Hemma bäst

Det är så jobbigt att gå hemifrån på morgonen. Att stänga en dörr mellan dig och mig när du ser på mig med dina stora ögon och sträcker dig efter mig. Jag tar trapporna ner även fast jag hellre vill gå tillbaka. Bara krama om en gång till i alla fall. Det är svårt att inte få dåligt samvete, att inte känna som om jag övergivit dig. Men så är det ju faktiskt inte, du har det bra hemma med pappa om dagarna. Folk verkar förövrigt vara jätte förvånade att M ska vara föräldraledig ett helt år, som om han skulle ha mindre rätt än mig att vara ledig med vår son.

Det bästa med att jobba är att komma hem. För varje dag får jag också öppna dörren och mötas av att det finaste ansiktet jag vet spricker upp i världens största leende.

Väl på jobbet försvinner dagarna så fort att jag blir helt dagsvill. Har väl något att göra med en bok som ska tryckas om bara några veckor och så mycket kvar att göra innan den är färdig för tryck. Får ont i magen när jag tänker på hur mycket som ska hinnas med så jag försöker att inte tänka på det utan bara att plöja igenom det som ska göras. Härom natten valde dock det undermedvetna att tänka på det då jag drömde ångestdröm där jag blev underkänt efter försvaret. Var svårt att somna om efter det. Men snart är det över på ett eller annat sätt.

Snart ska vi också flytta till större lägenhet och snart fyller Oliver 1 år. Ofattbart. Snart är det höst också. Jag tycker om hösten. Och sommaren, våren och vintern (ja, kanske inte den skånska vintern så värst mycket). Jag tycker om årstider helt enkelt, det känns lite som nystart när man går in i en ny årstid. Man kan välja vad man vill ta med sig in och vad man vill lämna bakom sig.

Annonser

Nu och då och imorgon

Igår blev du 39 veckor och 4 dagar, det är på dagen lika länge som jag var gravid med dig. Tänk att det var du som låg där inne.20170801_083648-COLLAGETiden har gått så fort sen du kom, så otroligt mycket snabbare än den gick när du låg i min mage. Ändå känns det som du har funnits här alltid, känns omöjligt att föreställa mig ett liv utan dig. Du har lärt dig så mycket och vi ser mer och mer av din personlighet varje dag. Du älskar att busa och klättra på allt men kan försvinna in i din egen värld när du hittar något att pilla med. Du tycker inte om att sitta och gosa i ett knä utan far hellre omkring och upptäcker allt runt omkring. Men när vi är bland nya människor blir du avvaktande och ibland lite blyg innan du bekantat dig. Du älskar att äta och blir helt tokig när du märker att det är mat på gång, då vill du ha mat nu, nu, nu och inte en sekund senare. Du är glad för det mesta, speciellt på förmiddagen. När det börjar närma sig läggdags vid sju så är du rätt kinkig då tröttheten tar över. När du är på humör så pratar du gärna i form av dadada och nanana och lite andra varianter av ljud. När du är trött och eventuellt kan tänka dig gosa kan ett mamma eller pappa slinka fram. Då smälter mammas hjärta.

Ja det här med tid. Kändes som att jag skulle vara ledig hur länge som helst när jag lämnade jobbet för nästan 10 månader sen. Men på måndag är den slut. På måndag är det dags att börja jobba igen. Då är det M:s tur att vara hemma själv med dig. Känns så sorgligt att inte få hela dagarna med dig längre, inte få skratta med dig när jag gömmer mig bakom stolen och du genast kryper mot min röst och med världens största leende och gulligaste gurglande skrattet hittar mig där bakom. Det hela blir inte bättre av att jag för ångest av mitt jobb. Kan ligga vaken på kvällarna och gruva mig för allt som ska bli klart, drömma mardrömmar om att jag inte kan tillräckligt mycket. Att jag är en bluff. Men snart är det över. Snart blir det disputation och sen får jag se vad som väntar.

Vi hoppas på ett syskon. Min mens kom tillbaka för ett par månader sen så nu är försöken igång igen. Det är annorlunda den här gången. Den här gången är vi föräldrar och den bottenlösa rädslan att aldrig få bli det slipper vi. Att inte få ett efterlängtat syskon är en annan sorg, som för mig känns lättare att bära när jag har det underbaraste jag någonsin haft hos mig, när jag redan är någons mamma. Än så länge har vi försökt så pass liten tid att det inte är någon sorg. Än så länge är det nästan så att jag känner som jag inbillar mig att par som inte har känt på ofrivillig barnlöshet känner när de försöker bli gravida. Känner varken stress eller den där slitande förtvivlan att det inte verkar gå.

Jag tar istället ett djupt andetag och njuter över att få vara precis här där jag är idag. Lycklig.