Sex månader

Ett halvår har han funnits i våra liv. Ett halvår så totalt olikt något annat jag upplevt i mitt liv. Jag tycker det är så otroligt befriande att inte vara centrum i mitt eget liv längre – kanske låter konstigt men det känns så självklart att det är så här det ska vara. Så mycket föll på plats den där torsdagen för sex månader sedan.

Jag är uppvuxen med tre yngre syskon och har suttit barnvakt många gånger. Nattat. Lekt. Tröstat. Bråkat. Skattat. Ändå har jag inte varit en som sett mig själv som en självklar mamma en dag. Mammor är ju sådana där varma, gästinbjudande, öppna och hjärtliga människor. Jag hoppas ju jag också är i alla fall lite så, men oftast är jag nog för reserverad för att det i så fall ska synas. Jag bryr mig mycket om andra men vågar inte alltid visa det.

Och det är det som är så skönt med dig. För din skull kan jag hur naturligt som helst slänga mig ut för stora känslofallet. Älska så mycket jag vill. Älska trots alla rädslor att förlora. Det finns liksom inget val. Hos dig är jag mig själv, med alla brister och allt bra som är jag. Skör men ändå så stark. Och det är så befriande.

Annonser