Att räcka till

Nyss hemkommen från BVC, lillen går upp som han ska och väger nu hela 4865 g och är 58 cm lång, inte illa för en imorgon 4-veckor gammal Oliver. Jag är lika nervös varje gång vi ska väga honom, för tänk om han inte har gått upp som han ska? Tänk om jag har gjort något fel? Jag har ju hela tiden vetat att ett barn betyder ansvar över ett helt nytt underbart liv, men jag har liksom aldrig riktigt förstått hur svårt det är att ta in att det kan bli fel trots att jag gör mitt allra bästa. Och hur svårt det är att inte veta om jag gör rätt eller inte. Så när vågen visar plus så andas jag ut för ett tag. Mitt bästa räckte den här gången. De här känslorna kommer fram även när det gäller andra saker än amning. När han sovit ett tag kan jag bli orolig att jag inte är tillräckligt närvarande hos honom, att han sover för att jag inte är där och pratar, leker, sjunger eller läser för honom så han utvecklas som han ska. Eller tvärtom när han inte sovit på ett bra tag kan jag bli orolig över det. Den sansade och rationella människan i mig vet att någonstans får det räcka med att göra sitt bästa. Men mamman i mig vill göra allt rätt och ibland känns det som att jag inte räcker till. För han förtjänar det allra bästa och ibland gråter jag bara av att se på honom för att kärleken till honom blir så stor att den svämmar över. Jag är så stolt över honom att jag ibland bara vill skrika till hela världen: Titta här, det här är min son och han är bäst i världen! Och när prestationsångesten har lagt sig lite så är jag faktiskt stolt över mig själv också, att jag har varit med och skapat något så fantastiskt. Burit på honom i 9 månader och sedan förlöst honom, matat och tröstat och älskat honom. Och i de stunderna så känner jag mig stark, som att jag kan klara vad som helst. Och med en stor portion tålamod och ”leva i stunden”-attityd så tror jag faktiskt att jag i alla fall nästan kan göra det – klara vad som helst. Det är lite som under förlossningen, liksom en värk i taget och bara följa med. Nu är det en dag i taget och bara följa med Olivers rytm och inte tänka så mycket på när jag nästa gång kommer få sova en hel natt, utan bara njuta av att vår tid tillsammans. Och inse att ibland går hjärtat sönder lite när han skriker otröstligt men att det också svämmar över ibland när han ser på mig med de där stora ögonen och ger ifrån sig världens gulligaste leende.

Tänk att vi har alla dessa dagar att bara lära känna varandra mer och mer.

Annonser

Brev från ett år sedan

Den 3:e november damp det ner ett mail i inkorgen, från mig själv för ett år sedan. Nästan precis ett år innan Oliver föddes.

Tänk att ett år har gått. Jag har så många frågor.

Hur var bröllopet? Är jag doktor nu? Har jag hittat ett nytt jobb? Bor vi kvar i Malmö? Men framförallt: Är jag gravid? Har jag ett barn? Har vi börjat med IVF? Och i så fall hur var det? Är jag stark nog?

Men nej. Förresten. Jag vill inte alls veta alla de där sakerna. Sådana livsavgörande saker ska upplevas. Inte något som någon annan (även om det skulle vara jag) ska berätta. Det är sådana saker som får en att växa. Utvecklas.

Istället vill jag berätta lite om hur det är med mig just nu. Det är ju så lätt att glömma när livet traskar på. Jag är just nu på äl+10 på mitt 14e försök tror jag det blir. Jag har hittat ett lugn nu. Jag har börjat andas igen och vinner små segrar lite då och då. Idag vann jag en när jag tillät mig själv att dricka en kopp kaffe 🙂 Ja, jag vet, helt crazy. Långt ifrån hon-den-där-tjejen-i-filmen-som-blev-lite-illamående-och-helt-plötsligt-var-gravid-och-fattade-ingenting, men idag så var jag ett steg längre ifrån hon-den-där-som-dokumenterar-varje-känsla-i-kroppen-som-visserligen-kan-vara-vad-som-helst-men-just-nu-trots-allt-kanske-kan-betyda-ja-du-vet. Jag hoppas fortfarande, inte bara för att det inte går att låta bli, utan för att jag faktiskt tycker det finns något fint med det.

Och är det en sak jag verkligen, verkligen vill säga till dig så är det: sluta aldrig att hoppas. Kanske ligger du på botten just nu, kanske är du på väg ner, kanske är du på väg upp eller kanske är du på toppen. Var du än är, snälla, snälla, sluta inte att hoppas. Det spelar ingen roll vad du hoppas på för det kan bara du, innerst inne, veta vad det är. Och jag vet, hoppet kan ibland kännas så naivt. Men det är också så oskyldigt, så rent och så sant. Hoppet är dig i din sanna form och det är där du kan hitta din styrka.

Jag vet att det kommer sluta lyckligt för oss, jag vet inte bara hur än. Just nu hoppas jag på en till familjemedlem, vad hoppas du på?”

Jag började nästan att gråta när jag läste det. Ville kunna åka tillbaka och trösta mig själv, säga till mig själv att jag fan är den starkaste personen någonsin och att det inte är tomma ord det där med lyckliga slut.

