans. Förstod inte att en 1-månaders varelse mest sover, äter och söker trygghet hos sin mamma och pappa. Jag var varken eller.

I augusti blev vi ett av de där ofrivilligt barnlösa paren, en remiss till utredning skickades in. Kanske borde denna milstolpe vara ännu ett nederlag men faktum var att jag äntligen kunde andas ut. För med den ”diagnosen” insåg jag att om jag ville att livet skulle handla om mer än att överleva så var jag tvungen att andas. Även om det betydde att acceptera att det är svårt för oss att få barn. Det kanske låter dumt att jag inte hade accepterat det innan, för det kom ju inte direkt som någon överraskning efter ett år av försök. Men för mig betydde den acceptansen att jag accepterade ett helt nytt liv, ett liv där jag inte själv kan bestämma om och när jag blir gravid, men också ett liv där jag bestämt mig för att leva med kampen om att kunna bli mamma en dag.

Vi tog blodprov och lämnade spermaprov. Jag funderade på hur resultatet skulle påverka mig, skulle jag klara av att vara anledningen till att M inte fått, eller kanske inte kan få, sin högsta önskan uppfylld? Ja, jag tänkte faktiskt så. Nu kan jag inse hur nästan kränkande de tankarna är mot vår kärlek. Jag vet ju att hans högsta önskan, precis som min, är att få ett barn tillsammans. Ett barn som är resultatet av vår kärlek och vår kamp, om barnet sedan började från mitt ägg och hans spermie, i ett provrör eller inte, eller ens kommer från min livmoder spelar mindre roll.

Hösten kom och vi fick veta att IVF var planen för oss. Det kändes bra att ha en plan. Den 18 november skickade remissen in.

Det blev december och jul. Det var dags att träffa min systerdotter igen och jag var rädd. Rädd för min sorg. Men hos henne utvecklades den till något annat, det var som hon hällde ner kärlek mitt i all min sorg – jag visste inte att de kunde existera tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma när min syster räckte över henne till mig för första gången, när jag blev inbjuden att vara en del av hennes liv. När hon skrattade och när hon såg på mig med de där stora och ärliga ögonen.

Och så kom julen, jag skulle ha mens men den kom inte och jag inledde julafton med ett ”inte gravid” på en kissticka. Mensen fortsatte att lysa med sin frånvaro och som något slags elakt, ironiskt skämt så kissade jag på en sticka igen för att avsluta 2015 i samma anda som resten av året – INTE GRAVID.

Så ja, det har i mångt och mycket varit ett jävla skitår, men det har också lärt mig så otroligt mycket. Och trots att jag och M har varit ett par i snart 10 år så är det först i år som jag har lärt mig att att vi verkligen är ett vi. Så jag säger hej då 2015 och välkommen 2016! Vad du än för med dig så kommer det bli ett händelserikt år. Ett år då vi ska gifta oss, då jag på något sätt ska bli klar med mitt nuvarande jobb och framförallt ett år då vi fortsätter att kämpa mot vår högsta önskan – mot dig. Och du ska veta att mamma och pappa väntar på dig, och välkomnar dig mer än något annat.

Annonser

Limbo

Det har varit en konstig julhelg, med negativt graviditetstest och utebliven mens. Och en massa längtan, för det går ju inte komma ifrån det faktum att julen glittrar allra mest i barnens ögon. Så julafton började för mig kl 05ish på toaletten hos mamma och pappa med det där efterföljande stora hålet gapandes inuti som alltid känns extra ihåligt för mig precis efter att fått ”inte gravid” uppslängt i ansiktet. Kände mig först dummare än dummast att jag varit naiv nog att tro på det igen, men nej, nej, nej. Det fick fan i mig räcka med att gå runt med tomrummet. Försökte resten av dagen att njuta av julen med blandat resultat. För ibland blir jag så förbannat less på att behöva gå runt och låtsats som att allt är bra och ibland kommer den där frustrationen som skriker: ”Jag orkar inte låtsats! Men jag orkar inte krisa längre nu heller, jag vill verkligen bara få gå runt och bara vara bra…” Samtidigt så vet jag att jag visst orkar, för jag orkar inte med alternativet.

Och nu då? Ja nu sitter jag här, fortfarande ingen mens. Hoppet har såklart kommit tillbaka trots att sannolikheten verkar rätt liten eftersom jag i alla fall inte var gravid i torsdags enligt det där förbannade testet. Befinner mig i någon slags limbo där jag inte vill förnedra mig själv med ytterligare ett test till men samtidigt inte kan låta bli att hoppas.

Lycka mitt i all längtan

Vilken helg jag har haft, så mycket känslor och kärlek! Har träffat min systerdotter för andra gången och jag ska erkänna att jag var nervös innan. Nervös över att det mest skulle göra ont, sådär som det gör ibland när jag ser föräldrar med sina barn. När jag inte klarar av att skilja deras lycka från min sorg över att inte vara där. Men det blev inte alls så, det blev helt tvärtom. Det gick inte att vara något annat än lycklig när hon tittade på mig med de där stora ögonen och log. Det var som att mina drömmar fick form, inte längre sådär abstrakta. Det jag längtar efter är något som är högst verkligt, inte bara något som jag har fantiserat ihop. Så när allt känns mörkt och jobbigt så har jag i alla fall lite underbara minnen att plocka fram.

The art of flying

De senaste inläggen har handlat mycket om hopp och om att våga tro. Jag tror det beror på att det börjar bli så mycket svårare att tro på det när jag går in på mitt 16e försök (eller vad det nu blir). Liksom varför skulle det gå nu? Så de senaste månaderna har jag omedvetet stängt av när jag har börjat hoppats.

Denna månad tänkte jag försöka ge hoppet lite plats igen. Det är klart det kan gå och jag är så less på att känna mig avlägsen och bedövad; som att jag inte riktigt känner mina känslor utan bara betraktar dem. Denna månad tar jag hellre en krasch om det inte går. Vill hellre känna frustrationen, ilskan och smärtan än ingenting alls.

835b5b6c8a3701b786de766ac2cfc211

Dessutom vet jag ju att vi snart ska få hjälp så nu är det verkligen dags att sluta fega och bara hoppa. Eller som Douglas Adams skulle ha sagt:

”There is an art of flying, or rather a knack. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss”

Det är ju ändå den där lite magiska tiden på året då allt kan hända 🙂 Annars drar jag till Narnia ett tag för att ladda om och komma igen nästa år.

Jag visste ingenting

Det har snart gått ett år nu. Ett år sedan jag kissade på en sticka och blev världens lyckligaste människa.

Läser dagboksinlägg från förra hösten.

Jag visste ingenting.

Kommer ihåg att jag sa till M när vi började försöka att om det inte går på vanlig väg så vill jag inte genomgå en massa medicinskt för att lyckas, då kan vi lika bra adoptera. Ha! Just det ja! Som sagt, jag visste ingenting. Jag var en av alla de där som inte förstår hur det är när det inte går, månad efter månad som blir till år. Jag visste inte att det skulle göra så förbannat ont. Så till alla er som är rädda att såra mig genom att säga något klumpigt för att ni inte förstår, ni behöver inte vara rädda, jag förstod inte heller någonting.

Så mycket som kan förändras på ett år. Idag hade jag kunnat vara mamma till en liten knodd på ca 4 månader. Det blev inte så. Såna tankar gör ont. Men såna tankar är också svindlande när jag inser att ett år är lika lång tid framåt som bakåt.