Oliver

Han är här nu. Världens underbaraste Oliver 🙂 Vi njuter för fullt men kan inte riktigt fatta att vi får ta med oss honom hem, att det här verkligen händer oss. Vårt  mirakel.

Google is not my friend (v38+6)

En vecka kvar… Känner inte mycket alls förutom det jag antar är oundvikligt att känna som höggravid. Det trycker neråt och molar när jag är ute och går, jag springer på toa stup i kvarten och min mage börjar nog bli rätt stor. Men sammandragningar? Förvärkar? Slempropp och andra kroppsliga tecken på att det är på gång? Nej. Så eftersom jag mer och mer känner att jag kanske blir en av de som eventuellt måste sättas igång begav jag mig ut på google. Och vad hittar jag? Jo, på 1177 står det att de sätter igång en först v43+0 här i skåne! (Länken under är såklart en rubrik från någon tidning om en familj som förlorade sitt barn för de inte hade tid att sätta igång henne när hon kom in). Klumpen växer i halsen. Google är inte barmhärtig utan jag hittar mer information om gamla moderkakor och dålig närings- och syretillförsel till barnet. Snälla, snälla knytet, om du inte får det du behöver där inne, kom ut till oss!

Men nu får det vara slutgooglat, jag tänker ta upp det med barnmorskan när vi har tid på måndag och förhoppningsvis har de ändrat igångsättning till v42+0, eller så kan de vara lite flexibla.

Har precis laddat ner Keplers senaste bok, har ett öra och två horn på knytets giraff att virka klart, ett bröd som ska bakas och netflix att roa mig med. Så, så länge du mår bra där inne så ska jag nog kunna hålla mig sysselsatt ett tag till. Men både pappa och jag längtar såklart så vi snart spricker.

En måndag i oktober

Två veckor kvar till knytet är beräknad att komma och jag har min första föräldralediga dag idag. Det är typ jag, pensionärerna och barnvagnsrullande småbarnsföräldrar som är lediga en måndag i oktober. Är det verkligen så att jag snart kommer vara en av de där som får gå runt med barnvagn? Det finns så många känslor att känna att hjärnan nästan stänger av. Men under nätterna, ojoj, då är minsann hjärnan på högvarv. Mina drömmar har alltid varit lite spårade, men nu tar de verkligen alla pris. Det är inte så mycket som faktiskt handlar om stundande bäbis, de är bara jävligt skumma.

Känslorna kommer fram på dagarna ibland också. Men det är så svårt att greppa att vi snart ska få träffa vårt lilla knyte. Inte alls lång tid kvar. Dagar eller veckor. Inte längre månader eller år eller någon obestämd framtid som kanske bara är en dröm. Kommer jag någonsin kunna slita mina ögon från vårt mirakel när hen kommer?

Överlag mår min kropp fint, visst är jag tröttare än vanligt, får ont när jag går för långt, är kissnödig fast jag precis varit och kissat och har en del halsbränna till och från. Men kroppen har på något sätt vant sig vid att vara gravid så det känns inte som något som måste uthärdas ett tag till utan mer som ett nytt normaltillstånd. Nu är det ju som tur är inte det, för jag vill ju verkligen träffa knytet snart. 5 % av graviditeten kvar om nu knytet väljer att vara en av de lite drygt 4 % som tittar ut när de är beräknade. Hur som helst står mamma och pappa så redo man kan vara när man inte har en aning om vad som egentligen är på väg att ske.