Ny på jobbet och ”ny” som mamma

I en månad har jag varit gymnasielärare nu. Och det är ju såklart som alla sagt; att första året/åren är hundår. Det tar tid att skapa undervisningsmaterial och rutin.

Det var väl just detta som jag bävade mest för. Jag har ju inte så mycket övertid jag kan använda. När jag åker från jobbet är det ju hem till två små barn som behöver mig. Jag har många gånger under utbildningen grämt mig över att jag inte började med detta tidigare i livet. Men sedan jag satte min fot i klassrummet så grämer jag mig inte över det längre. För trots att det är många sena kvällar som hade blivit tidigare om jag gjort detta innan barnen kom så finns det en sak jag har mer av nu efter barnen. Vet inte vad jag ska kalla det. Pondus kanske? Blandat med mer tålamod och livserfarenhet.

Det är inte bara gråa hår barnen har gett mig. Jag hoppas jag kan ge tillbaka till dem i alla fall en bråkdel av allt mervärde de skänker till mitt liv.

Annat som har hänt sen senast:

  • Sagas inskolning gick hur bra som helst.
  • Oliver har börjat visa sina känslor även på förskolan vilket såklart är bra. Inte lika bra är att han har svårt att uttrycka de i ord vilket leder till att han ibland slåss. Det dåliga samvetet hos mig men framförallt den stora oron driver in och ibland över mig. Det är inte lätt att vara förälder.
  • En sista lite roligare grej: om banken går med på det så kommer vi snart köpa ett radhus! Det hade varit en dröm som gått i uppfyllelse.
Annonser

Björnmamman (?)

Tre dagar in på inskolningen så hälsade sjukdomen på. Fram till i eftermiddags har det varit jobbigt för att det är jobbigt att se sitt barn sjukt. I eftermiddags blev det dock ännu jobbigare när Oliver fick hög feber som inte ville gå ner trots Alvedon. Jag har aldrig sett honom så medtagen och för min del rullade den stora oron in. Den där som får det att göra fysiskt ont i magen. Att se sitt barn sjukt och känna sig hjälplös.. långt ifrån björnmamman som får superkrafter som gör att hon kan lyfta bilar från sitt barn. Och vad spelar det för roll att man kan lyfta bilar när det inte får ens barn att bli bättre? När man bara kan sitta bredvid och vänta på att hans lilla kropp, och i det här fallet värktabletterna, ska kämpa mot stora farliga världen. Useless.

Efter några samtal till bland annat sjukvårdsupplysningen, en promenad till apoteket för inhandlade av Ipren, intagning av Ipren, lite sömn och en väldans massa mamma-magont så gick febern ner. För det var ju bara en vanlig feberförkylning. Men det är ju mitt älskade barn. Och hur ska jag någonsin kunna förlika mig med tanken att det finns saker jag inte kan rädda dig ifrån? Jag antar att jag aldrig kommer göra det, för det finns ju bara en sak att göra egentligen – försöka. Alltid, alltid försöka vara den där björnmamman.

Apropå mammor och sånt så har det varit smått identitetskris hos denna mamma. Ska utföra min lärarpraktik i höst och min man kommer därför vara föräldraledig med vår älskade Saga. Och jag slåss så med mina (samhällets?) känslor att jag å ena sidan borde vara hemma med henne för hon är ju inte ens ett halvår än och å andra sidan att det här är det bästa för vår familj. Att jag hinner bli klar ett år tidigare med min utbildning och att vi kan få känna oss tryggare inför framtiden. Hon kommer ju vara hemma med sin pappa, han är ju precis lika mycket förälder till våra barn som jag är. Sen kommer det självklart kännas tungt, men det antar jag att det gör vare sig man är mamma eller pappa. Att inte vara med under veckodagarna och få se allt som händer i sånt rasande tempo. På ett annat plan ska det bli skönt att få vara bara jag under några timmar varje dag. Det känns som att det var längesedan. Inte för att jag inte trivs att vara mamma, det är på riktigt det bästa med mitt liv. Men jag var ju också någon innan, hon är ju fortfarande mig fast så mycket rikare. Och hon behöver få fortsätta finnas för att jag ska kunna vara den bästa mamman jag kan.

Tror att kroppen väntar på att hjärnan ska hänga på

Vecka 39+0. Jag tror faktiskt jag är mer nervös inför denna förlossning än förra. Känner mig konstigt nog inte lika förberedd och är mer orolig att något ska gå fel. Vill inte känna så för då känns det ännu mer som att något ska gå fel.. tänker på alla som säger saker som ”Jag kände på mig att något var fel/skulle gå fel” och sedan visade det sig att deras känsla stämde. Men samtidigt, trots att jag just nu verkar ha slängt ut min vettiga del av hjärnan, vet jag att det är många som känner på sig både det ena och det andra innan, men att det bara är när man uppfyller sin profetia som man kan säga såna saker i efterhand. Jag vet ju själv hur många gånger jag kände på mig saker när jag var gravid med Oliver, saker som tack och lov visade sig vara just bara saker i min fantasi. Känns ändå skönt att ha skrivit ner oron, nu är den ute där istället för att ligga och mala.

