Konsten att få tiden att stanna för en stund

Oliver har hunnit bli 5 månader, vår blogg 2 år och våren är här. Tiden tickar alltså på och jag har mindre än halva föräldraledigheten kvar. Men den inkluderar också en sommar då både jag och M kommer vara hemma. Därmed kommer hela vår lilla familj att vara samlade då, det ser jag fram emot mycket.

För att sammanfatta livet som mamma hittills så bestod de första månaderna av ett rus av kärlek och antagligen hormoner som gjorde att jag kände mig piggare än jag brukar göra under de mörka månaderna på året trots lite sömn. De bestod också av onda bröstvårtor och framförallt amning. Dagarna gick i cyklar av amma, byta blöja, en kort paus av lek eller en sovande Oliver på mig innan det var dags för amning igen.

Helt plötsligt var han 3 månader och sömnbristen smällde till hos mig. Men tack vare fler aktiviteter på dagarna så fylldes energi på. Så kom fjärde månaden med förkylning, diarré och utvecklingssteg. Med andra ord mycket skrik och gråt. Kontrollfreak som jag är så blev det mycket frustration från min sida när helt plötsligt inget gick att kontrollera. Och det dåliga samvetet, för det är väl inte okej att vilja börja gråta när vi fått det vi väntat på så länge? Men jo, jag har kommit till ro nu med insikten att det går att vara ledsen och arg men ändå vara en lycklig person. Bara för att jag har fått förmånen att bli någons mamma så kommer jag ju inte att aldrig mer känna den tråkiga och mörkare delen av känslospekrumet. Däremot så har jag blivit en lyckligare person. Mer tillfreds med livet då jag inte längre jagar ett lyckligare jag. Allt jag behöver finns redan hos mig.

Det häftigaste hittills (förutom det faktum att han finns här hos oss och att jag födde fram honom) tycker jag har varit när han kom ut på andra sidan av utvecklingssprånget för någon vecka sedan. Helt plötsligt så hade han blivit en liten person med en unik personlighet. Det var han ju självklart innan också, men då var det svårare att veta vad som var typiska bäbisegenheter och inte unika Oliver-egenheter.

Han är en vår lilla solstråle och ett nyfiket matvrak. Han älskar att sitta med oss vid matbordet och själv få äta (kladda) och prata på. Det är de bästa stunderna. Vår lilla familj samlade runt matbordet. Då stannar tiden för en stund.

20170312_131554

Annonser

Bland skrik och tårar

Jag har nog aldrig känt mig så otillräcklig i hela mitt liv som just nu. Oliver som knappt skrek något alls de första månaderna, mer än när det verkligen var något han ville säga som vi missat, har nu börjat något av ett skrikmaraton några gånger per dag. Allt liksom krockade, jag började introducera mjölk igen i min kost, vi var på resande fot, han kanske eventuellt befinner sig i någon utvecklingsfas och nu är han dessutom förkyld. Så när jag lyckas vara en rationellt tänkande person så förstår ju jag att hans skrik antagligen beror på något av detta eller en kombination av ovan anledningar. Det är bara det att det inte alltid är lätt att vara en rationellt tänkande person när sömnfattiga nätter byggs på varandra (är det verkligen möjligt att jag inte sovit en hel natt på drygt 4 månader?). I min hjärna så har jag fått för mig att det är mitt fel att han skriker, att jag inte har gjort honom trygg nog. Jag har missat något väsentligt råd bland alla miljoner där ute på internet. ”Plocka alltid upp ditt skrikande barn – du kan inte skämma bort hen med för mycket kärlek. Kärlek leder till trygga barn med bra självkänsla”. Ja, men om barnet fortsätter skrika då? Har jag inte kärlek nog så det räcker då? Och när han skriker som mest och jag inte lyckas trösta honom så får jag för mig att jag har förstört hans liv för han är otrygg nu och hur ska jag då någonsin lyckas uppfostra honom när det blir dags för det. Och i de stunderna blir jag så arg och besviken på mig själv. Och frustrerad på Oliver för att inget verkar hjälpa. Och då blir jag ännu argare på mig själv, hur kan jag ens känna någon uns av frustration mot Oliver? Han är ju mitt allt och han skriker ju inte för att jävlas. Hur blev jag en sån här dålig mamma helt plötsligt?

Sen efter att burit runt på honom och sjungit vad som känns som tusen repetitioner av videvisan så somnar han äntligen. Och när han vaknar så ler han mot mig och i hans ögon ser jag att vad än som gnagt sig fast i min hjärna från diverse internetforum eller liknande så älskar han mig. Min älskade son. Och han behöver mig, mig och sin pappa. Och så länge vi är där för honom så kommer det nog att bli rätt. Det behöver inte vara svårare än så.

Det är bara väldigt svårt att komma ihåg det när hjärtat går i tusen bitar av vad som just då verkar vara otrösterliga tårar.

 

Kram- och gosabstinens

Nu har det gått en hel vecka sen jag senast kramade om min älskade lille son och abstinensen är påtaglig. Jag har varit ensam förut men lägenheten har aldrig varit så tom som den är nu, och ensamheten har aldrig varit så stark. Det är tur att man kan ha videosamtal nu för tiden så man kan se varandra också. Det lättar åtminstone en liten aning på abstinensen. Jag längtar nåt innerligt till imorgon då E, Oliver och Olivers mormor och morfar kommer ner till mig igen så jag kan krama och gosa med min älskade lille son igen. 🙂