Bf

Just nu känns det som att förlossningen aldrig kommer sätta igång, som att jag kommer vara såhär irriterad, pms:ig och på gränsen till tårar resten av livet. Så är det ju såklart inte. Bf idag så oavsett hur så kommer snart förlossningen att ske. Har onda sammandragningar/förvärkar som inte leder nånstans, en obefintlig blåsa och ett förkylt barn här hemma. Men det är upploppet nu, snart får vi äntligen träffa knodden och fram tills dess biter jag ihop. Livet är egentligen bra, det är bara jag som är som jag är just nu.

 

Tror att kroppen väntar på att hjärnan ska hänga på

Vecka 39+0. Jag tror faktiskt jag är mer nervös inför denna förlossning än förra. Känner mig konstigt nog inte lika förberedd och är mer orolig att något ska gå fel. Vill inte känna så för då känns det ännu mer som att något ska gå fel.. tänker på alla som säger saker som ”Jag kände på mig att något var fel/skulle gå fel” och sedan visade det sig att deras känsla stämde. Men samtidigt, trots att jag just nu verkar ha slängt ut min vettiga del av hjärnan, vet jag att det är många som känner på sig både det ena och det andra innan, men att det bara är när man uppfyller sin profetia som man kan säga såna saker i efterhand. Jag vet ju själv hur många gånger jag kände på mig saker när jag var gravid med Oliver, saker som tack och lov visade sig vara just bara saker i min fantasi. Känns ändå skönt att ha skrivit ner oron, nu är den ute där istället för att ligga och mala.

Denna graviditet är, kanske inte så konstigt, rätt olik den förra. Kände typ inget innan värkarna kom. Så är det inte nu, har haft en hel del sammandragningar den senaste veckan som stundvis har molat på rätt bra. Vissa kvällar när sammandragningarna känts rätt mycket och verkar komma alltmer regelbundet tänker jag att det snart är dags. Men sen mer eller mindre försvinner de under natten. Så med andra ord känns det som att knodden inte kommer att välja att komma ut fyra dagar innan beräknat såsom Oliver gjorde.

Jag försöker att inte räkna ner dagar utan istället leva mer för dagen. Pussa lite extra på Oliver som faktiskt snart ska gå igenom en minst lika stor förändring som M och jag. Spendera lugna kvällar med M när Oliver sover.

Men visst längtar jag. Massor.

Känslorna överallt

Vet inte om det är hormoner, men just nu känns det rätt tungt. Jag tänker att hormonerna nog har med saken att göra för det mesta är ju faktiskt bättre än jag någonsin vågat drömma om. Men känslorna är överallt och tårarna är inte långt borta när det gör ont redan efter en 5 minuterspromenad och 1.5 åringen här hemma skriker, kastar saker och drar i hår (liksom, hej dålig förälder, känns det mest som då). När förlossningen närmar sig och vi inte ens säkert vet om vi har någon barnvakt och jag känner mig mindre förberedd än förra gången trots att jag då aldrig genomgått en förlossning. Men mest av allt när det känns som jag är ensam med mina känslor, när M menar på att det löser sig och vi redan gjort det här en gång tidigare. Jag vill säga att nu får du bära lite av lasset när jag måste gå runt stor som ett, vad det känns som trasigt läckande, hus, med sexiga åderbråck på diverse ställen. Men jag misstänker att han redan gör det, men ja, hormoner som sagt. Dags att rycka upp sig och börja lösa problem istället för att vältra sig i dem. Acceptera ologiska känslor som att det tydligen går att känna sig tacksam och otacksam på samma gång. Ibland är livet ”carpe diem” och ibland är det ”this too shall pass”.

