Till dig

Om 5 veckor är du beräknad att för första gången titta ut i världen utanför min mage. För ca 112 veckor sedan började jag och din pappa att prata om dig. Att längta efter dig. 112 veckor är nästan 3 graviditeter. Ibland känns det som om vi har väntat på dig i en hel livstid.

I början var väntan fylld av pirrande känslor, spänning och ett allmänt lyckorus, ja ganska mycket som att vara förälskad kändes det som.

Resan skulle dock visa sig bli lite längre och innehålla en del fler hinder än vad jag i min rosaskimrande förälskelse hade tänkt mig. Jag var ju trots allt förälskad i någon som inte fanns än och ingen kunde berätta för mig när eller ens om denna någon skulle få bli en del av mitt liv.

Det krampaktiga väntandet byttes såsmåningom ut mot ett mer accepterande väntande. Varje månad kollade jag ner på min mage och viskade att mamma och pappa väntar här på dig, att vi är redo när du är redo. Och vi kommer alltid att vara redo.

Så helt plötsligt en tisdag fick jag reda på att jag inte bara väntade barn rent mentalt utan också kroppsligt. Du hade planterat in dig i min mage och var nu ett par veckor gammal. Jag älskade dig från första stunden. Livet är fantastiskt och kanske är det extra fantastiskt de där första veckorna i en mage när ett ägg och en spermie blir ett embryo som utvecklar organ efter organ i rasande takt. Då förstår man också hur skört livet är, hur allt måste klaffa. Jag och din pappa visste att det inte alltid gör det och för att vi redan älskade dig så mycket så var det framförallt i början en väldigt orolig väntan.

Men du var en kämpe. Vi fick se dig där inne i magen flera gånger. Första gången var du så liten, bara några veckor, att vi i stort sätt bara såg ditt hjärta. Ditt perfekta hjärta som slog så underbart. Senast vi såg dig var du nästan klar att komma ut.

Och nu sitter jag alltså här och känner dig där inne. Lägger handen mot det jag tror är dina små fötter och får en buff tillbaka. Det är bara upploppet kvar nu och precis som de flesta upplopp så går det snabbt men känns som en evighet.

Jag ser fram emot att få känna dig tätt intill mig, få ta på dina små händer och stryka dig försiktigt över huvudet. Se hur din bröstkorg höjer och sänker sig, möta din blick och säga att jag alltid kommer att finnas där för dig. Och när jag ser dig ligga tryggt hos din pappa kommer säkerligen min bröstkorg att explodera innifrån av kärlek. Och även om vi säkert flera gånger kommer undra om vi gör rätt så kommer vi alltid att göra det bästa vi kan. För vi kommer göra det med en villkorslös kärlek till dig. Älskade, älskade barn.

Annonser

Jag ska bli mamma

Det slog mig precis att om sådär 8 veckor kanske knytet är här hos oss. Vårt barn. I våra famnar. Gåshud. Min hjärna har liksom inte hitills vågat tänka till efter förlossningen. Alltid den där säkerhetspärren. Alltid tänk om. Men nu släppte det bara helt plötsligt. Jag ska bli mamma till vårt barn.

Visst inser jag att saker fortfarande kan gå fel men det kan de ju alltid här i livet. Och oftast tillåter jag mig själv att se fram emot saker jag längtar efter. Det här är dock det största jag någonsin längtat efter. Men nu känner jag bara att just därför förtjänar jag att se fram emot det här.

Ser också fram emot förlossningen. Profylaxkursen var super, det var så mycket vi inte visste om förlossningar innan. Så mycket vi säkerligen inte kommer veta förrän vi har gått igenom den men tryggheten att veta huvuddragen och att det finns verktyg att jobba med känns enorm bra. Och att veta att jag inte behöver göra det här ensam utan att jag kommer ha min bästa vän och älskade man vid min sida. Att vi tillsammans ska välkomna vårt barn. På hens födelsedag 🙂

Allt som hänt sen sist.

Det var nu en halv evighet sen jag senast skrev men det känns som att tiden gått väldigt långsamt, samtidigt som den gått väldigt fort. Tiden är verkligen relativ när det kommer till saker man längtar efter. Det har hänt så oerhört mycket sen sist. Vi stötte på nya bekymmer efter bröllopet som sedan vändes till att det inte var någon fara, en moderkaka som satt lite dumt men som sedan flyttade sig. Ingen fara med knytet även om vi blev väldigt skrämda. Vi har fått se vårt lilla knyte hela 6 gånger, allt ifrån det allra första där det bara var ett litet tickande hjärta, till det sista tillväxtultraljudet där allt såg färdigt ut. Ska bara lägga på sig lite mer hull innan han/hon kommer ut till oss 🙂 Vi har inhandlat det mesta som knytet kan tänkas behöva. Barnvagn, skötbord, spjälsäng, babygym och massa kläder med mera med mera. Det senaste projektet är att jag har virkat ett gäng gosiga ugglor och även lärt E att virka så nu har vi hela 4 ugglor som vi kanske ska ha till en mobil. Eller bara som gosedjur 🙂

familjen uggla

I helgen var vi på en profylaxkurs där vi fick lära oss förlossningsandning och jag fick lära mig massage och massa andra bra saker vad gäller hela förlossningskeendet. Dyrt var det, men det får det väl kanske vara värt för att förlossningen ska gå så bra som möjligt för E och för knytet. Vi känner oss helt klart mer förberedda nu än vad vi gjorde innan iaf. Sen kommer man väl förmodligen aldrig vara riktigt förberedd för detta men iaf mer förberedd nu än innan. Vi har ju nu dessutom mindre än 2 månader kvar till beräknat datum, så det börjar bli ganska nervöst. Nervositet med många ansikten. Nervositet över om allt ska gå bra med förlossningen, nervositet om hur föräldraskapet ska gå, nervositet över hur man kommer vara som förälder, nervositet över allt som kan drabba ett spädbarn. Samtidigt så finns det bara en oerhört stor längtan över att köra huvudet raklångt in i väggen av olika nervositetsmoment och bara leva livet i nuet, med E och lilla knytet. Än är vi dock inte riktigt där och vi får hålla oss till tåls i 2 månader till, eller när knytet nu bestämmer sig för att kravla ut 🙂 Tills dess så kommer jag fortsätta att gosa med magen och prata och sjunga för den. Och virka fler ugglor så klart.