Tunga steg framåt

Det är konstigt hur mycket jag har längtat efter att få första läkarbesöket inför IVF spikat och nu när vi fått det så blev allt helt plötsligt så outhärdligt. Helt plötsligt så orkar jag inte vänta en dag till, jag vill dit nu. Eller ännu hellre, jag vill inte dit alls, jag vill vara som alla andra jag känner och aldrig behöva oroa mig över att aldrig få bli förälder. Jag vill också kunna säga: ”Nu är det dags för ett barn” och sedan stå där någon månad senare gravid. Jag vill inte vara undantaget; hon som folk ser och tänker ”Undrar hur det är att inte kunna bli gravid, det måste vara jobbigt, tur att det inte är mitt problem”. Jag är less på att vara avundsjuk på varenda kotte som har barn. Jag är less på att vara less på att höra alla prata om hur lite de sover och hur snoriga, trotsiga, lekfulla, gulliga och helt underbara deras barn är. Jag är så, så less för jag vill så gärna förstå hur det är.

Jag vet inte om de här känslorna kom för att jag är i min ”nere”-period som jag brukar befinna mig i några dagar i månaden eller om det bara blev så verkligt nu. Jag är inte bara ofrivilligt barnlös idag, jag kommer vara det för alltid. Även om vi en dag får barn, så kommer det med högsta sannolikhet förbli ett stort, stort projekt att bli med barn igen. Ett nytt berg att klättra över.

Det är bara så det är. Och jag kan vara hur arg och ledsen som helst över det och det kommer fortfarande att vara så. Det enda jag kan göra är att försöka ta ett berg i taget och den 1a mars kommer jag vara högre upp på det berget än jag varit tidigare. Jag antar att det finns något vackert i kampen också om jag väljer att se på helheten.

Annonser

De infertilas smekmånad

En smekmånad varar historiskt sätt i just en månad för att brudparet ska kunna bli gravida. För mig är detta faktum på något sätt tragikomiskt; det får mig vilja börja skratta sådär galet hysteriskt. En månad liksom, ett försök och sedan gravid bara sådär – poff. Jag antar att det är verkligheten för många därute.

Vi gifter oss i april och sannolikheten att vi sätter igång med vår första ivf strax efter det är nog rätt hög. Det blir vår smekmånad, de infertilas smekmånad. Känns passande på något sätt. Hade det varit en saga hade det bara behövts ett försök och vem vet, ibland kan ju faktiskt livet verkligen leverera.

Förövrigt är det precis ett år sedan vi gick till kvinnokliniken helt ovetandes om att vi skulle gå därifrån en dag senare med en äggledare mindre och en ännu större tomhet. Tycker det är dags för en vändning nu.

En smekmånad sitter nog inte helt fel ändå, infertil eller inte.

Om inte om hade varit

Jag vet att man inte ska hänga upp sig på saker som hade kunnat varit då det tillhör det förflutna och inte går att göra något åt. Men ändå så kommer jag på mig själv ibland med att tänka på hur det hade kunnat vara om inte oturen hade varit framme den där olycksaliga månaden för lite drygt ett år sen. Då hade vi haft en liten knott att överösa med kärlek. Att ha möjligheten att dra ut och springa en runda med barnvagnen. Att ha en extra ”spelare” när det är dags för brädspel. Att ha någon som håller en vaken på nätterna. Att kunna gå till den fina lekplatsen i närheten. Gå på sköna barnvagnspromenader. Trösta, natta, mata, torka, tvätta, byta på och allt annat härligt som man under några dagar började tänka på innan det slets från en. Saker vi önskar vi hade, saker vi hoppas snart kunna få, saker som vi hade kunnat haft, om inte om hade varit.

Om att släppa taget och hitta ut

Jag har en plats jag kan besöka där jag bara kan vara. Ibland ligger jag där och kollar på molnen som åker förbi. Ibland sitter jag på en sten och ser ut över den vidunderliga utsikten – mil efter mil av natur. Ibland dansar jag runt, runt med skrattet bubblandes överallt.

Hon är också jag, hon som är lycklig bara för att hon lever. Hon bor i mig, men ibland glömmer jag bort att hon finns där. Speciellt nu för tiden när jag mest är rädd. Rädd för att njuta för mycket, att jag inte har gett upp tillräckligt mycket – borde jag dricka den där koppen kaffe på morgonen? Äta den där chokladbiten på filmkvällen? Ta ut mig fullständigt på det där träningspasset för att få känna den där härliga känslan av att ha gett allt? Planera den där drömresan utan en massa restriktioner och tänk om?

Vissa säger; lev som vanligt! Andra att det är skönt att kunna göra något själv för att påverka. Jag skräms av båda tankarna lika mycket. För det som var vanligt i mitt liv är inte längre det. Jag kan fortfarande bli skitförbannad över att jag inte längre kan hinka kaffe, ta en öl när jag känner för det, gå all-in på tävlingar och träningar eller planera att vara borta utan att först behöva kolla i kalendern om det är så att jag ägglossar under just någon av de dagarna. Speciellt när det ändå inte går – trots det jag har offrat. Jag inser ju själv att det här inte är något trevligt ställe att vara på, både arg och besviken på livet.

Det finns nog många vägar ut.

  1. Det räcker nu. Jag vill kunna leva som jag vill. Göra vad jag vill, när jag vill. Jag orkar inte kämpa mer.
  2. Ta en paus från kämpandet och komma tillbaka förhoppningsvis starkare
  3. Fortsätta leva som innan men fortsätta försöka.
  4. Acceptera att livet ändras och anpassa mig. Bestämma mig för hur mycket kaffe, choklad och träning som är bra för mig i min nya situation, som jag kan leva med utan det dåliga samvetet, och hitta nya vanor som passar bättre in i mitt nya liv. Acceptera det jag måste ge upp men också välkomna det som blivit bättre. Inse att livet går att leva ändå, fast på ett annorlunda sätt.

För mig finns det just nu bara en väg ut. Jag är inte beredd att sluta kämpa och jag är inte trött nog för att behöva en paus. Punkt 3 är svår för mig, för det verkar som den lättaste vägen ut, för jag vet ju att det visst går att bli gravid under de mest usla förhållanden. Samtidigt så hade jag aldrig gett mig in i en löptävling med en stark målsättning utan att vara förberedd. För att fortsätta på den metaforen så vet jag att jag måste hitta sätt att göra löpträningen roligare för orka fortsätta träna eftersom jag egentligen inte alls tycker om att springa, men älskar känslan av att komma i mål efter en stor utmaning. Jag vet inte hur stor den här utmaningen egentligen är, men jag vet att det är den största och viktigaste utmaning jag någonsin har tagit emot. Så därför finns bara punkt 4 kvar för mig.

Det är inte första gången jag skriver de här orden, antagligen för att det är lättare sagt än gjort att acceptera att livet inte blev riktigt som jag tänkt mig. Men är det något som det får vara nog av snart så är det detta mellanland där jag varken lever livet som innan eller lever alls för den delen. För är det något jag är ännu räddare för än allt jag nämnt ovan så är det att fastna här i mellanlandet medan livet traskar på utan mig.

Det är dags att sluta att vänta på livet nu och börja leva mitt nya liv istället. Det handlar inte om att hitta tillbaka till tiden då hon den där sprudlande, lyckliga jag var närmre utan att våga låta henne få ta plats i en tid där hon kanske inte verkar lika självklar. Låta henne höra hemma mitt i kämpandet och göra mig starkare.