För nu sitter jag ju här med min älskade son. Han är 3 veckor idag och dagarna verkligen flyter ihop. Vi lär känna varandra mer och mer för varje dag och jag vill tro att amningen fungerar bättre och bättre. Sömnbristen är inte alls så farlig som jag trodde den skulle bli vilken antagligen beror på att han sover ca 3 timmar i streck under nätterna mellan amningarna. Min kropp återhämtar sig långsamt, gravidkilona har bara runnit av mig men det känns att bäckenbottenmusklerna är påverkade. Så jag roar mig med barnvagnspromenader, mammamage- och knipövningar i väntan och längtan på att sätta igång med lite mer riktig träning. Vem hade kunnat tro att jag som inte ens är speciellt förtjust i löpning skulle drömma om det på nätterna. Ser också fram emot att kunna ta med Oliver på mamma-barn gympa, hoppas det fungerar efter nyår. Det är ju det där med att han nästan alltid är hungrig och jag är så osäker på var det är ”okej” att amma.

Apropå en hungrig Oliver så är det precis det han är nu. Dags för amning alltså (som inte alltid är mysstunder kan jag tala om, men de gånger då det går bra och han avslutar amningen med att ligga i min famn och le nöjt, de gångerna väger upp för alla gånger som avslutas med magont, gråt och onda mamma-bröstvårtor).

När du kom till världen

Jag sitter här men min lillkille i famnen. Han är världens sötaste och när han ler sitt sneda leende så smälter jag. Han är min son. Jag är hans mamma. Det här är ett försök att berätta hur han kom till världen.

Förra måndagen började min andra vecka som föräldraledig. Jag kände ingenting som skulle kunna antyda att det började närma sig. Men så efter att att ha panikat över gammal moderkaka och sånt så upptäckte jag istället något som skulle kunna vara teckningsblödning. Bara sådär från ingenstans.

Tisdagkväll började jag känna värkar med ca 15 min mellanrum. Kändes som intensiv mensvärk och precis som de sagt på kurserna så rullade de liksom in, till en början helt hanterbara och jag kunde somna mellan värkarna.

Onsdag förmiddag blev de lite mer oregelbundna och jag tänkte, jaha då är det kanske inte på gång ändå. Men framåt eftermiddagen kom de tätare och mer regelbundet igen och jag fick nytta av profylaxandningen. Natten kom och när det inte gick att ligga ner längre blev det soffan och pilatesbollen istället. Det jobbiga nu var egentligen inte att det gjorde ont utan att det blev svårare att andas och slappna av när jag samtidigt kände att jag behövde hålla igen för att inte bajsa på mig. Värkarna kom nu med ca 5 minuters mellanrum och jag kunde faktiskt somna mellan vissa. Vi hade tidigare under kvällen ringt förlossningen i Malmö för att höra hur det såg ut med platser. Hur lugnt som helst tydligen.

Så vid 5 på morgonen mitt i en värk känns det som jag kissar på mig lite. Det luktade inte kiss så jag väcker M som ringer förlossningen. De har fullt.. Vi blir hänvisade att ringa Lund. Där har de en plats kvar. Hon jag pratar med tycker det är lite för långt mellan mina värkar men att jag kan chansa och komma in i alla fall. Vi har ingen bil och jag vill bara gråta när jag tänker på taxiresan till lund, så att behöva åka tillbaka hem igen i taxin känns minst sagt outhärdligt. Så pass att jag funderar på att inte åka in. Samtidigt känner jag någonstans i mig att jag bör åka så vi ringer efter en taxi och slänger ner de sista sakerna.

Taxiresan var jobbig. Väl i Lund fick vi ett rum direkt. Jag var 9 cm öppen. Upplever att den sista cm gick rätt snabbt och kommer ihåg att de sa att de såg huvudet. Ett hårigt litet huvud. Värk efter värk kom och jag ville krysta men de var inte riktigt nöjda med styrkan i värkarna. Själv tog jag i allt vad jag hade för att kroppen liksom ville det och det enda som fanns i min värld var att få ut mitt barn. Jag fick värkstimulerande dropp och fick andas lustgas för att spara på energi tills värkarna var tillräckligt starka. Lustgasen var svår tycker jag, det var svårt att andas när jag bara ville krysta. Låg nog där i några timmar, jag valde att koppla bort tiden i det läget. Hade bara ork att fokusera på en sak och det var att få ut knytet som förövrigt verkade trivas rätt bra med fin puls genom hela förlossningen. Barnmorskorna  och undersköterskan stöttade mig och jag kände mig helt trygg genom hela förlossningen. Mannen fanns hela tiden vid min sida och även fast det tog nästan 5 timmar från 9 cm till han kom ut tvivlade jag aldrig på att jag skulle klara av det med deras hjälp.

Själva krystandet tog tydligen  50 minuter och det var skönt att slippa försöka andas och istället få trycka. Visst det gjorde ont men på något sätt spelade det ingen roll när allt fokus låg på att ta i. Så 11.35 kom vårt barn. Aldrig har väl barnskrik känts så bra. Lättnad var den första känslan. Och stolthet över att ha klarat av en förlossning. En pojke sa de och la tillslut upp honom på mitt bröst. Oliver, sa jag utan att riktigt förstå att den sötaste och underbaraste personen någonsin låg hos mig och han var min, min och min mans. Och han skulle alltid vara det. Det är lite för stort för att ta in. Det är fortfarande lite för stort för att ta in och jag blir mer och mer förälskad för varje dag som går. Undrar hur stort ett hjärta kan bli?

Förlossningen var både lättare och svårare än jag väntat mig. Värkarna tycker jag var hanterbara genom hela förlossningen och jag är så tacksam att Oliver mådde bra genom allt. Det svåraste var efteråt, rent kroppsligt alltså. Nu har det väl säkert också att göra med att jag råkade ut för bristningar och fick sys en del. Men alltså det kändes som ett slagfält där nere efteråt, trots att det under själva förlossningen inte kändes som att det skulle kännas så efteråt.

Och nu är vi föräldrar. Det största som någonsin hänt oss.