Känslorna överallt

Vet inte om det är hormoner, men just nu känns det rätt tungt. Jag tänker att hormonerna nog har med saken att göra för det mesta är ju faktiskt bättre än jag någonsin vågat drömma om. Men känslorna är överallt och tårarna är inte långt borta när det gör ont redan efter en 5 minuterspromenad och 1.5 åringen här hemma skriker, kastar saker och drar i hår (liksom, hej dålig förälder, känns det mest som då). När förlossningen närmar sig och vi inte ens säkert vet om vi har någon barnvakt och jag känner mig mindre förberedd än förra gången trots att jag då aldrig genomgått en förlossning. Men mest av allt när det känns som jag är ensam med mina känslor, när M menar på att det löser sig och vi redan gjort det här en gång tidigare. Jag vill säga att nu får du bära lite av lasset när jag måste gå runt stor som ett, vad det känns som trasigt läckande, hus, med sexiga åderbråck på diverse ställen. Men jag misstänker att han redan gör det, men ja, hormoner som sagt. Dags att rycka upp sig och börja lösa problem istället för att vältra sig i dem. Acceptera ologiska känslor som att det tydligen går att känna sig tacksam och otacksam på samma gång. Ibland är livet ”carpe diem” och ibland är det ”this too shall pass”.

Annonser

Ultraljud, stundande förlossning och förskoleplats

Fyra veckor kvar nu, helt galet. Har varit på ultraljud idag och som vanligt var jag så där jobbigt nervös innan. För kan det verkligen se bra ut igen? Hur tur kan en människa ha? Samma tankar snurrar för övrigt runt i huvudet angående förlossningen. Helt ologiska, men känslor fungerar ju oftast så. Hur som helst så såg allt bra ut – igen – trots allt. Även fast vår knodd var så pass stor nu att det var svårt för en icke-ultraljudsspecialist som mig att se vad som var vad så var det fint. Gjorde det hela en smula mer verkligt också. Jag behöver ju faktiskt börja inse att jag snart ska genomgå en förlossning. Att vi snart kommer vara fyra.

Är på väg till Umeå så knodden får allt se till att hålla sig inne i alla fall till helgen 🙂 sen är pluggandet över för ett tag så då ska jag försöka att mentalt förbereda mig. Två små barn samtidigt, wow alltså. Kommer säkerligen bli en del kaos, men tänk all kärlek 🙂 jag ser så fram emot att få träffa den lilla filuren i magen och lära känna en helt ny person. Snusa nyfödd igen ❤

En annan bra nyhet är att Oliver har fått förskoleplats till hösten. Till och med på ett ställe vi hade önskat! Det kommer ju inte bli så många timmar i veckan men jag tror det kommer vara utvecklande för honom. Mina förväntningar och förhoppningar är såklart att de jobbar efter en bra pedagogisk plan och att det kommer vara bra för Oliver att få utvecklas i denna miljö tillsammans med andra barn. Kan inte riktigt förstå att han snart är ett och ett halvt år redan samtidigt som jag inte kan förstå att han bara funnit i vårt liv så kort tid. Har han inte alltid varit en del av mig? Älskade barn ❤