Denna graviditet är, kanske inte så konstigt, rätt olik den förra. Kände typ inget innan värkarna kom. Så är det inte nu, har haft en hel del sammandragningar den senaste veckan som stundvis har molat på rätt bra. Vissa kvällar när sammandragningarna känts rätt mycket och verkar komma alltmer regelbundet tänker jag att det snart är dags. Men sen mer eller mindre försvinner de under natten. Så med andra ord känns det som att knodden inte kommer att välja att komma ut fyra dagar innan beräknat såsom Oliver gjorde.

Jag försöker att inte räkna ner dagar utan istället leva mer för dagen. Pussa lite extra på Oliver som faktiskt snart ska gå igenom en minst lika stor förändring som M och jag. Spendera lugna kvällar med M när Oliver sover.

Men visst längtar jag. Massor.

Rest in the now

Idag har vi fått se vårt lilla knyte igen som har blivit ännu lite större. Helt overkligt magiskt att det bor en liten människa inne i mig. Fantastiskt. En livlig en som sparkade och hade sig, längtar så tills jag kan känna alla sparkar. Fick också en förklaring till mina blödningar som numera är rätt sparsamma, som flytningar med lite gammalt blod i. Tydligen ligger min moderkaka rätt så långt ner nära livmoderhalsen och då är det inte helt ovanligt att blöda. Förhoppningsvis så flyttar den sig uppåt då livmodern växer. Denna läkare verkade lite mer hoppfull och avslutade med ett ”vi ses på förlossningen sen när det är dags”. Jag hoppas verkligen det av hela mitt hjärta. Det är såklart svårt att släppa oron helt, men just nu idag tänker jag njuta av att ha fått sett dig igen, mitt älskade barn.

Ett andetag åt gången

Tanken var egentligen att jag skulle skriva om en av de bästa helgerna i mitt, i vårt liv. Om vår bröllopshelg som blev finare än jag någonsin vågat drömma om. Men sen, ett dygn efter jag kommit hem så hände det som inte fick hända. Jag började blöda. Mycket och rött, hemsk blod. Efter massa timmar på akuten fick vi se vårt lilla knyte som låg och sprattlade som om inget hade hänt. Men det hade det ju. Läkaren visste inte varför det blödde, betonade att det nu var en riskgraviditet och att det inte ska blöda egentligen men att det kan hända. Risken att det var början på ett missfall var inte 100 %, sa hon. Det enda jag kunde höra var 100 %. Fick komma tillbaka på vul idag igen, fick se vårt levande lilla underbara knyte igen. Blöder fortfarande lite så nu är det bara att vänta och se var det hela slutar. Och jag är så jävla rädd och orolig och har ingen aning om hur man hanterar såna här situationer. Det blir ett andetag åt gången tillsammans med min älskade man.

Uncharted territory

Ja, där befinner jag mig just nu, och jag har svårt att sortera ut mina känslor. Djupt inne i mig är jag överlycklig men sen har jag lagt på mig lager efter lager av bedövning i form av ”ta inte ut något i förskott”. Och utanpå det lagret ligger något tungt som trycker ner alla andra lager, något som hela tiden viskar ”känns det lika mycket som igår? Gör det ont där det inte får? Är det över innan det knappt hann börja?” Och jag känner mig så fruktansvärt otacksam.

Försöker resonera med mig själv. Jag kan inte göra något nu (har jag någonsin kunnat i den här processen?). De allra flesta graviditeterna går bra och skulle inte vår göra det så vet jag att vi överlever. Men där är vi inte alltså nu, så det är dags att sluta leva som om jag vore där. Just nu idag, har jag precis gått in i vecka 6 och nästa tisdag är det dags för ett tidigt ultraljud. Och jag är världens lyckligaste, bara lite livrädd.

Känslorus

Det är nästan så jag inte vågar skriva något här, jinxfaktorn känns skyhög (ibland undrar jag om jag verkligen är en rationellt tänkande person). Men det känns så konstigt att inte skriva när mina känslor håller på att bubbla över, åt alla håll.

Jag är gravid! 2-3 veckor stod det på testet imorse! Det är så blandade känslor just nu, den här dagen har varit målet i ett (för mig) långt, långt lopp så himla länge. Och nu står jag här. Inser såklart att det är långt kvar att springa, att i stort sätt allt kan hända. Och jag kan inte göra något annat än att följa med, ta en dag i taget och hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå vägen denna gång. Förra gången jag var här så kändes det annorlunda. Det var eufori och en lättnad över att det gått rätt snabbt ändå. Nu vet jag vad det kostat att ta sig hit och jag är livrädd för att kastas tillbaka och behöva börja om från början. Samtidigt som jag är så otroligt tacksam över att vara här. Ena sekunden är tankarna på framtiden; på namnförslag, vagntyper, föräldraledighet och hur underbart det ska bli att bli mamma (shit, jag ska bli mamma!). Nästa sekund är de på ett mörkare ställe där det inte gick den här gången heller. Samtidigt som det är nya känslor så liknar de ändå de känslorna jag har haft sen sommaren 2014, de är bara lite verkligare. Det som har hjälpt ”jag-kommer-aldrig-att-bli-mamma”-ångesten innan är att ta ett steg tillbaka, tänka att det kommer att lösa sig tillslut, jag vet kanske inte hur och när, men jag måste tro på att det kommer att bli bra. Tänker att det är så jag ska försöka att förhålla mig till allt nu också. Det kommer att bli bra. Nångång. Tillslut.