Ultraljud, stundande förlossning och förskoleplats

Fyra veckor kvar nu, helt galet. Har varit på ultraljud idag och som vanligt var jag så där jobbigt nervös innan. För kan det verkligen se bra ut igen? Hur tur kan en människa ha? Samma tankar snurrar för övrigt runt i huvudet angående förlossningen. Helt ologiska, men känslor fungerar ju oftast så. Hur som helst så såg allt bra ut – igen – trots allt. Även fast vår knodd var så pass stor nu att det var svårt för en icke-ultraljudsspecialist som mig att se vad som var vad så var det fint. Gjorde det hela en smula mer verkligt också. Jag behöver ju faktiskt börja inse att jag snart ska genomgå en förlossning. Att vi snart kommer vara fyra.

Är på väg till Umeå så knodden får allt se till att hålla sig inne i alla fall till helgen 🙂 sen är pluggandet över för ett tag så då ska jag försöka att mentalt förbereda mig. Två små barn samtidigt, wow alltså. Kommer säkerligen bli en del kaos, men tänk all kärlek 🙂 jag ser så fram emot att få träffa den lilla filuren i magen och lära känna en helt ny person. Snusa nyfödd igen ❤

En annan bra nyhet är att Oliver har fått förskoleplats till hösten. Till och med på ett ställe vi hade önskat! Det kommer ju inte bli så många timmar i veckan men jag tror det kommer vara utvecklande för honom. Mina förväntningar och förhoppningar är såklart att de jobbar efter en bra pedagogisk plan och att det kommer vara bra för Oliver att få utvecklas i denna miljö tillsammans med andra barn. Kan inte riktigt förstå att han snart är ett och ett halvt år redan samtidigt som jag inte kan förstå att han bara funnit i vårt liv så kort tid. Har han inte alltid varit en del av mig? Älskade barn ❤

Det glamorösa livet som gravid

Saker som tydligen kan hända när man (ja, eller i alla fall jag) är gravid:

  • Man kan till exempel drömma att man sitter och kissar och sen vakna upp nedkissad
  • Även om första tanken involverar skam (herregud, jag är ju liksom trots allt en vuxen person) så kan man tydligen bli överväldigad av lättnad att det i alla fall inte var vattnet som gick i vecka 31.
  • Sen kommer stora oron, för tänk om det var fostervatten?
  • Slutligen, efter en miljon googlingar och en uns självinsikt  kommer man till slutsatsen att det var kiss och inser då återigen att man fuskat med knipövningarna. Blir genast lite arg på att det är ännu en sak som den gravida och/eller förlöste måste tänka på. Mest för att slippa bli arg på sin egen lathet (hade det inte varit lite lättare att utföra de där knipövningarna om det hade varit åtminstone lite roligt?)

Slut på pinsamt meddelande.

Tredje trimestern

Så har jag gått in i tredje och sista trimestern. Inga nämnvärda graviditetskrämpor men däremot kan jag inte komma ihåg senast jag varit så förkyld som jag varit den senaste veckan. Har som tur är vänt nu men ett tag var jag helt övertygad om att det både var på väg att bli lunginflammation som öroninflammation. Har varit lite extra orolig för knodden där inne trots att jag vet att en vanlig förkylning inte ska vara farlig, men det känns inte så när man själv känner sig halvt döende.

Det är enormt mycket pluggande så tiden rusar på och det börjar bli dags att fixa vagn, säng och babyskydd i alla fall. Sen vill jag också hinna fundera lite på förlossningen, vill komma till det där inspirerande och förväntansfulla stället jag hittade inför Olivers förlossning. Just nu känns det mest helt overkligt att vi ska få uppleva en förlossning till. Den där känslan när man har sitt barn i sin famn och absolut allt faller på plats. Kärleken, lyckan, tacksamheten och att vila i ett perfekt just nu.

Varje dag är en ny dag att skapa minnen på och det finns så många fina, men Olivers första dag med oss har en alldeles speciell plats. Och nu ska vår son som nyss såg oss för första gången, som jag brukade smeka över tinningen mjukt, mjukt, nu ska han bli storebror.

Det ligger en ny liten människa i min mage som väntar på att se oss för första gången. Jag undrar vad som blir vår grej, bara din och min. Och jag längtar.