120 mil hemifrån

Sitter på ett fik i Umeå, ungefär 120 mil hemifrån. Känns konstigt att vara så långt ifrån Oliver. Men för en vecka sedan fick jag lite goda nyheter, jag blev nämligen erbjuden en plats på den kpu jag nämnde i tidigare inlägg, den för forskarutbildade som innebär att jag inte behöver ta mer lån från CSN. Utbildningen är visserligen på distans men innebär en del kursträffar i Umeå under året. Ska bli spännande och jag hoppas verkligen att läraryrket är något för mig och att jag har något att tillföra lärarkåren. Skrattar lite för mig själv när jag tänker tillbaka till ett yngre jag som bodde hemma hos mamma och pappa och lovade mig själv att aldrig bli lärare (mamma är lärare). Men det har liksom växt fram hos mig, speciellt under doktorandtiden. Visst att forskning i sig är intressant och ja, ibland rent spännande, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att det jag gjorde inte betydde något (sen att universitetet som arbetsgivare ibland kändes som att åka tillbaka ett sekel i tiden hjälpte inte). Den undervisning som ingick kanske inte var den mest inspirerande, men i de stunderna visste jag iaf att jag gjorde nytta.

Så nu sitter jag alltså här i Umeå med 2018 framför mig. Det känns väldigt spännande på så många plan.

Annonser

2017

Så har ännu ett år passerat. Ett år då jag växte in i min roll som mamma, som förälder. Jag förstod redan innan att jag såklart inte skulle göra allt rätt som förälder, men under 2017 lärde jag mig också hur det känns när det blir fel. Hur det känns när det dåliga samvetet gnager sig fast. Men jag lärde mig också att det är okej att inte alltid vara perfekt, att det är okej att vara less, trött och frustrerad ibland. För det jag inte kunde veta innan jag blev mamma var hur mycket kärlek ett barn ger, att den kärleken övervinner alla andra känslor. Att man kan komma så otroligt långt med den.

I år har jag också hunnit bli doktor. En bedrift jag fortfarande inte riktigt kan ta in. Det gick så snabbt efter jag kom tillbaka från föräldraledigheten tills jag stod där och försvarade min avhandling. Och någonstans inom mig har jag aldrig riktigt trott på att jag faktiskt skulle klara av det. Jag har alltid känt mig som lite av en bluff som forskare. Som att jag aldrig riktigt kunnat tillräckligt. Men det gick ju så tydligen så kunde jag det.

Jag vet inte riktigt vad 2018 har att erbjuda. Kom inte in på kpun för forskarutbildade (den som ger ett rätt saftigt bidrag i månaden) men kom in på en annan kpu istället. En som innebär att jag får leva på CSN plus sparade pengar ett år. Jag har också varit på en jobbintervju alldeles innan jul men på ett jobb på ”fel” ort. Sannolikheten att få jobbet känns rätt låg med tanke på miraklet som väntar i maj.

Miraklet ja, en annan sak jag har så svårt för att ta in att det faktiskt händer oss. Igen. Tänk om jag visste det för två nyår sen när jag återigen fått ett fett minus på stickan, eller för tre nyår sen när blodet bara rann och rann från det vi trodde var ett ”vanligt” missfall. Eller alla stunder då den där avgrundsmörka tanken dök upp att jag kanske aldrig skulle få bli någons mamma. Varje barn är verkligen ett mirakel.

Jag ser fram emot 2018. Ser fram emot att få  välkomna en ny familjemedlem. Att få ge Oliver ett syskon och se dem lära känna varandra.