2018

2018 är året då mitt liv blev komplett. Året då vi fick välkomna Saga till vår familj. Men låt oss börja från början.

Man kan säga att året började i Umeå. Av ren och skär tur lottades jag in som reserv på ett utbildningsprogram i pedagogik som skulle pågå under 2018. Det här innebar, trots att programmet gick på distans, en del träffar i Umeå under våren. Det är långt mellan Umeå och Malmö – ungefär ett SJ snabbtåg plus ett nattåg. Men vill ni veta en sak? Jag och min gravidmage fick sitta ner i lugn och ro och filosofera över livet utan avbrott och sedan sova en hel natt utan att undermedvetet vara beredd på att gå upp. Det var ganska skönt kan jag tala om. Åkte också upp en av gångerna tillsammans med familjen. Det var inte en lika avkopplande resa.

20180210_081052

Umeåresorna var också första gången jag sov borta från Oliver. Och hur underbara hotellfrukostar och avkopplande hotellnätter det än var så skar det i hjärtat av att inte få stoppa om min älskling, pussa honom på pannan och viska i hans öra att jag älskar honom.

Under våren växte såklart min mage också. Trots detta hade jag svårt att ta in att jag faktiskt skulle föda ett barn. Trots att jag kände mig mer gravid än jag någonsin kände mig med Oliver i form av tung – halvt oanvändbar – kropp, dåligt humör, tröttast i världen och obefintlig blåsa så verkade inte hjärnan kunna processera att detta hände igen.

FotoJet-1.png

Sen, efter en drömförlossning, var hon alltså hos oss. Vår Saga. Först när jag låg där med henne bredvid mig den första natten insåg jag hur mycket oro jag hade burit på genom graviditeten. Hur mycket jag faktiskt inte hade trott att det skulle gå vägen. Lättnaden över att just den oron är något jag kan släppa lever kvar hos mig ännu.

Vi levde verkligen i en bubbla i somras. Det var mest bara vi. Det är annorlunda att växa från tre till fyra jämfört med att växa till tre. Med Oliver fick vi nya identiteter som föräldrar. Med Saga kunde vi vila i ett sorts lugn. Men för Oliver var Saga den hitintills största förändringen i hans liv. Därför är jag glad att vi hade möjligheten att vara hemma alla fyra i Sagas nästan fyra första månader hos oss.

20180828_160658

Hösten kom. Jag påbörjade min praktik på heltid samtidigt som Oliver började förskolan. Det var lika befriande som skrämmande att behöva tänka mer avancerade tankar igen. Med amningshormoner, nätter med uppvak och i stort sätt ingen tid till återhämtning då i stort sätt all ”egentid” då barnen sov gick till att planera lektioner eller skriva på exjobb, så var det lite som att hjärnan kändes full av bomull och tankarna var därför oftast svåra att nå. Inte speciellt snabbtänkt med andra ord. Kanske inte den bästa egenskapen vid undervisning. Men det gick, trots en smärre identitetskris. Jag lyckades på något sätt också hålla liv i amningen genom att pumpa inne på personalens handikapptoalett två gånger om dagen.

Så nu säger jag hej då till 2018 och konstaterar att året till mångt och mycket kan sammanfattas med: ”så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd”.

Säger välkommen 2019. Föräldraledighet, avslutande av pedagogikutbildningen och förhoppningsvis ett lärarjobb till hösten. Det känns som ett bra år.

Gott nytt år önskar Familjen Ö!

Annonser

Lucka 4: Så valde jag att spendera sommaren 2018

När andra låg på stranden och pressade under en sol som aldrig verkade vilja sluta leverera osvenskt sommarväder så spenderade jag och M sommaren med att leta efter skugga och hålla koll på en termometer i en vagn.

Sommaren 2018 är verkligen som en dröm som blev sann. Jag kunde äntligen andas ut. Inget mer jaga ägglossning. Ingen mer mensångest. Mitt liv blev komplett på ett sätt jag aldrig upplevt innan.

Eftersom jag pluggade så kunde jag och M vara hemma båda två från maj till september. Så vår familj fick i lugn och ro växa från tre till fyra. Det enda planerade var mina föräldrars 60-års firande. I vanliga fall brukar jag tycka om att ha planer och aktiviteter att se fram emot men sommaren 2018 blev, efter att Saga tittade ut i maj, precis så händelselös som den behövde bli.

Det var mest vi fyra.

Äntligen tillsammans.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Att bli sedd

Har dragit mig rätt länge inför att skriva in mig på ett mvc, trots ultraljud med en levande knodd så har jag inte vågat tro på det här då jag samtidigt har haft blödningar. Visserligen sparsamma men de har pågått i mer än en månad nu. Men för någon vecka sedan tog jag tag i det och var på första besöket igår. Och vilket bemötande. Kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Barnmorskan jag hade under förra graviditeten var det absolut inget fel på, jättegullig om än lite virrig. Men de hade nog helt andra rutiner på det stället, till exempel fick jag aldrig ett direktnummer eller mailadress till min barnmorska utan var tvungen att ringa en växel och prata med någon random barnmorska när jag undrade något. Men det nya stället alltså, jag berättade såklart om mina blödningar och utan att jag ens behövde fråga började hon kolla upp tider för att få komma på ultraljud (de har egen utrustning på det stället). Jag bara satt där helt paff när hon sa att jag kunde få komma samma kväll, hon ursäktade sig till och med att de inte hade några andra tider under veckan eftersom det var så nära inpå. I samma veva erbjöd hon mig kub och när jag sa att jag inte fyllt 33 år än så sa hon bara att det inte gör något. Jag kände mig så sedd.

Åkte iväg på ultraljudet igår kväll och där minsann så fanns vår knodd, ca 3 cm med ett underbart tickande hjärta. Den tomma hinnsäcken verkar vara kvar och blödningarna försvann ju såklart inte bara för att jag fick se vår underbara lilla knodd igen, men för ett tag släppte oron i alla fall.

Nu väntar en disputation, ett 1-årskalas och en flytt nästa vecka. Jag är för trött för att känna mig stressad tror jag men jag antar att jag kommer kolla tillbaka på den här hösten och undra hur det gick till. Vet inte hur jag hade klarat av det utan min lilla familj. De ger mig perspektiv.

Vad som betyder mest

Semestern börjar närma sig sitt slut, vi har en helg kvar nu med M:s familj. Det är bara ca 3 månader kvar tills vi förhoppningsvis får träffa vårt knyte. Jag ska jobba i drygt 2 månader till, på de månaderna ska jag fixa min avhandling. Tur att hjärnan är på topp och fokuset som aldrig förr… Jag tror att jag är stressad någonstans där under ytan av miraklet jag bär på för ibland vill jag bara gråta av prestationsångest. Inget känns speciellt roligt med jobbet längre och jag vill bara bli klar så jag kan hitta ett jobb där det är okej att vara lite mer mänsklig. Det är tur att knytet finns där inne och påminner mig med sina rörelser och sparkar om vad som är viktigast. Att vad som än händer på jobbet så kommer mitt liv att fortsätta och vår familj alltid att betyda så mycket mer än diverse titlar och prestationer.